ÅSIKT

Vet man inte vad man vill är det ingen idé...

ÅSA LINDERBORG om LO Idédebatt, Rörelsen och avvikanden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Så länge de ansvariga inte talar om varför de vill lägga ner LO Idédebatt vilar ordväxlingen på väldigt lösa grunder. Vi får inte veta mer än att man vill knyta LO:s tankesmedja närmare partiet. Detta öppnar dörren för olika hypoteser.

Olle Sahlström menar att nedläggningen beror på honom personligen då han vågat ifrågasätta den facklig-politiska samverkan. För den som kan socialdemokratins historia ligger tolkningen nära till hands. Socialdemokratins ledning har i alla tider tenderat att stämpla varje avvikande åsikt som medvetet splittringsförsök av rörelsen. Det är svårt att finna en fack- eller partikrönika som inte har formuleringar av typen att "för de medvetna medlemmarna var det ledarna som visade vägen och angav målet", "ledningens ord har alltid accepterats" och så vidare. När LO:s andre vice ordförande, Ulla Lindqvist, i Aftonbladet den 26/11 skriver att Sahlström är "illojal", tar hon till disciplineringsdiskursens vanligaste glosa, samtidigt som hon på fullaste allvar menar att det är odemokratiskt att utvärdera fackföreningsrörelsens verksamhet.

Tvärtemot vad som vanligtvis påstås är arbetarrörelsens tradition att lösa ideologiska problem med organisatoriska medel - man utesluter, utestänger, petar ner från valbar plats -inget specifikt för den svenska socialdemokratin, även om varje enskilt fall måste studeras. Men samtidigt kan man säga att Olle Sahlström själv länge varit ett exempel på att taket är högre inom rörelsen än vad som så ofta hävdas.

Förmodligen är problemet större än att bara gälla Sahlströms fronderingar. Det är mycket i vår tid som påminner om 1920-talet. Då liksom nu hade vi kraftiga konjunktursvängningar, snabbt växande klassklyftor, ökad misstro mot demokratin, utbredda vanmaktskänslor, en arbetarrörelse som inte förmådde ställa sig över det liberala nationalekonomiska tänkandet och en radikalisering av arbetarklassen som skrämde socialdemokratins ledning och som man inte förmådda artikulera. I det läget uppstod ett massivt tryck nerifrån att facket skulle kapa förtöjningarna till partiet. Per Albins ambitioner att göra ett "folkparti" av det gamla "klasspartiet" nödvändiggjorde en socialdemokratisering av fackföreningsrörelsen, så att man kunde säkra sitt väljarunderlag, marginalisera vänstern och förhindra politiskt och ekonomiskt kostsamma strejker. I den furiösa kampen mot kommunisterna utrangerades och registrerades även radikala socialdemokrater som opålitliga.

Beslutet om nedläggning av LO Idédebatt ska kanske ses mot bakgrund av en snarlik situation: man fruktar att helt tappa greppet om sina medlemmar. Välfärdsstatens nedmontering får LO-kollektivet att återigen radikaliseras samtidigt som misstron mot partiet ökar. Resultatet av folkomröstningen om EMU, kritiken mot privatiseringarna, kommunalarbetarstrejken (som visserligen inte gav så stor utdelning, men som är ett uttryck för en mobilisering, som hade ett mycket stort folkligt stöd) och så vidare, är bara de tydligaste exemplen på det. Men, som Sahlström konstaterar, ser den socialdemokratiska ledningen medlemmarnas missnöje som ett informationsproblem, när det i själva verket handlar om ett socialt, ekonomiskt och ideologiskt gap. Med en sammansmältning av LO:s och SAP:s tankesmedjor tror man sig kanske kunna disciplinera medlemmarna att återigen bli "mogna och ansvarstagande" som det står i krönikorna. Man hoppas kanske kunna återta sin roll som "politisk uppfostrare" genom att som en gång Per Albin återskapa identifikationen mellan arbetarklassen och socialdemokratin och därmed kunna bestämma rörelsens normsystem.

Men i så fall tänker man kortsiktigt. LO-kollektivet kan inte förväntas visa lojalitet mot socialdemokratins ledning endast genom övertalning. En sådan lojalitet förutsätter en helt annan politik, en offensiv politik som på allvar utmanar det marknadsliberala tänkandet. Det vill säga klassorättvisor fordrar klasspolitik, inte didaktisk paternalism.

Detta leder fram till en annan, välvilligare hypotes. Det kanske är så att LO:s ledning egentligen är lika bekymrad som sina medlemmar över regeringens blairism och ser ett närmande av LO Idédebatt till partiet som den enda möjligheten att påverka regeringspolitiken åt vänster. I så fall är syftet vällovligt, men lika fullt ett misstag, då man kraftigt missbedömer sin egen förmåga att stå emot Göran Persson och kanslihushögern. LO kan bara sätta press på regeringen genom att skapa allianser också med den övriga, heterogena vänstern och de nya sociala rörelserna, genom att liera sig med den globala rättviserörelsen - precis så som LO Idédebatt har arbetat. LO liksom SAP brottas med vikande medlemstal och i sådana lägen brukar man sluta leden, täppa till luckorna och omformera sig. För LO vore det dock förödande. Istället borde man, som LO Idédebatt försökt, på allvar ha en internationellt facklig samverkan med systemkritiska mål. Med sin seminarieverksamhet har LO Idédebatt också försökt förhindra att socialdemokratin, så som 1917 och 1968, dräneras på en hel radikal ungdomsgeneration.

LO Idédebatts styrka har med andra ord varit att man vägrat acceptera talet att det bara finns en enda väg att gå. Man har hela tiden hävdat att människan alltid har olika handlingsalternativ.

Så länge ingen vill berätta varför förslaget om att slå samman LO:s tankesmedja med partiets har väckts, kommer därför vi som ser LO Idédebatt som en livgivande motkraft till en förtvinande och förtvivlande socialdemokrati att spekulera vidare. Det kan vara så enkelt, att de faktiskt inte själva vet varför de lägger ner verksamheten och då agerar de bara i konsekvens med de senaste tio årens verksamhet, som helt saknat mål och kompass. LO:s ideologiska kris då man varken har kommunister att jaga på arbetsplatserna eller centrala löneförhandlingar kvar, samtidigt som individualiseringen av de olika förbunden gjort att den solidariska lönepolitiken i praktiken har avvecklats i samma takt som välfärdssamhället, kräver under alla omständigheter någon form av ideologiskt centrum. Och den första frågan den nya tankesmedjan måste ta itu med måste vara: vad vill vi att socialdemokratin ska vara och för vem finns vi?

Åsa Linderborg