ÅSIKT

Ska USA få sälja ut hela Irak?

NAOMI KLEIN om USA:s olagliga affärer i det ockuperade landet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Paul Bremer i Mosul, Irak.
Foto: AP
Paul Bremer i Mosul, Irak.

Upphäv kontrakten. Slopa avtalen. Riv upp reglerna.

Så lyder några förslag till slagord som skulle kunna bidra till att samla den växande rörelsen mot ockupationen av Irak. Hittills har aktivisternas debatter handlat om huruvida man ska kräva ett fullständigt trupptillbakadragande eller att USA lämnar över makten till FN.

Men "ut med trupperna"-debatten förbiser ett viktigt faktum. Även om varenda soldat drogs bort från Persiska viken i morgon och en självstyrande regering kom till makten så skulle Irak fortfarande vara ockuperat: av lagar som utformats i enlighet med ett annat lands intressen, av utländska storföretag som kontrollerar produktionen av de viktigaste tjänsterna, av en sjuttioprocentig arbetslöshet som orsakats av avskedanden inom den offentliga sektorn.

Varje rörelse som menar allvar när det gäller Iraks självbestämmande måste kräva ett slut inte bara på den militära ockupationen av landet utan också på den ekonomiska koloniseringen. Detta innebär att man måste upphäva de chockterapireformer som USA:s ockupationschef Paul Bremer drivit igenom under den felaktiga beteckningen "återuppbyggnad", och riva upp alla de privatiseringskontrakt som upprättats i kölvattnet på dessa reformer.

Hur kan ett så ambitiöst mål uppnås? Enkelt: genom att visa att Bremers reformer var olagliga från första början. De bryter klart och tydligt mot den internationella konvention som reglerar ockupationsmakters uppträdande, Haagkonventionen från 1907 (vilken kompletterar Genèvekonventionen från 1949, båda två ratificerade av Förenta staterna), liksom mot USA-arméns egen krigslag.

Haagkonventionen slår fast att en ockupationsmakt måste respektera "de lagar som gäller i landet, såvida den inte är absolut förhindrad att göra så". Ockupationsmyndigheten, Coalition Provisional Authority (CPA), har i muntert trots strimlat sönder denna enkla regel. Iraks konstitution förbjuder privatisering av viktiga statliga tillgångar, och den förbjuder utlänningar att äga irakiska företag. Det finns inget rimligt argument för att CPA skulle ha varit "absolut förhindrad" att respektera dessa lagar, men för två månader sedan beslutade myndigheten att ensidigt upphäva dem.

Den 19 september instiftade Bremer den nu ökända Order 39. I den dekreterades att 200 irakiska statliga företag skulle privatiseras, att utländska företag får äga irakiska banker, gruvor och fabriker till 100 procent och att företagen tillåts föra ut 100 procent av sina vinster ur Irak. The Economist beskrev de nya reglerna som en "kapitalistisk dröm".

Order 39 bröt även på andra sätt mot Haagkonventionen. Konventionen slår fast att ockupationsmakter "skall betraktas enbart som administratörer med nyttjanderätt till offentliga byggnader, fastigheter, skogar och jordbruksmark som tillhör fiendestaten och är belägna i det ockuperade landet. Den måste säkra dessa tillgångars kapitalvärde och administrera dem i enlighet med nyttjanderättens regler."

Bouvier"s Law Dictionary definierar "usufruct" - nyttjanderätt - (eventuellt det fulaste ordet i engelska språket) som en uppgörelse vilken ger en part rätt att använda och dra nytta av en annans egendom "utan att förändra sakens substans". Enklare uttryckt, om du är husvakt så får du äta maten i kylskåpet, men du får inte sälja huset och göra andelslägenheter av det. Men det är precis vad Bremer håller på med: vad skulle mer grundligt kunna förändra "substansen" i en offentlig tillgång än att den förvandlas till en privat tillgång?

Om det vore så att CPA inte hade denna detalj riktigt klar för sig så slår USA-arméns Law of Land Warfare fast att "ockupanten inte har rätt att sälja eller fritt använda [icke-militär] egendom". Detta är ganska lättfattligt: att du bombar någonting ger dig inte rätt att sälja det. Allt tyder på att CPA är väl medveten om att dess privatiseringsprojekt är olagligt. I en pm från den 26 mars som senare läckte ut varnade Storbritanniens justitieminister lord Peter Goldsmith premiärminister Tony Blair för att "införandet av storskaliga strukturella ekonomiska reformer skulle sakna stöd i internationell rätt".

Hittills har det mesta av polemiken kring Iraks återuppbyggnad fokuserat på slöseriet och korruptionen i samband med tilldelningen av kontrakten. Därmed förbiser man grovt överträdelsens omfattning: även om utförsäljningen av Irak genomfördes med full öppenhet och offentlig budgivning så skulle den fortfarande vara olaglig av det enkla skälet att Amerika inte har rätt att sälja ut Irak.

Säkerhetsrådets erkännande av USA:s och Storbritanniens ockupationsmyndighet erbjuder ingen laglig täckmantel. Den FN-resolution som antogs i maj krävde uttryckligen att ockupationsmakterna helt och hållet skulle "fullgöra sina förpliktelser enligt folkrätten, däribland särskilt 1949 års Genèvekonvention och 1907 års Haagkonvention".

Enligt ett växande antal experter på internationell rätt innebär detta att om nästa irakiska regering beslutar att den inte vill vara ett helägt dotterbolag till Bechtel och Halliburton så kommer den att ha starka juridiska skäl för en åternationalisering av tillgångar som blev privatiserade i enlighet med CPA:s påbud. Juliet Blanch, global chef för energifrågor och internationellt skiljedomsförfarande på den enorma internationella advokatfirman Norton Rose, säger att eftersom Bremers reformer står i direkt strid med Iraks konstitution så utgör de "ett brott mot internationell rätt och kan sannolikt inte drivas igenom". Blanch hävdar att CPA "inte har befogenhet eller möjlighet att underteckna de där [privatiserings-]kontrakten" och att en suverän irakisk regering skulle ha "mycket goda argument för en åternationalisering utan utbetalning av kompensation". Företag som drabbades av den här sortens expropriering skulle, enligt Blanch, "inte kunna vidta juridiska åtgärder".

Den enda utvägen för Bushadministrationen är att se till att nästa irakiska regering blir allt annat än suverän. Den måste vara foglig nog att ratificera CPA:s olagliga lagar, vilka då kommer att hyllas som en lycklig förening av fria marknader och fria människor. När detta väl händer kommer det att vara för sent: kontrakten kommer att vara fastlåsta, avtalen ingångna och ockupationen av Irak permanentad.

Det är därför som antikrigskrafterna måste utnyttja detta hastigt förbiilande tillfälle och kräva att nästa irakiska regering befrias från dessa reformers bojor. Det är för sent att stoppa kriget, men det är inte för sent att beröva invasionsmakterna de oräkneliga ekonomiska vins-ter som de gick i krig för att inhösta.

Det är inte för sent att upphäva kontrakten och slopa avtalen.

Naomi Klein