ÅSIKT

Siffrornas tyranni

Gunnar Berghdahl om ännu ett offer för enväldet på SVT

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Häromdagen var jag uppe och hälsade på mina gamla redaktionskamrater på Mediemagasinet. De sitter i tv-huset i Göteborg - ett av de distrikt som även fortsättningsvis ska producera program till rikstelevisionen. "Till våren läggs programmet ner", berättade de lite sorgset. "Ledningen är inte nöjd med tittarsiffrorna. Officiellt ska programmet ta paus, men det vet vi vad det betyder."

Mediemagasinet går alltså under i svallvågorna av diskussionen kring nedläggning av all produktion av riks-tv från Karlstad, Luleå, Växjö, Örebro och Sundsvall. Mediemagasinet har - för att tala SVT-språk - "bara tre procents tittning".

Jag jobbade i två säsonger med detta, ett av de program som utgör själva prototypen för public service. Under året kunde jag följa framväxten av och argumentationen för SVT:s nya organisationsplan och varje måndagsmorgon läste jag Christina Jutterströms veckobrev till de anställda. Därför blir jag inte överraskad av de förändringar som nu brutalt genomförs. Internt har de varit bekanta länge. Den stora nyheten är att de sex så kallade genrecheferna - programdirektör Jakobssons förlängda armar - också kontrollerar produktionspengarna. Deras roll är att säga Nej. Tycker de att någon idé verkar intressant ska de gå vidare uppåt för ett eventuellt beslut.

Det är med andra ord upplyst despoti som råder inom SVT. En maktkoncentration av sovjetisk kaliber. Är det rimligt att en enda person ska ha beslutsrätt över det faktiska programinnehållet i public service?

Det är en förändring, och tyvärr tycks ingen bry sig. Jag har inte läst en enda ifrågasättande artikel, inte hört en enda avvikande röst. Tidigare kunde företagsamma distriktschefer ta initiativ, bolla pengar mellan olika projekt inom de egna ramarna och förverkliga program som breddade totalutbudet.

En av de märkligaste upplevelserna av ett år på SVT är att även de vettiga, besjälade, ambitiösa, brinnande människorna som arbetar inom företaget - public service-arméns tappra fotfolk - varje förmiddag öppnar datorn och studerar tittarsiffrorna. Beteendet har den religiösa sektens alla karaktäristika. Det är tragiskt att bevittna.

För femton år sedan ägnade sig SVT åt publikmätningar i en särskild avdelning. Visst är det rimligt att man intresserar sig för hur uppdragsgivarna, licensbetalarna, uppfattar programmen. Dessa mätningar gjordes med telefonintervjuer och gav naturligtvis en viss insikt i vad människor faktiskt tyckte om programmen.

När den kommersiella televisionen släpptes loss i Sverige behövde TV3, TV4, Kanal 5 omgående instrument för få veta antalet tittande individer (och deras köpstyrka) - och kunna göra prislistor för reklaminslagen.

Istället för att låta marknaden sköta sitt - att sälja reklam för att finansiera produktion som lockar tillräckligt med tittare så att man kan sälja mer reklam - skapade Sam Nilsson, dåvarande SVT-chef, en ohelig allians med de uttalade fienderna till Public Service. MMS, det bolag som nu sköter mätningar av tv-tittande i Sverige gör det åt alla och ägs gemensamt av SVT och de kommersiella kanalerna. Mätningarna sker med hjälp av 1 200 "typhushåll" vars tv-tittande registreras dygnet runt. I åldersgrupper och kön och i femtonminutersintervaller. Dessa siffror påstås sedan representera hela svenska folket.

Statistiker skakar på huvudet. Siffrorna är INTE representativa. Men genom att envist använda dessa siffror som det viktigaste måttet på programmens framgång har SVT-ledningen etablerat kvantitet som public service viktigaste innehåll. Och visst utgör siffrorna en lockelse för de som jobbar inom tv: de får detaljrika beskrivningar av de okända konsumenterna. Det ser så exakt, vetenskapligt och trovärdigt ut. Men diagrammen är blott Jutterströms råttfångare.

Under mitt år på tv föreslog jag att ett smalt kompletterande filmprogram borde produceras vid sidan av den ständigt utskällda Filmkrönikan. Under hela sitt rekordlånga liv har Filmkrönikan brottats med det schizofrena uppdraget att både vara repertoarbevakande och cineastiskt. Befria Filmkrönikan med ett smalt cineastprogram, var tanken. Från Stockholm meddelades att det var en bra idé med ett nytt filmprogram. Det var bara en sak: Vi har redan ett smalt filmprogram, nu vill vi ha ett brett också!

Den förra stora omorganisationen som genomfördes av SVT för ett par år sedan - då man la alla publikvänliga program i ettan och de smala i tvåan - genomfördes enbart för att en av SVT:s kanaler skulle vara Sveriges största. Vad har det med public service att göra?

Grunddefinitionen av public service är enkel: public service är icke kommersiell TV. tv-produktion som marknaden inte är intresserad av.

Mediemagasinet påstås ha ungefär 300 000 tittare. En regnig dag kanske rent av 400 000. Ska det få avgöra huruvida vi behöver ett mediekritiskt program eller inte?

Gunnar Bergdahl , Tillträdande kulturchef Helsingborgs Dagblad