ÅSIKT

Liket lever

Mikael Strömberg funderar över en vass 30-åring

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Punken fyller 30 år. Man åkte billigt till London för att kolla tuppkammar och köpa begagnade skivor på Cheapo-Cheapo. Efter musikrörelsen och ABBA och råkommersialismen startade en upprorisk tid med gör-det-själv-musik.

I ett pojkrum, i en gul tegelvilla någonstans i Sverige, sitter en ung människa och känner utanförskapet komma.

Jag är en konstig man

Sitter här och ser på er

Ni ser på mig och ler

Skrattar bäst som skrattar sist

(gruppen Garbochock).

Ingen kunde spela. Man köpte elbasen på musikaffären där expediten stämde instrumentet. När basen sedan behövde nya strängar fick man spela ostämt. Skitmusikens främjande, punken, är något av det märkligaste och största som hänt svenskt musikliv. I början var den riktigt arg och bröt mot allt. Särskilt mot ”grammofonartisten” och mot ”svenskheten”. Men sedan blev det som i de flesta rörelser, diskussioner om innebörden av ordet ”punk” och grupper som bröt mot treackordsöset uteslöts. Ja, med undantag av Ebba Grön, Dag Vag, Docent Död, Reeperbahn som faktiskt erbjöds ett slags fri lejd genom punkens tistelskog.

Politik – Punk – Pajkastning. Helst i den ordningen.

En punkare hatade proffs. Ett band som tryckte upp en affisch eller kanske en t-shirt ansågs ha ”sålt sig”. Det handlade mest om att släppa loss lagrad energi och se ut som Johnny Rotten i Sex Pistols. Största hatobjektet var kommunpolitiker och musikhögskolornas moderatelever som tränade skalor. Aldrig förr eller senare har sprickan mellan ”konstmusik” och ”rockmusik” varit större.

Det var som om en frisk och frän vind tog tag. ”Man fick lust att göra något eget. Och allt var möjligt. Allt var okej. För mig var det punkens innersta väsen”, minns Bengt ”Bike” Liljegren i Kriminella Gitarrer.

Och för de punkare som inte söp hjärnan i bitar eller hamnade på avgiftningshem gick det oftast rätt hyggligt, deras energi räckte till chefredaktörer, fysikprofessorer, jurister och IT-pedagoger. För många var det bara att konvertera de klassiska hattexterna till något kreativt och flytta över experimentlustan till andra verksamheter.

När nu MNW (f d Musiknätet Waxholm) efter några skakiga år som börsnoterat skivbolag ändå markerar att man har någon värdighet kvar, genom att lämna börsen och samtidigt ge ut Svenska Punkklassiker 78–81, då är de förlåtna. Det är sällan jag haft så roligt åt en skivantologi. Det stinker och morrar och låter illa. Ibland mörkt psykedeliskt, hypnotiskt. Eller ibland bara fruktansvärt illa som Gävlebandet PF Commando. ”Deras båda sångare är något av det värsta jag hört på platta, men ändå finns där något i gruppen som ändå attraherar mej”, skrev Janne Nilsson (konvoluttexten).

I punkens soppkittel blandas vänster, anarkism, feminism, glam, dödsromantik, sprayburkar, nitar, läder, förvirrade åsikter... om vartannat. Svårigheten med att överhuvud taget muta in punken som en genre märks tydligt i urvalet, som också sorterar in mera arty-farty-band som Kai Martin & Stick och glesbygdsrockare som Traste & Superstararna.

Spänningen mellan musikermusik och punk lär aldrig bli starkare än åren runt 78–81. Och det är en spänning som ligger djupare än bara musikaliskt, nämligen mellan universitetsstad och arbetarstad. Punken föddes dessutom i en gyllene ålder före kulturkansliernas sparpaket, när även de minsta kommuner med några tusen invånare hade livaktiga musikscener. Punken var en livehändelse.

Om själva gruppnamnen var halva nöjet; Grisen skriker, The Kristet Utseende, Rasta Hunden, Radioaktiva Räker, Rävjunk, Travolta Kids... så var texterna det andra. ”Deras texter är helt meningslösa och under all kritik”, skrev Janne Nilsson den där gången när PF Commando släppte albumet Den manipulerade mongon.

Språket var verkligen frustrerat. Gruppen Glo skrev till exempel:

URINSLANG

Pattar, arslen, sankte Per och ursinne,

Baka struvor med en urinslang.

Tjippptjillevippen!

Ref:

Tre kronor i pannan i stan sa det

pang!

Pissa på golvet.

Din usla urinslang

Stuvad skorv är enbart lös, Sven!

Rukor är inte stuvade skorvar, Nils!

Tjippptjillevippen !

Ref: Tre kronor i pannan osv?

Bryt av armen på en handikappad, haha!

Krossa dom närsyntas brillor, hehe!

Tjippptjillevippen !

Ref: Tre kronor i pannan osv?

(Solo)

PUNKTERA RULLSTOLSBASKET:

URINSLAAAAAAAANG !!!!!!!!

Visst kan man fnissa åt punken som nostalgi och förgänglighetsromantik. Men det var på allvar. ”Paddan (Attentats gitarrist) förlorade fyra framtänder när ett discoäckel skallade honom vid Sjuans gatukök. Varför? Han sjöng vår låt Pissa på en discofrissa för honom”, skriver Mats Jönsson i antologin. Visst kan man bli trött på alla lokala musikfester där banden fortfarande harvar i samma punkfåra.

Satte punken några spår, överlevde den? Jag får en känsla av att nätverket har bestått. Utländsk press frossar i punkologi. Återutgivningarna av gamla vinylklassiker har satt fart. Även livsstilen består trots att den har blivit mera elektronisk och hiphop. Hälsomyndigheternas mardrömsscen, Musikverket, har flyttat in på nätet. För med teknikens hjälp är punkens gör-det-själv-ideal numera totalt flyttbart.

Punk

Mikael Strömberg