ÅSIKT

…men tänk om det är sant!

ÅSA LINDERBORG om tidernas konspirations- teorier

1 av 4 | Foto: AP
Lever än?
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ord flyger och far i luften. Vissa försvinner och ersätts med andra. I stället för solidaritet pratar vi om budgettak, och klassmedvetande har gjort sorti för social kompetens. Studiecirklarna som förr diskuterade utsugning har ersatts av dokusåpavärldens rubriker om avsugning. Betydelsen av vissa ord har förbytts i dess raka motsats: förut var mervärde ett marxistiskt begrepp som avsåg resultatet av löneslaveri, i dag betyder det att man som konsument känner att man får det där lilla extra. Några termer har vidgats. Terrorism etiketterar med vår tids språkbruk både självmordsbombare och gatudemonstranter. Ett ord som numera susar runt med vindens hastighet är konspirationsteori, som under våren har blivit ett samlingsnamn för såväl tron på ufon som uppfattningen att kapitalismen skapar orättvisor. Det är borgerligheten som just nu hårdlanserar begreppet.

"Konspiration" introducerades i svenska språket redan för femhundra år sedan, men "konspirations-teori" först på 1960-talet, trots att det alltid har funnits såväl intrigspel som föreställningar om sådana. På 1300-talet skylldes pesten på judarna som i maskopi med djävulen påstods ha förgiftat vattnet. Sjabblet kring mordet på John F Kennedy gav dock legitimitet åt allsköns hemsnickrade idéer om varför världen ser ut som den gör. Länge associerades konspirationsteoretikerna nästan uteslutande med dårar ("USA har aldrig varit på månen") och rättshaverister ("Wallenberg-arna mördade Ivar Kreuger"). Sådana teorier är ofta hur roliga som helst, eftersom det bara är en utomstående betraktare som ser den totala bristen på logik, avsaknaden av motiv hos de agerande och omöjligheten att genomföra komplotterna. (Hur går det till rent praktiskt när de gömmer Elvis Presley och varför gör de det - och vilka är "de"?) En del människor behöver ordning i kaos, förklarade psykoanalytikerna på 1970- och 80-talen, därför hittar de på en massa historier. Andra ansåg att det var sekulariseringen och "ideologiernas död" som tvingade folk att skapa egna förklaringar till det till synes oförklarliga. Konspirationsteorier kan varken knytas till högern eller vänstern, menade man - de finns överallt.

Men vad vi nu bevittnar är hur ordet tvärtom ges en explicit ideologisk stämpel: vänsterideologi är detsamma som konspirationsteori. Påståendet att USA med sin imperiepolitik har andra intressen än de som de påstår sig ha är en "konspirationsteori" (detta är det enda argument som Noam Chomsky bemöts med), liksom att USA aktivt stöder Israels våldspolitik. "Paranoid" kallas den som med hänvisning till att lejonparten av massmedia är borgerlig hävdar att det råder en borgerlig hegemoni i Sverige. Att det privata näringslivet med alla sina propagandamöjligheter verkat för att välfärdssamhället ska krascha, anses vara en "dolkstötslegend" i klass med nazisternas uppfattning att det var judar och kommunister som förrådde Tyskland under första världskriget. Att man kan härleda folks ageranden utifrån deras klassintressen avfärdas med samma argument.

Det finns vänsterteorier som är konspiratoriska. Ganska många tror att det någonstans sitter tre män som i det fördolda styr Världsbanken och USA, och att storföretagen av pur ondska försöker ta över hela solsystemet. Somliga menar att allmän rösträtt bara är ett borgerligt knep att hålla arbetarklassen på mattan. En raspig variant i genren är den att liberalerna placerade sin vän Hjalmar Branting i SAP:s ledning för att han skulle göra arbetarrörelsen tandlös. Det finns de som på allvar hävdar att Berlinmuren aldrig har funnits: "Det är bara borgerlig propaganda!" Jag känner till och med en man som menar att terrordådet mot WTC inte hände den 11 september utan den 10 september: Bushadministrationen tystade ner attentatet i ett dygn för att sopa bort spåren från de högerextremister som i ett hemligt samförstånd med CIA utfört dådet.

En del människor är ju faktiskt skvatt galna, men vad som stämplas som befängda teorier av vissa kan vara den enda möjliga förklaringen för dem som känner sig maktlösa, i synnerhet så länge som makthavarna inte kan ge en mer trovärdig förklaring till samhällets orättvisor än att utvecklingen är oundviklig och att "det sunda förnuftet" måste få råda.

