ÅSIKT

Svindlande affärer

Naomi Klein om en girighet som inte tar några hänsyn

George W Bush severar kalkon till de amerikanska soldaterna i Irak.
Foto: ap
George W Bush severar kalkon till de amerikanska soldaterna i Irak.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Naomi Klein.
Naomi Klein.

Tvärtemot vad alla förutspådde slängde inte det "Gamla Europa" sina tunga dörrar i ansiktet på förre utrikesministern James Baker när denne bad om att få Iraks utlandsskuld efterskänkt. Frankrike och Tyskland verkar ha accepterat förslaget, och Ryssland har mjukat upp sin hållning.

Så sent som i förra veckan rådde det närmast konsensus om att Bakers "Spola skulden-turné" illvilligt hade saboterats av biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz, vars utspel om att länder som inte ingick i "koalitionen" skulle utestängas från återuppbyggnadskontrakt i Irak värda 18,6 miljarder dollar verkade avsett att få Baker att framstå som en hycklare.

Fast nu visar det sig att Wolfowitz kanske inte alls undergrävde Bakers position utan i stället agerade som dennes skuldindrivare. Han dök upp med en stor käpp - hotet om ekonomisk uteslutning från återuppbyggnaden av Irak, ett projekt som kan komma att omsätta 500 miljarder dollar - just när Baker skulle börja tala med mild röst.

För övrigt behövde Baker knappast någon hjälp från Wolfowitz för att hans uppdrag skulle framstå som hyckleri; det är svårt att tänka sig ett framträdande som är mer genomsyrat av historiska ironier än James Bakers Bono-imitation i frågan om Iraks statsskuld. Det irakiska folket "ska inte betungas med en skuld som ärvts efter en brutal regim som var mer intresserad av att använda resurser till att bygga palats och tortyrkammare och till att brutalisera det irakiska folket", sade Vita husets talesman Scott McClellan.

Inte tu tal om den saken. Men när jag hörde talas om Bakers "nobla uppdrag", som Bush kallade det, kunde jag inte låta bli att tänka på en nyhet tidigare denna månad som det skrevs alldeles för lite om. Den 4 december publicerade Miami Herald utdrag ur ett tidigare hemligstämplat dokument från State Department, USA:s utrikesdepartement. Dokumentet var en utskrift av vad som sades på ett möte den 7 oktober 1976 mellan Henry Kissinger, som då var Gerald Fords utrikesminister, och Argentinas utrikesminister under militärdiktaturen, amiral César Augusto Guzetti.

Mötet ägde rum under det mest intensiva skedet av Argentinas "smutsiga krig", en vetenskapligt genomförd kampanj för att krossa det "marxistiska hotet" i Argentina genom att systematiskt tortera och döda inte bara beväpnade gerillasoldater, utan också fredliga fackliga ledare och studentaktivister, liksom deras vänner, familjer och sympatisörer.

Mot slutet av diktaturen hade omkring 30 000 människor "försvunnit".

Vid tiden för mötet mellan Kissinger och Guzetti på Waldorf Astoria i New York hade en stor del av den argentinska vänstern redan utplånats, och nyheterna om kropparna som spolades upp på Rio de la Platas stränder ledde till allt mer ihärdiga krav på ekonomiska sanktioner mot juntan. Men utskriften av mötet mellan Kissinger och Guzetti avslöjar att USA:s regering inte bara kände till försvinnandena, den stödde öppet juntans strategi.

Guzetti informerar Kissinger om "de mycket goda resultaten under de senaste fyra månaderna. Terroristorganisationerna har avvecklats." Efter att ha diskuterat de internationella protesterna säger Kissinger: "Hör nu, vår grundläggande inställning är att vi vill att ni ska lyckas. Jag har en gammalmodig syn som går ut på att man bör stödja sina vänner. Det som människor inte begriper i Förenta staterna är att det pågår ett inbördeskrig hos er. Vi läser om människorättsliga problem men inte om det sammanhang de ingår i. Ju snabbare ni når framgång desto bättre."

Och det är här som Bakers nuvarande uppdrag blir relevant. Kissinger går snabbt vidare till frågan om lån och uppmuntrar Guzetti att anhålla om så mycket bistånd som möjligt och att göra det fort, innan Argentinas "människorättsproblem" bakbinder USA-administrationen. "Det finns två lån hos banken", säger Kissinger, med hänvisning till Inter-American Development Bank. "Vi har inte för avsikt att rösta mot dem." Han ger också ministern följande instruktioner: "Fortsätt med era anhållanden till Export-Import Bank. Vi vill att er ekonomiska plan ska lyckas och kommer att göra vårt bästa för att hjälpa er."

