ÅSIKT

Fritt fram för småhandlarna

Naomi Klein om Kriget mot terrorismen som varumärke

1 av 6 | Foto: AP
Vicente Fox, Mexiko.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hotell Marriot i Jakarta stod fortfarande i lågor när Susilo Bambang Yudhoyono, Indonesiens samordningsminister för säkerhetsfrågor, förklarade vilka konsekvenser attacken skulle få.

"De som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter måste förstå att offren för bombdådet är viktigare än någon människorättsfråga."

I en enda mening fick vi här den bästa sammanfattningen hittills av filosofin bakom Bushs så kallade krig mot terrorismen. Terrorismen spränger inte bara byggnader, den blåser även bort varje annan fråga från den politiska kartan. Hotet från terrorismen - det verkliga och det överdrivna - har blivit till en täckmantel som skyddar regeringar från granskningar av deras brott mot de mänskliga rättigheterna.

Många har hävdat att Kriget mot terrorismen är USA-administrationens lätt genomskådade svepskäl för att upprätta ett klassiskt imperium, efter romersk eller brittisk förebild. Efter två år av korståg är det uppenbart att detta inte stämmer: Bushgänget har inte uthållighet nog för att framgångsrikt ockupera ett land, än mindre ett dussin.

Bush och gänget har däremot en hel del av den gåpåaranda som utmärker skickliga reklammakare, och de vet hur man lägger ut arbete på underleverantörer. Vad Bush har skapat med sitt Krig mot terrorismen är inte så mycket en "doktrin" för världsherravälde som en användarvänlig verktygslåda för varje litet miniimperium som vill göra sig av med den interna oppositionen och utvidga sin makt.

Kriget mot terrorismen har aldrig varit något krig i traditionell mening, eftersom det saknar både en tydlig måltavla och en bestämd geografisk plats. Det är i stället ett slags varumärke, en idé som enkelt kan franchisas av alla regeringar som är på jakt efter ett universalrengöringsmedel som tar bort politisk opposition.

Vi vet redan att Kriget mot terrorismen fungerar mot inhemska grupper som använder terroristisk taktik, som Hamas eller Farcgerillan i Colombia. Men det är bara dess mest grundläggande tillämpning. Kriget mot terrorismen kan användas mot alla slags befrielse- eller motståndsrörelser. Det kan också tillämpas rundhänt på oönskade im-

migranter, jobbiga människorättsaktivister och till och med på besvärliga undersökande journalister.

Israels premiärminister Ariel Sharon var först med att anta Bushs franchise. Han imiterade Vita husets högtidliga löften om att "rycka upp dessa vilda växter med rötterna, slå sönder deras infrastruktur" när han skickade in schaktmaskiner på de ockuperade områdena för att rycka upp olivträd och stridsvagnar för att rasera civila bostadshus. Den "terrorismens infrastruktur" som Sharon talade om kom snart nog att innefatta människorättsobservatörer som vittnade om attackerna, liksom hjälparbetare och journalister.

Ytterligare en franchise öppnade kort därefter i Spanien, där premiärminister José Maria Aznar utvidgade sitt Krig mot terrorismen från att gälla den baskiska gerillagruppen ETA till att omfatta den baskiska separatiströrelsen som helhet, varav den stora majoriteten är fullkomligt fredlig. Aznar har tillbakavisat uppmaningar att förhandla med den baskiska autonoma regeringen och förbjudit det politiska partiet Batasuna (trots att, som New York Times noterade i juni, "ingen direkt koppling har kunnat påvisas mellan Batasuna och terroristaktioner"). Han har också stängt baskiska människorättsorganisationer, tidskrifter och den enda helt baskiskspråkiga tidningen. I februari genomförde den spanska polisen en räd mot de baskiska mellanstadieskolornas samorganisation, som anklagades för samröre med terrorister.

Detta tycks vara det verkliga budskapet i Bushs krigsfranchise: varför förhandla med era politiska motståndare när ni kan tillintetgöra dem? I Kriget mot terrorismens epok lägger man helt enkelt inte märke till små problem som krigsförbrytelser och mänskliga rättigheter.

Bland dem som noggrant har noterat de nya reglerna finns Georgiens president Eduard Sjevardnadze. I oktober förra året, samtidigt som han utvisade fem tjetjener till Ryssland (utan rättslig prövning) som ett led i det landets Krig mot terrorismen, förklarade han att "Internationella människorättsliga åtaganden kan förblekna i jämförelse med hur viktig antiterrorkampanjen är".

