ÅSIKT

Ska de få patent på dina celler?

OLLE SVENNING läser två skakande böcker om hur natur och människa blir handelsvaror

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När John Moore vaknade till medvetande efter behandling för sin cancer i mjälten var han på väg att bli ett miljardobjekt. Läkaren hade tagit patent på hans cellinje och sålt den till läkemedelsgiganten Sandoz. Värdet beräknas numera till tre miljarder dollar. Moore, utan en cent i ersättning, får finna sig i att hans sjuka mjälte har erövrats av läkemedelsindustrin.

Djuren har det inte mycket bättre. Dupont skaffade sig patent på en onkomus, det vill säga en liten gnagare som genmaipulerats med cancerceller. Och vi känner till hur fårtackan Tracy efter kloning blev till Dolly. Fiskar, kor, möss och grisar står numera i kö och väntar på att bli patenterade. Efter patenten på mikroorganismer finns ingen återvändo; nästa steg är patent på växter och djur.

De drastiska exemplen med följande lätt svindlande slutsatser dras av Vandana Shiva. Hon är en av den alternativa globaliseringens ledande gestalter. Doktor i såväl partikelfysik som vetenskapsteori och grundare av ett drygt tjugoårigt forskningsinstitut för vetenskap, teknologi och ekologi.

Ordfront har givit ut två mycket vackra böcker ur hennes rika produktion. Shiva skriver helt enkelt en ny tredje-världenideologi efter den mer storvulna nationalistiska gerillakampen. Den som alltför ofta stelnade i diktatur. Hon beskriver den nya kolonialismens "inhägnande" - ett nyckelbegrepp. Skog, mark och naturresurser förvandlades från allmänningar till handelsvaror. Vattentillgångar hägnas in genom dammar, gruvbrytning på grundvattennivå och privatiseringar. "Nu har turen kommit till kunskap och biologisk mångfald". De inhägnas genom immateriella rättigheter. Logiken, för att knyta an de inledande exemplen, blir att storföretagen "inhägnar livet självt och förvandlar det till privat egendom i företagens ägo", skriver Shiva.

När Bush och Blair proklamerade sitt krig mot terrorismen lovade de försvara det västliga sättet att leva. Alltså, noterar Shiva, ett sätt att leva för den femtedel av jordens befolkning, som förbrukar fyra femtedelar av planetens samlade resurser. För egen del ser hon terrorismen växa ur det odemokratiska centralistiska ekonomiska systemet, som underminerar folkstyre och suddar ut mänskliga identiteter och resurser.

Hennes exempel är tydliga. Västvärldens företag har i samarbete med Världsbanken byggt upp teknologiskt groteska dammsystem som dränkt väldiga arealer och drivit 50 miljoner människor på flykt. Den rika världen skrev ut en grön revolution för tredje världens jordbruk. Resultaten har blivit torka, fattigdom, sönderslagna biosystem.

Vatten har i stället för att vara en gemensam tillgång, möjlig att förvalta i kollektiv form och efter behov, blivit en marknadsvara som de fattiga inte kan efterfråga. I en vacker bild ställer Shiva marknadens oändliga mängd vattenfyllda plastflaskor mot de indiska lerkärlen, avsedda att skänka vatten åt de som behöver. Coca Cola eller Perrier mot vattentemplen.

Nästa stora krig kan handla om vattenresurserna. Krigen pågår redan i Punjab och Mellanöstern, där Israel bedriver, som Shiva skriver, vattenapartheid.

Kolonialismen strävar numera, dessvärre framgångsrikt, efter att erövra det intellektuella territoriet. Det skapar kunskapsmonopol och öppnar för kontroll av världsmarknaderna. Redskapet är ofta patentregler, skyddade och övervakade av WTO. Eftersom den nya industriella revolutionen baseras på biologi, genteknik och annat, så görs försök att utvidga patenten till att gälla också livsformer eller den biologiska mångfalden, skriver Shiva.

Hon exemplifierar med biostöld (biopiracy). Hur bolagen helt tar patent på naturens egna skapelser eller exploaterar de fattiga ländernas egen nedärvda kunskaper: De stjäler från de fattigas apotek. Skriver patent på den fattiga världens medicinalväxter. De roffar åt sig från bondens åker och tar patent på hans speciella risodlingar och ristar in eget patent i det heliga indiska Neem-trädet, som i årtusenden använts som bekämpningsmedel men också som medicinal- och nyttoväxt. Bolagen planterar eukalyptusträd som suger vattnet ur den fattiga världens jord. De skövlar skogar, bergssluttningar, smular sönder kustremsor för att låta odla räkor. Ur detta växer risker för naturkatastrofer, förödelse av den biologiska mångfalden och fattigdom.

Det finns ett raseri i Shivas språk när hon beskriver "storföretagsfascismen". Som kontrast kan man läsa hennes poetiska formuleringar om vattendroppar eller indisk mytologi. Alternativen finns hos henne inte bara som negation och protest mot Världsbank, WTO och Trips-avtal. För Shiva kandlar motståndet om organisation. Massprotester mot dammbyggen, samarbete mellan de kvinnor som på grund av de förfärande effekterna av storskalig havsodling måste gå kilometer för att finna användbart vatten. Organisation av den urbefolkning som bestjäls på sin historia och sina kunskaper "Tänk globalt och handla globalt", skriver hon mer målmedvetet än det lite ängliga "handla lokalt".

Mot den västliga arrogansen, den som numera vill styra över livet självt, ställer hon den mänskliga erfarenheten och respekten för naturens kretslopp. En ideologi för en civiliserad folklig och icke-våldslig gerillakamp.

Jag kontaktar Shivas forskningsinstitution för att höra reaktionerna på sammanbrottet helt nyligen för WTO-mötet i Cancun: "En seger för demokratin. De fattiga länderna underkastar sig inte längre västvärldens diktat och egenintresse".

Essä

Olle Svenning