ÅSIKT

Ge oss ett nytt musiklexikon

Tjugo år efter Nationalencyklopedin är det dags att ta i igen, anser BENGT GÖRANSSON

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mari Boine som fick Nordiska Rådets musikpris i år delade ut en motgåva till rådets ledande personer, en debattskrift om det förtryck som hennes folk, det samiska, utsatts - och utsätts - för. Hon är ingen okomplicerad artist. Hon förenar en samisk musiktradition med det som brukar kallas världsmusik men utnyttjar också modern kommersiell ljudkultur, relaterar det samiska till den musik som finns i hennes omvärld. Hon skapar på så vis en ny, bredare och djupare musikalisk nordisk identitet som också andra än samerna kan känna sig delaktiga i.

Mari Boine är inte underdånigt tacksam för att ha blivit upptagen i en större kulturgemenskap - hon har med självklarhet intagit sin plats.

Modern teknik är en faktor som gör att musiken idag spelar en annan och större roll än tidigare. Och den behöver beskrivas för att kunna förstås i sitt nya sammanhang. Annars riskerar den att reduceras till ljudtapet och bli en del av det som kan kallas "ett kulturbrus som dövar och trubbar av i stället för att väcka och stimulera", för att citera vad Frikyrkliga Studieförbundets Herman Holmgren en gång skrev.

Det är därför dags att vi får ett nytt nationellt musiklexikon. Sohlmans klassiska är sin tids dokument och förslår inte längre som vägledning. Det gäller nämligen inte bara att beskriva musiken som konstnärligt uttryck utan också att klargöra dess funktion i samhället.

Jag möter ofta dem som beklagar att alltför många svenskar varken känner grannländernas litterära klassiker eller deras aktuella författare. Jag noterar att de, hur rätt de än må ha ifråga om bokläsandet, oftast tycks förbise musikens motsvarande, och ökande, betydelse som skapare av en fördjupad nordisk gemenskap. Förbiseendet kan förklaras av att musiken just saknar den samlade teoretiska beskrivning som ett nationellt lexikon kan ge.

Den kommunala musik- eller kulturskolan har en vidare kulturuppgift utöver instrumentalundervisningen, nämligen att möjliggöra förståelsen av musiken som identitetsgivare och samhällsbärare. Den skulle få stöd av ett sådant lexikon, inte minst för att utåt vinna respekt för denna större uppgift. När en stor tidning på sin ledarsida fnyser åt musikskolan och uttrycker en förhoppning att skattebetalarna framöver skall slippa betala för "grannungens fiollektioner", visar skribenten att i varje fall han inte har förstått musikens nya och förändrade roll som kulturbärare.

Ett nytt musiklexikon kunde bli en motsvarighet till tjugo år gamla Nationalencyklopedin. Uppgiften är svår. Ett lexikon som sätter in musiken i komplicerade sammanhang - både musikaliskt/konstnärliga, samhälleliga och för den delen kommersiella, för att nämna några - kräver kunniga författare och kunniga författares tid. På samma sätt som var fallet med Nationalencyklopedin har tillblivelseprocessen ett värde i sig: man samlar inte bara kunskaper utan bearbetar dem också. Det färdiga uppslagsverket tillför i sin tur den enskilde läsaren centrala kunskapsvärden samtidigt som hela medborgarkollektivet får tillgång till överblick, fördjupad kunskap, förståelse.

Ett verk som skall ha detta samlade värde bör i vår tid byggas upp kring genrer snarare än kring enskilda uppslagsord. Ett i god mening modernt tänkande kring uppslagsbokens uppgift och möjligheter bör tillvaratas.

Jag var som kulturminister föredragande vid regeringens beslut om statligt stöd till Nationalencyklopedin och gladdes åt att sparbanksrörelsen lämnade ett stöd i nivå med statens insats. Stödet gavs i form av garantiåtaganden inför en utgivning som få trodde skulle bli den kommersiella framgång som den blev. Ett musiklexikon är inte lika lätt att göra lönsamt, men med en grundläggande insats som garanterar igångsättning och produktion finns det alla skäl att tro att det på sikt kommer att kunna bära sina utgivningskostnader.

Ett nytt nationellt musiklexikon kan hjälpa oss att förstå den dramatiska förändring kulturlandskapet fick under 1900-talets andra hälft, då musiken övertog så mycket också av betydelsebärande och identitetsskapande funktioner. Det som kallas kulturliv, d v s kulturens upphovsmän och -kvinnor, deras utövare och deras publik, stärks av tillkomsten av ett sådant lexikon. De löper mindre risk att reduceras till produktionsfaktorer respektive kunder i det som kallas upplevelseindustri.

Bengt Göransson