Indonesiens president Megawati Sukarnoputri hade fått samma PM. Hon kom till makten efter att ha lovat reformera Indonesiens ökänt korrumperade och brutala armé och skapa fred i det splittrade landet. I stället avbröt hon samtalen med befrielserörelsen i Aceh, och i maj invaderades den oljerika provinsen i vad som utgjorde Indonesiens största militära offensiv sedan 1975 års invasion av Östtimor. Den indonesiska människorättsorganisationen Tapol beskriver situationen i Aceh som "helvetet på jorden, med dagliga rapporter om trauman och extrem rädsla, intagna byar, godtyckliga gripanden av människor, vars döda kroppar hittas några timmar senare vid vägkanten".

Varför trodde den indonesiska regeringen att den skulle kunna komma undan med den här invasionen efter att internationella protester hade tvingat ut landets armé ur Östtimor? Enkelt: efter 11 september framställde regeringen den nationella befrielserörelsen i Aceh som "terroristisk", vilket innebär att människorättsaspekter inte längre har någon betydelse. Rizal Mallarangeng, en inflytelserik rådgivare till Megawati, kallade detta för "11 septembers välsignelse".

Filippinernas president Gloria Arroyo verkar känna sig välsignad på samma sätt. Arroyo var snabb att framställa sin kamp mot islamiska separatister i den sydliga Mororegionen som en del av Kriget mot terrorismen, och i likhet med Sharon, Aznar och Megawati övergav hon fredsförhandlingarna och bedrev i stället ett brutalt inbördeskrig som drev bort 90 000 människor från deras hem förra året.

Men hon nöjde sig inte med det. I ett tal inför soldater vid en militärakademi i augusti förra året utvidgade Arroyo kriget till att gälla inte bara terrorister och väpnade separatister utan även "dem som terroriserar fabriker som tillhandahåller arbeten" - en omskrivning för fackföreningar. Arbetarorganisationer i de filippinska frihandelszonerna rapporterar att fackliga aktivister allt oftare utsätts för hot och att strejker slås ner med extremt polisvåld.

I Colombia har regeringens krig mot vänstergerillan länge utnyttjats som täckmantel för mord på vem som helst som har vänstersympatier, det må röra sig om fackliga aktivister eller bönder bland ursprungsbefolkningen. Men till och med i Colombia har sakernas tillstånd förvärrats sedan president Alvaro Uribe tog över makten i augusti 2002 efter att ha vunnit valet på ett Kriget mot terrorismen-program. Förra året mördades 150 fackliga aktivister. Liksom Sharon agerade Uribe snabbt för att få bort vittnen; han utvisade utländska observatörer och tonade ner vikten av mänskliga rättigheter. Först efter att "terrornätverken har monterats ner " kommer mänskliga rättigheter att respekteras fullt ut", sade Uribe i mars.

Ibland används Kriget mot terrorismen inte som en ursäkt för att starta ett krig utan för att hålla i gång ett. Den mexikanske presidenten Vicente Fox kom till makten 2000 sedan han lovat att lösa konflikten med zapatisterna "på 15 minuter" och ta itu med de massiva brott mot mänskliga rättigheter som begås av militären och polisen. Nu, efter 11 september, har Fox övergett båda projekten. Den mexikanska regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att få i gång fredsprocessen med zapatisterna igen, och häromveckan stängde Fox den myndighet som letts av den biträdande ministern för mänskliga rättigheter.

Så ser den epok ut som började den 11 september: krig och repression som inte genomförs av ett enda imperium utan av franchisetagarimperier över hela världen. I Indonesien, Israel, Spanien, Colombia, Filippinerna och Kina har regeringar hakat på Bushs dödliga Krig mot terrorismen och använder sig av det för att radera ut sina motståndare och stärka sitt grepp om makten.

Förra veckan förekom ett annat krig i nyhetsrapporteringen. I Argentina röstade senaten för att upphäva två lagar som gav åtalsimmunitet åt de sadistiska brottslingarna från diktaturens år mellan 1976 och 1983. På den tiden kallade generalerna sin utrotningskampanj för ett "krig mot terrorismen", och de utnyttjade en rad kidnappningar och våldsamma attacker från vänstergrupper som en förevändning för att gripa makten.

Men den överväldigande majoriteten av de 30 000 människor som "försvann" under diktaturen var inte terrorister, de var fackföreningsledare, konstnärer, lärare, psykiatrer. På samma sätt som i alla krig mot terrorism var det inte terrorismen som var måltavlan, den var blott en förevändning för att få bedriva det verkliga kriget: mot människor som vågade ha en avvikande mening.

Naomi Klein , Översättning: Tor Wennerberg