ÅSIKT

Doktor Flinck

CLAES WAHLIN ser Thorsten Flincks försvar för svaghet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: maremma

Om begreppet performance inte redan var etablerat, hade det behövts uppfinnas för att beskriva Thorsten Flincks teaterkonst. Han kan glömma textrader, infoga dagskommentarer och självironier eller improvisera kring manus utan att den sceniska kraften för ett ögonblick vacklar.

Liksom föregångarna i trilogin kring temat vårt förakt för svaghet - Strindbergs Paria och Wildes The Ballad of Reading Gaol - fokuserar Flinck i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas skådespeleriet. Han byter roll och röst blixtsnabbt, använder voice over i högtalare eller adresserar publiken, allt med samma sceniska säkerhet. Där finns samtidigt en känsla av att vad som helst tycks kunna inträffa, en scenisk osäkerhet som i sig skapar dramatik.

För teaterpoesin räcker det med en gnistrande stjärnhimmel i fonden och en stum tåspetsfé som glider runt i röd dansdräkt. Några möbler, en stege och en kista är i övrigt nog för att framställa historien om den oälskade prästmördaren Doktor Glas. Som Pastor Gregorius förvrider Flinck ansiktet, rösten bubblar ur dubbelhakorna, men utan att grotesken reducerar prästens grymhet mot sin unga hustru. Doktorn själv får en lätt diabolisk skugga, det handlar om det slags förakt som kommer ur den söderbergska melankolin: en försmåddhet som börjar likna misantropi.

Nu ges kanske frågan om hur just romanens misantropi och dess pessimism ska bedömas i förhållande till det flinckska försvaret av svagheten inte ett alldeles glasklart svar. Så skedde heller inte i Paria eller The Ballad of Reading Gaol, och denna dubbelhet tjänade då liksom nu syftet att låta gränsen dras i publiken, mellan eller genom åskådarna. Skrattet avslöjar fascisten, skulle kanske Flinck säga.

I programmet säger Flinck att han inte tänker ställa sig ensam på en teaterscen förrän tidigast 2010. För en gångs skull hoppas jag att han misslyckas i den föresatsen.

Teater

Artikel från Aftonbladet 3 september:

Claes Wahlin