ÅSIKT

”Bäst att investera medan blodet flyter”

Naomi Klein har varit på konferens med affärsmännen som ska tjäna på Irak – och de som inte får vara med

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Klockan är tjugo i nio på morgonen och i balsalen på Sheraton Hotel hörs det dundrande ljudet av plastbomber som sprängs mot metall. Nej, det är inte Sheraton i Bagdad, det är Sheraton i Arlington, Virginia. Och det är inte någon verklig terrorattack, det är en hypotetisk sådan. På filmduken längst bort i rummet visas en reklamfilm för "bombsäkra avfallsbehållare": den här papperskorgen är så stark, får vi veta, att den kan motstå en C4-explosion. Och tillverkaren är övertygad om att får man bara en chans så kommer papperskorgarna att gå åt som smör i Bagdad - på busstationer, militärbaracker och, ja, finare hotell.

Vi befinner oss på ReBuilding Iraq 2, en konferens med 400 affärsmän som har siktet inställt på att få en bit av den irakiska återuppbyggnadskakan. De är här för att träffa personerna som delar ut pengarna, först och främst de kontrakt för 18,6 miljarder dollar som under de kommande två månaderna ska läggas ut på företag från länder som ingår i "koalitionen".

Vid det här laget har det ordnats dussintals liknande företagsmässor om de affärsmöjligheter som skapats genom Iraks decimering, i hotellbalsalar från London till Amman. Efter vad som sägs sjöd de tidiga konferenserna av den sorts penningberusade eufori som inte synts till sedan it-bubblan sprack. Men det blir snart uppenbart att något inte står rätt till på ReBuilding Iraq 2.

Lättsinnigt prat om marknadsekonomiska "grönbetesområden" har ersatts av sakliga diskussioner om försäkringar mot plötsliga dödsfall; upphetsning inför tanken på lättåtkomliga statliga pengar har lämnat plats för gräl om utländska företag som stängs ute från anbudsprocessen; den översvallande glädjen över den amerikanske ståthållaren Paul Bremers ultraliberala investeringslagar har dämpats av farhågor för att dessa lagar skulle kunna upphävas av en direktvald irakisk regering.

Under ReBuilding Iraq 2, som hölls 3-4 december, tycks det till slut ha gått upp för affärsvärlden att Irak inte bara är en "spännande framväxande marknad"; det är också ett land på randen till inbördeskrig. När nu irakierna protesterar mot avskedanden inom den offentliga sektorn och allt mer högljutt kräver att allmänna val ska hållas börjar det bli uppenbart att Vita husets övertygelse om att irakierna skulle välkomna landets omvandling till en marknadsliberal drömstat kan ha varit precis lika orealistisk som dess förutsägelse att amerikanska soldater skulle tas emot med blommor och konfekt.

Jag säger till en delegat att rädsla tycks ha en dämpande inverkan på den kapitalistiska andan. "Det bästa tillfället att investera är när det fortfarande flyter blod på marken", försäkrar han mig. "Kommer du att åka till Irak?" frågar jag. "Jag? Nej, jag skulle inte kunna utsätta min familj för det."

Han var fortfarande skakad, verkade det som, av den före detta CIA-anställde John MacGaffins framträdande på eftermiddagen. MacGaffin lät som en exercisinstruktör i en Hollywoodfilm. "Det är vi som är de mjuka målen!" röt han. "Vi befinner oss i måltavlans centrum" Ni måste göra säkerhet till er första prioritet!" Som tur är för oss erbjuder MacGaffins eget företag, AKE Group, antiterroristiska helhetslösningar, från kroppspansar till katastrofevakueringar.

Det visar sig att det finns ett ganska betydande aber i Paul Bremers djärva planer på att auktionera bort Irak medan landet ännu är ockuperat: försäkringsbolagen ställer inte upp. Fram till nyligen var frågan om vem som ska försäkra multinationella företag i Irak inte något akut problem. De stora återuppbyggnadsentreprenörerna som Bechtel skyddas av det amerikanska biståndsorganet USAID för "exceptionellt stora risker" ute på fältet.

Men nu när det ska börja läggas bud på Iraks statliga företag, och utländska banker står i begrepp att öppna filialer i Bagdad, har försäkringsfrågan plötsligt blivit akut. Många av talarna medger att de ekonomiska riskerna med att gå in i Irak utan försäkringsskydd är enorma: privatiserade företag kan komma att åternationaliseras, regler mot utländskt ägande kan återinföras och kontrakt som undertecknats med koalitionens provisoriska myndighet CPA kan rivas upp.

