ÅSIKT

Otur i kärlek, tur i spel

Lennart Bromander ser ryska gäster imponera

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Kasper Bech Holten presenterade sig som regissör och ny operachef på Det Kongelige i Köpenhamn hösten 2000, valde han att göra det med Spader Dam, och det är den uppsättningen som nu Göteborgsoperan övertagit skalet av men med regissören på plats att leda instuderingen.

Han har själv påpekat att han i sin regi inspirerats av filmen Den tredje mannen, och scenen präglas av skarpa kontraster mellan ljus och mörker, skuggsilhuetter och konsekvent gråskala i färgsättningen. Holten hämtar oftare idéer från populärkulturen än de flesta (åtminstone europeiska) operaregissörer - även i till exempel Den stora makabern eller nu senast i Valkyrian på Det Kongelige - men han gör det inte som gimmick eller av inställsamhet utan på ett konstnärligt fyndigt och fruktbart vis.

Marie i Dali har gjort en sinnrik genomgående scenkonstruktion, som utifrån ett flera våningars bygge av Chirico- eller Escher-karaktär låter sig omvandlas både till lekpark, balsal, militärbarack och ett vattenfall i Neva (finns det sådana?) för den stackars Liza att kasta sig i.

Holten har valt att mer accentuera det expressionistiska än det romantiska draget i detta drama om en passion, som byter föremål - huvudpersonen Herman dyrkar först en kvinna, men hans lidelse övergår i katastrofal spelgalenskap.

Det gör han till exempel i framhävandet av den skräckinjagande gamla grevinnan (uttrycksfullt gestaltad av Marianne Schell) - både som levande och död - men han kunde ha tagit ut de expressionistiska svängarna ännu djärvare, mer konsekvent tolkat hela skeendet ur Hermans överhettade medvetande. Nu sker det mer i enstaka starka ögonblicksbilder som när Herman i stället för den tsaritsa, som kören devot hyllar, bara ser just den gamla grevinnan.

Anledningen till att Spader dam dröjt länge med att erövra sin rättmätiga plats även på västliga operascener hänger säkert samman med svårigheten att besätta Hermans parti.

Under 1990-talet har dock en strid ström av ryska tenorer kunnat söka sig västerut till mer välbetalda jobb, och bland dem flera som har den rätta kombinationen av smidighet, kraft, uthållighet och rysk klangfärg i vokalerna för den här rollen. En sådan ryss - eller snarare ukrainare - är Misha Didyk, en Herman av imponerande vokalt format.

Helena Holmberg gör ett gripande porträtt av Liza, den unga kvinna som drabbas av Hermans besatthet. Vokalt övertygar hon i de mer finstilta detaljerna men får problem, när rösten hamnar under litet mer dramatiskt tryck. Jeletzkij, den man som snuvas på sin kärlek till Liza men i gengäld vinner i kortspel, har en smältande vacker aria att sjunga, och den är som skriven för Krister S:t Hill.

Orkesterspelet, under ryske gästdirigenten Alexander Polianichko, är som alltid i Göteborg helt briljant.

Opera

Lennart Bromander