Men högern har också konspirationsteorier. Siewert Öholm är ju av den uppfattningen att det finns en böglobby som har tagit över Melodifestivalen. I högerns världsbild har fyra grupper haft en särskild lockelse för inbillning: judarna, kommunisterna, katolska kyrkan och frimurarna. På senare tid har muslimerna fått samma status. Den amerikanska patriotiska högern menar att det ursprungliga goda Amerika hotas av FN och den federala regeringen - i maskopi med negrerna, judarna, muslimerna, abortförespråkarna, bögarna och kommunisterna. Den svenska borgerlighetens konspirationsteori par préférence är dock analysen att Sverige är en odemokratisk enpartistat: "Det är sossarna och facket som bestämmer allt i det här landet och som sätter gränserna för vad som får tyckas och tänkas!"

Både högern och vänstern har alltså sina stollejockar. Men i dag har vi ett debattklimat där till och med allmän samhällskritik - som tidigare med ogillande beskrevs som vänstervriden men trots allt formulerad inom ramen för ett i någon mening normalt intellekt - beskylls som nojig gallimatias. Men varför var påståendet att Irak ljög om massförstörelsevapen ingen konspirationsteori, men väl påståendet att USA hade andra motiv än demokrati och frihet med sitt krig? Varför är den som hävdar att Josef Stalin medvetet svälte ihjäl två miljoner ukrainare inte konspirationsteoretiker, om den är det som menar att en konsekvens av Världsbankens agerande är svält i tredje världen? Varför är den som hävdar att socialdemokraterna försöker styra public service efter eget behag inte konspirationsteoretisk, om den är det som menar att borgerlig massmedia har makt över våra tankar? Varför är den som menar att det är arbetarrörelsen som bestämmer allt inte paranoid, om den är det som säger att näringslivet har makt?

Begreppet har med andra ord fått en selektiv avgränsning och avser främst kritiska analyser av västerländska maktstrukturer. Därför är det intressant när Lars Leijonborg nu väser att de som är emot EMU har en "dold agenda", eftersom de inte vill erkänna öppet att målet egentligen är att Sverige helt ska lämna EU. När vänstern anklagar EMU-förespråkarna för att ha en dold agenda ("syftet med EMU är inte fred, frihet och samarbete utan att institutionalisera nyliberalismen"), blir den genast anklagad för att hålla sig med konspirationsteorier. Och samtidigt är Leijonborgs påstående inte fel på så vis att det alltid - såväl hos högern som hos vänstern - finns större ideologiska ambitioner bakom varje politiskt ställningstagande än vad som alltid är möjligt att formulera i debatten. Frågan är bara varför vissa visioner ska stämplas som konspirationsteoretiska, men inte andra.

I de fall borgerligheten erkänner att det finns konspirationsteorier även till höger, hänför man dem exklusivt till extremhögern. På så sätt buntar man ihop högerextremism och vänsterpolitik - lika farliga fiender till det sunda liberala förnuftet. Dessutom anses konspirationsteorier per definition vara falska. Men det hela är trots allt en empirisk fråga; ränksmiderier har alltid funnits (därmed inte sagt att komplotter är en historisk drivkraft). Bara för att vissa konspirationsteorier har visat sig vara felaktiga, behöver inte alla vara det. Tron på att bolsjevismen var en judisk konspiration var falsk, men är det med facit i hand särskilt märkligt om det finns fria fantasier om CIA, Säpo och Mossad?

Ordet konspirationsteori fick i våras ytterligare en klangbotten. Borgerliga intellektuella, däribland Per Svensson i Expressen och Jackie Jakubowski i Dagens Nyheter och Judisk krönika, ville med lika slippriga som halsbrytande resonemang associera USA-kritik med antisemitism. De basunerade ut att det finns stora likheter mellan vänsterns "konspirationsteorier" och antisemitismen i det att båda påstår att några (USA eller judarna) strävar efter världsherravälde. Med andra ord är det inte bara ordet konspirationsteori som håller på att få en ny betydelse. Antisemitism har gått från betydelsen att hata judar till att beteckna alla former av Israelkritik, och avser från och med nu även maktanalys i största allmänhet. Taktiken är väl vald, för det är lika svårt att bli rentvådd från beskyllningar om antisemitism som från felaktiga anklagelser om pedofili. Frågan är bara vem som ska ta ansvar för att antisemitismen som begrepp urvattnas så att det till slut inte går att använda när det väl är befogat.

Det står nog inte på innan man med ett enkelt ord kan avfärda alla som tänker kritiskt som en samling dårar, rättshaverister och antisemiter. Förr försökte man diskvalificera alla till vänster som Sovjetapologeter, snart räcker det med att fräsa: "Konspirationsteoretiker!" Var tid har sina ord och språket avspeglar tydligt de ideologiska strider som ständigt utkämpas. Påståendet att någon vill fylla ordet konspirationsteori med sitt eget innehåll kan naturligtvis med logiken i den nya tidens språkbruk tillbakavisas som en konspirationsteori i sig.

Åsa Linderborg