ÅSIKT

Den känslosamma eliten

TOMAS LAPPALAINEN:

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det svåraste inom politiken handlar om att både kunna satsa på det man själv tror på och samtidigt respektera dem som har andra åsikter. Starka aggressiva känslor hotar hela tiden att ta över i form av nidporträtt och avsiktliga missförstånd av motståndarna.

Riskerna med överdriven känslosamhet ökar i isolering: om man bara kommer i kontakt med folk som tänker ungefär som man själv blir den egna känslan av rättrådighet starkare och då tenderar paradoxalt nog de andra - de som inte tänker som man själv - att te sig oförnuftiga, känslodrivna, dumma och oförståndiga.

Några av reaktionerna på folkomröstningen om EMU tyder på en sådan här känslosamhet i vissa stockholmska elitmiljöer. Visst är en viss bitterhet förståelig när man förlorat ett val, men har Niklas Ekdahl, Dagens Nyheters politiske redaktör, verkligen tänkt färdigt när han skriver att valresultatet bekräftar att vi inte borde ha fler folkomröstningar annat än när det gäller mindre kommunala frågor? Jag menar: det kan väl inte vara en rimlig hållning att man accepterar demokratin bara när den kommer fram till samma slutsatser som man själv?

Eller ta andra spontana känslouttryck som Ulf Adelsohns: likt en politisk självmordsbombare med sig själv som enda offer sa han att det här var precis vad man kunde förvänta sig av det här folket och sen började han inför journalister att på hånfullt härmat dalmål säga att de "sitter i Borlänge och väntar på mera välfärd". Eller ta kulturjournalisten Johan Croneman som öppet deklarerar att han inte tänker vara en god förlorare utan ämnar bejaka sin vilja att spy förakt över landsbygdsbefolkningen och föreslår att republiken Jämtland ska skapas så vi slipper jämtarna i Sverige. Också bland politikerna flyter gallan upp. Lars Leijonborg skyller på arbetarrörelsens ledare: om de bara hade sagt åt folk på skarpen så skulle de ha röstat ja. Tanken att folk möjligen på goda grunder format sig en egen uppfattning - ligger den bortom Stockholms horisont?

Allt detta ger ett intryck av stark känslosamhet och av social och intellektuell isolering som förhindrar både förståelse för och - än värre - respekt för andra människors politiska uppfattningar.

I all uppriktighet måste man väl ändå erkänna att EMU-frågan är komplex och rymmer goda argument för både nej och ja. Ingen kan väl innerst inne tro att alla kloka är på ena sidan och alla idioter på den andra?

Om vad folk i allmänhet - den förkrossande majoritet som röstade nej - tänker och känner vet vi mindre. Eftersom alla dagstidningar i landet - med ett par mindre undantag - är entusiastiska EMU-anhängare får vi inte veta så mycket om den saken. Men uppenbarligen har det känslomässiga språk som under senare tid dränkt landet i ja-reklam inte betytt någonting. Inte heller den från EU-omröstningen beprövade skrämseltaktiken att hota med att företagen flyttar om vi röstar nej.

Inte heller fick det tragiska mordet på Anna Lindh vad det verkar någon nämnvärd effekt på valresultatet - vilket många journalister och andra intellektuella i Stockholm trodde att det skulle få. Den egentligen självklara moralen i att på en gång uttrycka sorg och förbittring över en omtyckt politikers bortgång och ändå rösta i enlighet med de egna politiska övertygelserna tycks inte ha ruckats.

De senaste dagarna har jag tänkt att det skulle behövas någon sorts diplomati mellan den rika, röststarka och mycket känslosamma gruppen i Stockholms innerstad och det mer resonabla folket. Annars vet jag inte vem det blir mest synd om i slutändan.

Tomas Lappalainen