Världsbanken uppskattar att omkring 10 miljarder dollar av de pengar som generalerna lånade gick till militära inköp, till att bygga de koncentrationsläger som tusentals människor aldrig kom levande ur, och till att köpa vapen till Falklandskriget. Pengar hamnade också på konton i Schweiz, summor som är omöjliga att spåra eftersom generalerna förstörde alla dokument som hade med lånen att göra innan de lämnade scenen.

Följande vet vi: under diktaturen växte Argentinas utlandsskuld explosionsartat från 7,7 miljarder dollar 1975 till 46 miljarder dollar 1982. Ända sedan dess har landet befunnit sig i en eskalerande kris, och lånat miljarder dollar för att betala av på denna ursprungliga, illegitima skuld, som idag är bara aningen större än den som Irak är skyldigt sina utländska långivare: 141 miljarder dollar.

Kissinger-utskriften bevisar att USA medvetet gav både pengar och politisk uppmuntran på högsta nivå till generalernas blodtörstiga kampanj. Men trots USA:s vid det här laget obestridliga brottsliga inblandning i Argentinas stora tragedi har Washington konsekvent motsatt sig alla försök att få landets skuld avskriven.

Och Argentina är knappast något unikt fall. I decennier har USA:s regeringar använt sin makt i Internationella valutafonden och Världsbanken för att stoppa kampanjer för avskrivning av skulder som ackumulerats under apartheid i Sydafrika, under Marcos kleptokrati i Filippinerna, under Duvaliers brutalt korrupta regim i Haiti och under den långvariga militärdiktatur som pumpade upp Brasiliens utlandsskuld från 5,7 miljarder dollar 1964 till 104 miljarder dollar 1985. Och listan kan göras ännu längre.

Washingtons inställning har varit att om dessa skulder avskrevs så skulle det skapa farliga prejudikat (och naturligtvis beröva USA det maktmedel det behöver för att tvinga igenom investeringsvänliga ekonomiska reformer). Så varför är Bush nu så bekymrad och säger att: "Det irakiska folkets framtid ska inte vara intecknad på grund av den enorma skuldbördan"? Därför att statsskulden stjäl pengar från "återuppbyggnaden", pengar som skulle kunna gå till Halliburton, Bechtel, Exxon och Boeing.

Det har blivit populärt att hävda att Vita huset har tagits över av neokonservativa ideologer, män som är så förälskade i marknadsliberala dogmer att de är blinda för förnuft och pragmatism. Jag är inte så säker på det. Om det är något som den senaste veckans diplomatiska bråk har gjort klart så är det att Bushadministrationens underliggande ideologi inte är neokonservatism utan vanlig gammaldags girighet. Medan de neokonservativa tillber en uppsättning abstrakta marknadsliberala regler, så finns det bara en regel som tycks ha någon betydelse för Bushklanen: om det hjälper våra vänner att bli ännu rikare, då gör vi det.

Sett ur detta perspektiv börjar det till synes nyckfulla beteendet i Washington att framstå som mycket mer begripligt. Visst, Wolfowitzs kontraktsrofferi trotsar öppet de marknadsliberala principerna om konkurrens och statlig icke-inblandning. Men i likhet med Bakers skuldmission gynnar det på ett direkt och omedelbart sätt de företag som står Bushadministrationen närmast. Inte nog med att de får köpa upp ett skuldfritt Irak, de behöver inte ens konkurrera om kontrakten med europeiska företag.

Hela återuppbyggnadsprojektet trotsar andra neokonservativa trossatser: USA:s budgetunderskott för i år utökas till fantasisumman 500 miljarder dollar, och en stor del av de pengarna delas ut i form av exklusiva kontrakt, vilket skapar det slags monopol som gjorde det möjligt för Halliburton att överdebitera Pentagon uppskattningsvis 61 miljoner dollar för importerad bensin i Irak.

De som letar efter en ideologi i Vita huset bör betänka detta: för männen som styr vår värld är regler något som bara gäller andra. De verkligt mäktiga matar massorna med ideologi som om den vore snabbmat (eller en tacksägelsekalkon av plast) medan de själva avnjuter den sällsyntaste av alla läckerheter: straffrihet.

Naomi Klein , Översättning: Tor Wennerberg