ÅSIKT

Det kokar i Miami

Hit flyr Latinamerikas sparkade presidenter - och offren för deras politik. Och snart blir Miami scenen för nya förhandlingar om just den politiken. NAOMI KLEIN rapporterar

Miami – där två latinamerikanska världar möts.
Foto: AP
Miami – där två latinamerikanska världar möts.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När massiva politiska protester tvingade Bolivias president Gonzalo Sanchez de Lozada att avgå häromveckan flydde han till en plats där han visste att han skulle känna sig välkommen. "Jag är här i Miami och försöker återhämta mig från chocken och skammen", sade ex-presidenten till pressen, efter att ha blivit avsatt till följd av en revolt mot hans planer på att sälja landets gas till USA.

Tursamt nog för Sanchez de Lozada finns det gott om andra invånare i Miami som vet precis hur chockerande och skamligt det känns att förlora makten på grund av ett vänsterpolitiskt uppsving i Latinamerika. De är faktiskt så många att han skulle kunna starta en krisgrupp för människor som drabbats av post-revolutionärt stresssyndrom.

Tänkbara medlemmar: Venezuelas ex-president Carlos Andres Perez, som slog sig ner på deltid i Miami efter att ha ställts inför riksrätt 1993 på grund av korruptionsanklagelser, och dennes landsman Carlos Fernandez, en av ledarna för den misslyckade statskuppen mot Hugo Chavez, också han bosatt i Miami. Ecuadors ex-president Gustavo Noboa skulle också kunna vara med, eftersom han försökte fly till Miami i augusti för att slippa ifrån en korruptionsutredning i hemlandet.

För att skapa en känsla av historisk kontinuitet skulle gnällsessionen i strandvillan även kunna bevistas av Francisco Hernandez. Han deltog i Grisbuktsinvasionen 1961 och som ordförande i Cuban American National Foundation har han konspirerat mot Fidel Castro ända sedan dess.

I decennier har Miami varit den populäraste pensionärskolonin för Latinamerikas bortvräkta högerflygel: när folket spottar ut de politiker som sett till att hålla kvar dem i fattigdom så är det ofta Miami som sväljer de före detta härskarna.

Men Florida är också hemvist för ett annat slags flyktingar, människor som lämnade sina hemländer i Latinamerika och Karibien inte för att undfly en återuppvaknande vänster utan för att undkomma den högerpolitik som drivits igenom av flera av dessa vanhedrade politiker.

Den 20 november kommer dessa båda Miami att drabba samman när staden står värd för ett stort toppmöte som ska diskutera det föreslagna amerikanska frihandelsområdet (FTAA), en plan som går ut på att skapa den största och mest långtgående frihandelszonen i världen.

När de 34 handelsministrarna blickar ut från sitt befästa konferenscenter kommer de att se en stad av ansikten som i hög grad liknar de ansikten de lämnade bakom sig i sina hemländer. Chansen är stor att det är en nicaraguan som städar handelsministrarnas hotellrum medan de diskuterar huruvida "tjänster" ska innefattas i avtalet; att det är en mexikan som har plockat Floridaapelsinerna i deras juice när de debatterar jordbrukssubventioner; att en argentinare kommer att ta deras beställning och en haitier diska deras tallrikar när de diskuterar "investerares rättigheter" över middagen; och att det är en guatemalan som sköter om golfbanan när överenskommelserna görs.

Sextioen procent av Miamis invånare är invandrare. Miamiförorten Hialeah kan ståta med den högsta andelen spansktalande i hela USA: 92 procent. Och det rör sig inte bara om kubaner. Miami, USA:s fattigaste stad, är på många sätt en miniatyrversion av hela Nord- och Sydamerika, som om hela det amerikanska frihandelsområdets hemisfär pressats in i en enda kompakt stadsbebyggelse vid havet (inklusive kanadensiska pensionärer och berusade amerikanska collegeungdomar).