I normala fall skyddar sig multinationella företag mot den här typen av händelser genom att köpa försäkringar mot "politiska risker". Innan han fick jobbet som ståthållare i Bagdad var detta vad Paul Bremer ägnade sig åt - att sälja försäkringar mot politiska risker, exproprieringar och terrorism på Marsh & McLennan Companies, världens största försäkringsbolag. Men i Irak har Bremer varit ansvarig för skapandet av ett affärsklimat som är så instabilt att privata försäkringsbolag - inklusive hans gamla kollegor på Marsh & McLennan - helt enkelt är ovilliga att ta risken. Den gängse meningen är att Bremers Irak är omöjligt att försäkra.

Just när stämningen på ReBuilding Iraq 2 inte kunde bli sämre stegar Michael Lempres, vice vd med ansvar för försäkringsfrågor på Overseas Private Investment Corporation (OPIC), upp på podiet. Med ett oblygt självförtroende som hittills lyst med sin frånvaro under dessa krigsneurotiska förhandlingar meddelar han att investerarna kan andas ut: Onkel Sam kommer att skydda dem. OPIC är en amerikansk statlig myndighet som tillhandahåller lån och försäkringar åt amerikanska företag som investerar utomlands. Och även om Lempres håller med tidigare talare om att riskerna i Irak är "extraordinära och ovanliga" så säger han också att "OPIC är annorlunda. Vi är inte i första hand till för att generera vinst." I stället är OPIC till för att "stödja USA:s utrikespolitik". Och eftersom ett av Bushs viktigaste politiska mål är att förvandla Irak till en frihandelszon så kommer OPIC att vara med och hjälpa till. Tidigare samma dag undertecknade Bush en lag som "förstärker myndighetens politiska riskförsäkringsprogram", enligt ett pressmeddelande från OPIC.

Beväpnad med detta tydliga politiska mandat tillkännager Lempres att myndigheten nu är "redo att göra affärer" i Irak och kan erbjuda finansiering och försäkring - inklusive den mest riskfyllda försäkringen av alla: försäkring mot politiska risker. "Detta är en prioritet för oss", säger Lempres. "Vi vill göra allt vi kan för att uppmuntra amerikanska investeringar i Irak."

På den av Microsoft sponsrade cocktailmottagningen i Galaxy Ballrom samma kväll uppmanas vi att "nätverka för det irakiska folkets skull". Jag lyder order och frågar Lempres vad som händer om "det irakiska folket" bestämmer sig för att ta tillbaka sin ekonomi från de amerikanska företag han så generöst har försäkrat. Vem ska rädda OPIC? "I teorin", säger han, "står USA:s finansdepartement bakom oss." Det vill säga de amerikanska skattebetalarna. Ja, de igen: samma människor som redan har betalat Halliburton, Bechtel med flera så att de ska kunna göra ett klipp på Iraks återuppbyggnad skulle tvingas betala dessa företag en gång till, den här gången som kompensation för deras förluster. Medan de enorma vinster som görs i Irak är strikt privata visar det sig att hela risken bärs av det offentliga.

För de icke-amerikanska företagen i rummet är OPIC:s tillkännagivande allt annat än lugnande: eftersom endast amerikanska företag är berättigade till myndighetens försäkringar, samtidigt som de privata försäkringsbolagen håller sig borta, hur ska de då kunna konkurrera? Svaret är att de förmodligen inte kan det. Vissa länder kanske bestämmer sig för att skapa en motsvarighet till OPIC:s Irakprogram. Men på kort sikt har den amerikanska regeringen inte bara stoppat företag från länder som inte är "koalitionsmedlemmar" från att konkurrera om kontrakt med amerikanska företag, den har också sett till att de utländska företag som tillåts konkurrera kommer att göra det under mycket ogynnsamma förhållanden.

Återuppbyggnaden av Irak framstår som en gigantisk protektionistisk skumraskaffär, en neokonservativ New Deal som överför obegränsade offentliga medel - i form av kontrakt, lån och försäkringar - till privata företag, och som till på köpet avskaffar den utländska konkurrensen, under sken av "nationell säkerhet". Ironiskt nog får dessa företag detta statliga stöd för att de fullt ut ska kunna dra fördel av lagar som CPA instiftat som systematiskt berövar den irakiska industrin alla olika former av skydd, från importtullar till begränsningar av utländskt ägande. Michael Fleisher, CPA:s chef för utveckling inom den privata sektorn, förklarade nyligen för en grupp irakiska affärsmän varför dessa skydd måste avlägsnas. "Skyddade affärsverksamheter blir aldrig, aldrig konkurrenskraftiga", sade han. Fort, kan någon säga det till OPIC och Paul Wolfowitz.

Frågan om amerikansk dubbelmoral kommer upp igen på konferensen när en CPA-representant intar podiet. Carole Basri, juridisk rådgivare till Bremer, har ett enkelt budskap: återuppbyggnaden håller på att saboteras av irakisk korruption. "Jag befarar att korruption kan komma att stjälpa projektet", säger hon olycksbådande, och skyller problemet på "en 35 år lång kunskapslucka" i Irak som har gjort att irakierna "inte känner till moderna redovisningsnormer och idéer om korruptionsbekämpning". Utländska investerare, sade hon, måste engagera sig i "utbildning - och hjälpa upp människor till världsklassnivå".

Det är svårt att föreställa sig vad det är för världsklassnivå hon talar om, eller vem exakt det är som ska sköta denna utbildning. Halliburton, med sina redovisningsskandaler där hemma och sin skandalösa överdebitering för bensin i Irak? CPA, som har två anställda som misstänks för att ha tagit mutor, och som inte har någon som helst ekonomisk kontroll av den egna verksamheten? På den sista dagen av ReBuilding Iraq 2 lyder förstasidesrubriken i våra gratisexemplar av Financial Times (en av konferensens sponsorer): "Boeing kopplas samman med Perles investmentbolag". Kanske Pentagons Richard Perle - som stödde Boeings avtal om försäljning av tankningsflygplan för 18 miljarder dollar och fick 20 miljoner dollar av Boeing till sitt eget investmentbolag - kan lära Iraks politiker att sluta begära "provision" i utbyte mot kontrakt?

För exilirakierna i publiken är det påfrestande att sitta och lyssna på Basris föredrag. "Om jag ska vara ärlig", säger Ed Kubba, konsult och styrelsemedlem i den amerikansk-irakiska handelskammaren, "så vet jag inte var gränsen går mellan affärer och korruption." Han tar som exempel amerikanska företag som lägger ut enorma skattefinansierade återuppbyggnadsprojekt på underleverantörer och betalar dem en bråkdel av vad de själva får betalt, och sedan stoppar mellanskillnaden i fickan. "Om man tar emot 10 miljoner dollar från den amerikanska regeringen och sedan lägger ut jobbet på irakiska företag och betalar dem en kvarts miljon, rör det sig då om affärer eller om korruption?"

Det var den här sortens besvärliga frågor som George Sigalos, ansvarig för statliga relationer hos Halliburton KBR, ställdes inför. Inom den irakiska återuppbyggnadshierarkin är Halliburton kung, och Sigalos sitter på scenen, prydd med en juvelbesatt ring och manschettknappar av guld, och spelar sin roll. Men de livegna har börjat bli otåliga, och rummet förvandlas snabbt till en stödgrupp för försmådda underleverantörer in spe.

"Mr Sigalos, hur ska vi bära oss åt för att få några underleverantörskontrakt?"

"Mr Sigalos, när tänker ni anställa några irakier på ledningsnivå?"

"Jag har en fråga till Mr Sigalos. Jag skulle vilja fråga vad du föreslår att vi ska göra när armén säger "Vänd er till Halliburton" och det inte kommer något svar från Halliburton?"

Sigalos instruerar dem alla tålmodigt att registrera sina företag på Halliburtons hemsida. När frågeställarna svarar att de redan har gjort det och fortfarande inte har fått något svar, säger Sigalos till dem att "komma fram och prata med mig efteråt".

Scenen efteråt påminner lika mycket om en autografskrivningssession som om ett upplopp. Minst 50 män kastar sig över Sigalos och armbågar sig fram för att överösa Halliburtons vice vd med cd-rom-skivor, verksamhetsplaner och meritförteckningar. När Sigalos får syn på ett Volvomärke ser han lättad ut: "Volvo! Volvo känner jag till. Skicka mig något om vad ni kan åstadkomma i regionen." Men de små namnlösa affärsmännen som har betalat sina 985 dollar i inträdesavgift och som är här för att sälja bärbara generatorer och elektroniska kontrollbord, får återigen höra att de ska "registrera sig hos vårt upphandlingskontor". Det byggs förmögenheter i Irak, men de tycks vara utom räckhåll för alla utom ett fåtal utvalda.

Nästa session ska börja och Sigalos måste rusa. De livegna vandrar bort mellan montrarna med okrossbart glas och bombsäkra papperskorgar. De smeker Sigalos rödvita visitkort och ser oroade ut.

Naomi Klein , Översättning: Tor Wennerberg , Copyright: The Nation