ÅSIKT

Terrorist? Vem? Du?

ÅSA LINDERBORG ser hur lagen vrängs och demokratin sviks - i demokratins namn

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På Vita husets hemsida visar en barometer dagsnoteringen för terrorhoten mot USA. Just nu markerar den "elevated", förhöjd risk. Genom denna ska de amerikanska medborgarna hållas informerade om världsläget, men den kan lika gärna ses som en febertermometer över sjukdomstillståndet inom Bushadministrationen. Den svenska regeringen har ingen liknande graf på sin hemsida, men den beter sig som om det ständigt finns ett hot mot Sverige. Som om vi också, i alla fall nästan, befinner oss i krig.

I Laglöst land, Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist (red.), tecknas en knivskarp bild av hur rättssäkerheten, de mänskliga rättigheterna och demokratin, i såväl Sverige som internationellt, satts ur spel när "kriget mot terrorismen" överordnats allt annat. Boken består av tio texter av i huvudsak kriminologer, jurister, freds- och konfliktforskare. Det är sällan alla bidrag i en antologi håller samma pregnans, men det gör de här. Och det är riktigt obehaglig läsning.

Tidigare sade man att det var Röda armén som var faran. I dag säger man att hotet utgörs av miljökatastrofer, gränsöverskridande brottslighet, migration och terrorism. Enligt EU-kommissionens strategi för brottsförebyggande arbete inskärps att brottslighet innefattar även "bristande medborgaranda, som utan att nödvändigtvis manifesteras i straffbara handlingar tar sig uttryck i olika asociala beteenden som sammantagna kan skapa ett klimat av spänning och osäkerhet". Denna artonhundratalsmässiga syn att det är den bristande moralen som utgör samhällets problem innebär, som Hörnqvist påpekar, att även knarkare, uteliggare, skolkande elever och stökiga hyresgäster "bildar en sammanhängande ström av hot".

Men varför ska vi känna att fienden är mitt ibland oss? Hotbildskonstruktionen, som i allt väsentligt bygger på experternas förvridna verklighetsuppfattningar, ideologiskt fotade gissningar och rena lögner, har enligt Flyghed flera syften. Självklart ska den ge underlag för beredskap om katastrofen verkligen kommer. Men den ska också legitimera mer resurser åt statens repressiva delar (i kamp för att bevara nedläggningshotade militärförläggningar har man pekat på hotet om ofantliga flyktingströmmar). Dessutom ska den utgöra ett nationellt sammanhållande kitt och fostra medborgarna till sammanhållning. Man vill skapa en västerländsk hegemoni som gör regimkritiska rörelser kraftlösa. Därmed görs inte längre en åtskillnad mellan politisk opposition, utomparlamentariskt arbete, befrielsekamp och terrorism. Varje framförd avvikande mening kan - om viljan finns - stämplas som en terroristhandling. Enligt den säkerhetspolitiska "experten" Gunnar Jervas är aktivisterna i globaliseringsrörelsen "lågnivåterrorister".

Störst betydelse har detta "säkerhetspolitiska paradigmskifte" fått för de asylsökande. Under 1990-talet började man se migrationen som ett säkerhetsproblem som förknippades med organiserad brottslighet. Efter 11 september sätts den även i samband med terrorism. Som Anna Wigenmark visar, är egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery ett lika vidrigt som illustrativt exempel. Med EU:s "Rambeslutet om bekämpandet av terrorism" i ryggen, avslog regeringen den 18 december 2001 deras asylansökningar. Säpo:s yttrande är hemligstämplat för såväl oss som för Agiza och Alzery, men de löpte i alla fall så stor risk att de bedömdes ha skyddsbehov. Trots detta ansåg man att den "nationella säkerheten" motiverade avslag. Huruvida de var ett hot mot svensk säkerhet är höljt i dunkel. Dagen därpå skickades de med ett gäng säkerhetspoliser till ett fängelse i Kairo där de misshandlades. Där sitter de fortfarande isolerade, utan rättegång. Svenska ambassaden skickar var femte vecka en kontrollant för att se att de verkligen inte blir torterade (eftersom risken till och med enligt ambassaden är uppenbar), men bara med så långa intervaller att kontrollerna i praktiken blir meningslösa. Ödet för Agizas hustru och deras fem barn ska avgöras nu i dagarna.

Denna skamliga historia blir inte bättre av att den blivit europeiskt prejudikat: detta är första gången ett EU-land skickar tillbaka asylsökande som bevisligen riskerar tortyr. Många internationella betraktare har höjt på ögonbrynen att just Sverige agerat testpilot. Regeringen själv talar om "trendbrott".

Terrorist eller förföljd oppositionell, säkerhetsrisk eller flyende regimkritiker? I dag hade inte ens Nelson Mandela fått asyl. Vi måste sluta ha en rosenröd syn på den svenska godheten och rättssäkerheten: vi är det land som fällts flest gånger av FN:s kommitté mot tortyr eftersom vi träget vill sända asylsökande tillbaka till bödlarna. Vi, som i antiterrorismens namn ströp somaliasvenskarnas konton, är inte ett spår bättre än andra EU-länder som institutionaliserar rasismen genom att behandla varje utlänning som kriminell, som internerar asylsökande, som tar deras fingeravtryck för att registrera dem i underrättelsetjänsternas rullor och som därmed ogenerat samarbetar med diktaturer.

Jørgen Johansen, Björn Kumm, Georg Noll med flera ger problematiken en internationell inramning. Politiken har "mytologiserats"; dikotomin mellan det "onda" och det "goda" utesluter varje analys. Att terrorismen har sin grogrund i en orättvis värld dikterad av den västländska kapitalismens intressen förnekas, liksom att de som nu stämplas som terrorister tidigare hölls under armarna av USA och dess klientstater. Av FN:s 194 stater har USA militär närvaro i 140, och andra länder, som vi, har hemliga avtal med USA. Och i namn av demokrati, mänskliga rättigheter och västerländska värden åsidosätts alltså konsekvent - även i Sverige - just dessa värden. Detta är vår tids verkliga hot.

Debatt

Åsa Linderborg