Det finns inget bättre sätt att förstå vilka förödande effekter frihandelspolitiken haft för Latinamerika och Karibien än att ta del av de invandrares livshistorier som i våg efter våg tagit sig till Florida. När privatiseringar och avregleringar av finanssektorn ledde till en ekonomisk krasch i Argentina för två år sedan flyttade så många som 180 000 argentinare omedelbart till Miami på jakt efter arbete.

Till dessa ansluter sig en ny klass av mexikanska immigranter: avskedade arbetare från landets maquiladorafabriker. När Mexiko undertecknade det nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta) för tio år sedan lyftes dessa exportfabriker fram som Mexikos väg ut ur fattigdomen. Men under de senaste tre åren har mer än 215 000 maquiladoraarbetare förlorat sina jobb. Många av underleverantörskontrakten har gått till Kina, samtidigt som många av arbetarna har gett sig av till Florida och anslutit sig till delstatens 700 000 illegala invandrare.

Lucas Benitez, bonde och medlem av Coalition for Immokalee Workers, vittnade inför medlemmar av kongressen i juni och berättade om en annan orsak bakom inflyttningen till Miami. "Tusentals av oss som befinner sig i Florida har tvingats lämna våra hemländer på grund av konsekvenserna av de frihandelsavtal som har lett till att våra länder översvämmats av billiga jordbruksprodukter från Förenta staterna och Kanada, vilket har gjort det omöjligt för oss att sälja de grödor som vi har odlat i generationer."

Under FTAA-toppmötet nästa månad kommer Miamis gator att myllra av liknande historier. "Vi ska visa fram Miamis verkliga mångfald och motbevisa myten om att det bara är högerextrema kubaner som bor här", säger Kameelah Benjamin-Fuller, en av organisatörerna bakom anti-FTAA-demonstrationerna.

Det finns en annan myt som kommer att avslöjas: den som påstår att Latinamerika ivrigt önskar sig detta frihandelsavtal.

Det senaste stora FTAA-toppmötet ägde rum i Quebec City i april 2001. Mycket har förändrats sedan dess. I Quebec var motståndet begränsat till gatorna, medan de 34 statscheferna tycktes vara för avtalet. Men under de två och ett halvt år som gått sedan Quebecmötet har frihandeln utsatts för hård kritik i Latinamerika och den politiska kartan ritats om på ett dramatiskt sätt.

Vänsterliberala kandidater har kommit till makten i Brasilien och Ecuador, efter att ha lovat att föra en politik som gynnar de fattiga. I Argentina drev folkliga protester bort Fernando de la Ruas nyliberala regering från makten och hindrade Carlos Menem, som införde massprivatiseringar och avregleringar i Argentina, från att göra politisk comeback. De senaste opinionsundersökningarna tyder på att Uruguay och Peru kan stå näst på tur.

Väljarna har varit otvetydiga i sitt avvisande av ytterligare eftergifter åt utländska multinationella företag och långivare. Men trots detta blir politiker som lyckats vinna makten genom löften om förändringar gång på gång modlösa när de väl tillträtt sitt ämbete. Och denna försagdhet har ett högt politiskt pris. I Brasilien sjunker Lulas stöd på grund av ineffektiviteten i hans åtgärdsprogram mot hunger. I Ecuador störtdök Gutierrez popularitet sedan han gått med på att luckra upp arbetsrätten för att behaga Internationella valutafonden.

Och i Bolivia har bönderna och arbetarna som tvingade sin president att fly till Miami gjort klart att om den nya presidenten bryter sina löften så blir inte heller han långvarig. "Om vi har gjort det en gång så kan vi göra det igen", sade Elio Argullo, en före detta gruvarbetare som blivit gatuförsäljare, till New York Times. "Och om vi måste så kan ni vara säkra på att vi kommer att göra det."

Joao Pedro Stedile från de jordlösas rörelse har beskrivit Latinamerika som "en vulkan". Det betyder att till och med vänsterpolitikerna måste vara försiktiga med vad de går med på under FTAA-toppmötet i november. De skulle kunna hamna i Miami. För gott.

Naomi Klein , översättning: Tor Wennerberg