Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vi har skäl att vara rädda

NOAM CHOMSKY:

11 september 2001: Terrorattacken mot USA.   11 september 2001: Terrorattacken mot USA. Foto: AP

I chocken efter självmords- bombningarna i Bagdad, Jerusalem och Najaf och oräkneliga andra hemskheter sedan den 11 september 2001 är det lätt att förstå varför många tror att världen har trätt in i en ny och skrämmande "terrorns tidsålder", vilket var titeln på en nyutkommen samling essäer av forskare vid Yale och andra.

    Två år efter 11 september har Förenta staterna emellertid fortfarande inte tagit itu med terrorismens rötter, det har fört krig i stället för att främja fred och det har gång på gång ökat de internationella konfliktriskerna.

Den 11 september reagerade världen med chock och förfäran, och sympati för offren. Men det är viktigt att komma ihåg att hos en stor del av världen fanns ytterligare en reaktion: "Välkomna in i klubben." För första gången i historien hade en västlig stormakt drabbats av ett illdåd av det slag som är blott alltför vanligt i andra delar av världen.

Varje försök att förstå vad som hänt sedan dess måste naturligtvis börja med en undersökning av den amerikanska makten - hur den har reagerat och vilken väg den kan tänkas slå in på.

 

Inom ett år efter 11 september var Afghanistan under attack. De som accepterar elementära moraliska normer har en diger uppgift om de ska kunna visa att Förenta staterna och Storbritannien hade rätt att bomba afghaner i syfte att tvinga dem att lämna ut människor som var misstänkta för kriminella illdåd, vilket var det officiella skäl som angavs när bombningarna inleddes.

Sedan, i september 2002, tillkännagav den mäktigaste staten i historien en ny nationell säkerhetsstrategi och slog fast att den permanent kommer att upprätthålla global hegemoni. Varje utmaning mot denna hegemoni kommer att stoppas med våld, den dimension där Förenta staterna dominerar fullständigt.

Vid samma tid började man slå på krigstrumman för att mobilisera befolkningen till stöd för en invasion av Irak. Och kampanjen inför mellanårsvalet till kongressen inleddes, ett val som skulle avgöra huruvida administrationen skulle lyckas genomföra sin radikala internationella och inrikespolitiska dagordning.

De sista dagarna på året 2002, skrev den utrikespolitiske experten Michael Krepon, var "de farligaste sedan Kubakrisen 1962", vilken Arthur Schlesiner helt riktigt hade beskrivit som "det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia".

Det som oroade Krepon var kärnvapenspridning i "Iran, Irak, Nordkorea och den indiska subkontinenten", ett "instabilt kärnvapenspridningsbälte som sträcker sig från Pyongyang till Bagdad". Bushadministrationens initiativ under 2002 och 2003 har bara ökat hoten i och i närheten av detta instabila bälte.

Den nationella säkerhetsstrategin deklarerade att Förenta staterna - ensamt - har rätt att genomföra "förebyggande krig": förebyggande, inte föregripande. Detta innebär att militärt våld används för att eliminera ett upplevt hot, även om detta är påhittat eller inbillat. Förebyggande krig är, helt enkelt, det "högsta brott" som fördömdes i Nürnberg.

Från och med början av september 2002 utfärdade Bushadministrationen skrämmande varningar om det hot mot Förenta staterna som Saddam Hussein utgjorde, med tydliga antydningar om att Saddam skulle ha haft kopplingar till al-Qaida och varit inblandad i 11 september-attackerna. Propagandaoffensiven gjorde att administrationen lyckades få ett visst stöd från en uppskrämd befolkning för den planerade invasionen av ett land som man visste var praktiskt taget försvarslöst, och ett värdefullt byte, i hjärtat av världens största energireserver.

 

I maj, efter det förmenta slutet på kriget i Irak, landade president Bush på hangarfartyget Abraham Lincoln och deklarerade att han hade vunnit en "seger i kriget mot terrorismen [genom att ha] avlägsnat en allierad till al-Qaida". Men tvåårsdagen av 11 september-attackerna kommer att infalla utan att några trovärdiga bevis presenterats för den påstådda kopplingen mellan Saddam och hans bittra fiende Usama bin Ladin. Och den enda kända kopplingen mellan segern och terrorismen är att invasionen av Irak tycks ha underlättat al-Qaidas rekrytering och ökat terrorhotet.

Wall Street Journal medgav att Bushs noggrant regisserade spektakel ombord på Abraham Lincoln "markerar början på hans omvalskampanj inför valet 2004", som Vita huset hoppas "i så hög grad som möjligt ska kretsa kring frågor om nationell säkerhet".

Om administrationen lät inrikespolitiska frågor hamna i förgrunden så skulle den få stora problem.

Under tiden är bin Ladin ännu på fri fot. Och fortfarande vet man inte vem som låg bakom mjältbrandsterrorn efter 11 september - ett än mer frapperande misslyckande med tanke på att gärningsmannen förmodas vara inhemsk, och med tanke på att mjältbrandssporerna eventuellt kom från ett federalt vapenlaboratorium. De irakiska massförstörelsevapnen saknas också fortfarande.

    På tvåårsdagen av 11 september och framöver har vi i grund och botten två alternativ att välja mellan. Vi kan marschera framåt förtröstansfullt övertygade om att den globala polismannen kommer att driva bort ondskan från världen, ungefär som presidentens talskrivare deklarerar, plagierande gamla hjälteepos och sagor för barn.

Eller så kan vi utsätta den proklamerade nya erans doktriner för kritisk granskning och dra rationella slutsatser och kanske därigenom lyckas bilda oss en uppfattning om den verklighet som håller på att ta form.

 

De krig som planeras i kriget mot terrorismen är tänkta att pågå under en lång tid. "Det är omöjligt att säga hur många krig det kommer att krävas för att säkra hemlandets frihet", tillkännagav presidenten förra året. Så kan man uttrycka det. De potentiella hoten är obegränsade. Och det finns starka skäl att tro att de blir ännu allvarligare till följd av Bushadministrationens laglöshet och våldsamhet.

    Vi bör också kunna ta till oss de kommentarer i frågan som nyligen gjordes av Ami Ayalon, chef för den israeliska säkerhetstjänsten Shabak mellan 1996 och 2000, som konstaterade att "de som vill ha seger" mot terrorismen utan att ta itu med bakomliggande missförhållanden "vill ha ett oupphörligt krig".

Denna iakttagelse är generellt giltig.

Världen har anledning att betrakta det som sker i Washington med rädsla och bävan. De människor som har störst möjlighet att minska dessa farhågor, och visa vägen mot en mer hoppfull och konstruktiv framtid, är Förenta staternas folk, som kan forma framtiden.

Noam Chomsky
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet