ÅSIKT

De fick nästan allt på önskelistan!

Hur kunde det hända? ÅSA LINDERBORG om hur social- demokraterna genomförde SAF:s kravlista

1 av 3
Antonio Gramsci.Teckning: PERICOLI
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Från borgerligt håll påstår man gärna att det råder en "socialdemokratisk hegemoni" här i landet, att arbetarrörelsen har "problemformulerings- privilegiet". Några menar till och med att Sverige går att likna vid en diktatur där demokratin inte är mer än en chimär.

1981 gav Tomas Bresky, Jan Scherman och Ingemar Schmid ut boken Med SAF vid rodret. Det var en systematisk genomgång av näringslivets propagandaoffensiv och dess syfte att driva fram en genomgripande samhällsförändring. Den låg på vänsterns alla bokbord, och fackklubbar hade den som studiecirkelmaterial. Jag var för liten för att läsa boken, men jag minns när min morfar slog upp sidan 14 för att visa vad alltihop handlade om.

Där fanns nämligen SAF:s önskelista: sänkta löner, större löneklyftor och prestationslöner, högre vinster inom industrin och högre aktieutdelningar, en arbetsmarknadspolitik som flyttar människorna till fabrikerna, automatiserad produktion med risk för ökad arbetslöshet, försämrade lagar i arbetslivet, nej till löntagarfonder, privata arbetsförmedlingar, sämre sjukförsäkring, försämrad ATP, hårda åtgärder mot offentliga sektorn, privatisering av sjukvård och skola, effektivare betygssystem, utbildning och forskning för näringslivets behov, mer kärnkraft, reklam i radio och tv, fler arbetsgivare i riksdagen, fri prisbildning på bostäder och ny skattepolitik.

Listan fyllde många med skräck, men var samtidigt så omfattande att få trots allt trodde att den skulle bli verklighet - i alla fall inte dess helhet. När socialdemokraterna återtog regeringsmakten föll boken i glömska, 80-talets pastellfärger rullade in över landet och Jan Scherman blev snart vd för en reklam-tv-kanal.

När jag häromdagen, drygt tjugo år senare, av en slump såg boken igen, slog jag upp SAF:s önskelista. Punkt efter punkt går att bocka av; de har fått igenom allt - och mer därtill. Utvecklingen är välkänd, men ändå anmärkningsvärd. Arbetsförmedlingen har visserligen ännu inte privatiserats, men det finns jobbsökarpooler och bemanningsföretag. Huruvida betygssystemet blivit effektivare är tveksamt, men vi har i alla fall fått mer betyg. Arbetsgivarna företräds i riksdagen av lobbyisterna, kärnkraften är ännu inte avvecklad och löntagarfonderna blev en pyspunka. Flyttlasspolitiken har dock blivit den omvända: produktionen har flyttat till arbetarna i tredje världen.

Till detta ska läggas andra klassiska högerkrav som också drivits igenom, såsom en repressivare lagstiftning under parollen "lag och ordning". Frågan om EU-medlemskap bara rasslade till innan det blev ett faktum.

Det är i huvudsak socialdemokraterna som - med god hjälp av vänsterpartiet - har genomfört näringslivets liberala agenda. Vad var det egentligen som hände?

För Herbert Tingsten skulle svaret ha varit givet: det handlar om liberalismens överlägsenhet och att den "ledsamma" socialismen inte kan gå något annat öde tillmötes; socialdemokraterna har helt enkelt "tagit sitt förnuft till fånga". För många inom vänstern är svaret lika enkelt: arbetarrörelsens ledare är liberala agenter som medvetet ägnar sig åt klassförräderi. Det vanligaste påståendet är dock att det inte finns något annat att göra när ekonomin internationaliserats: "Det här är den enda vägen om vi ska kunna behålla välfärden." Ingen av förklaringarna övertygar.

I sin utmärkta bok Väns-tern i Europa. De nya liberalerna? (som tyvärr saknar ett kapitel om Sverige), visar Olle Svenning att utvecklingen varit densamma i hela Europa. Socialdemokraterna har - i en tid när de kanske varit maktpolitiskt starkare än någonsin - privatiserat, avreglerat och sänkt skatten för högavlönade samtidigt som man ställt högre krav på arbetslösa, pensionärer, ensamstående och sjuka. Socialism är ett ord som utmönstrats eller som enligt Tony Blair ska definieras som en moralisk mening med livet. Solidaritet, jämlikhet, rättvisa och andra målsättningar som fordrar en klassproblematik har ersatts av mänskliga rättigheter. Ibland är till och med

vänster-högerdimensionen borttrollad.

Denna, med Svennings ord, "nyrevisionistiska socialdemokratiska samhällssyn" anses av dess företrädare vara av nöden tvungen, men omges också påfallande ofta av en lättnadens aura. "Förnyelse!" ropar man triumfatoriskt när man skär ner i offentlig sektor och socialförsäkringar. Välfärdssystemen "befrämjar trygghetsnarkomani", säger Poul Nyrup Rasmussen i enlighet med näringslivets spindoktorer. Man beklagar inte utvecklingen, man bejakar den.

Hur kunde det bli så?

En stor del av svaret ligger naturligtvis just i det som Med SAF vid rodret behandlar: näringslivet har haft en målmedveten och konkret samhällsvision som de med all kraft har spridit antingen genom massmedia, ogenerad propaganda eller förfinad forskning och expertis. Denna "kunskapsöverföring" har inte varit billig "men sannolikt kostnadseffektiv", skrev P J Linder 1990 nöjt i en tillbakablick över SAF:s ambition att erhålla makten över tanken.

Talet om en socialdemokratisk hegemoni klingar alltså falskt. Näringslivets offensiv har gett resultat, men samtidigt flyger ju inte idéer bara runt i luften. De får fäste först när de rätta maktpolitiska möjligheterna finns. En del av svaret måste alltså ligga i socialdemokratin själv. Kanske är det så att socialdemokratins liberalisering är ett resultat av samförståndspolitiken; panikslagen över att SAF sagt upp Saltsjöbadsavtalet kompromissar man bort det allra heligaste. (Bretton Woods-systemets fall är en internationell motsvarighet.) Löntagarfonderna var SAF:s förevändning, inte den utlösande orsaken.

Och rädslan över att åter-igen förlora regeringsmakten gör att man orienterar sig mot medelklassen, på bekostnad av LO-kollektivets erfarenheter och önskningar. Liberaliseringen kanske också kan förklaras med att socialdemokratin saknar folkbildning och ideologisk debatt och att avvikande synpunkter sällan efterfrågas.

SAF-ideologen Sture Eskilssons beryktade promemoria från 1976 har alltså haft betydelse, men förklarar inte allt. Näringslivets propagandaoffensiv är dessutom betydligt äldre än så, vilket historikern Niklas Stenlås visar i sin intressanta avhandling Den inre kretsen. Skillnaden är bara att man tidigare försökte hemlighålla sina ideologiska operationer och politiska strävanden. Riktigare är därför att säga att liberalerna i samband med rösträttens införande 1918/1921 vann det borgerliga inbördeskriget om hur arbetarrörelsen skulle bemötas. De konservativa ville krossa socialdemokratin, liberalerna ville integrera den: vi ska inte förbjuda den, vi ska få den att sluta tänka systemkritiskt genom att ge den "samhällsansvar". Socialdemokratin ska beseg-ras inifrån genom samarbete, menade den liberale ledaren Nils Edén 1911: "Det är på ett sådant sätt socialdemokraterna själva skola växa in igen i det samhälle de förkasta."

Antonio Gramscis teorier om den borgerliga hegemonins mekanismer kan knappast få en bättre illustration än det svenska 1900-talet. Även hans tes om vad politik ska anses få handla om har förklaringsvärde: i en liberal demokrati ska politik inte handla om makt- och ägandefrågor. Liberalerna har alltid haft monopol på vad som ska definieras som "nödvändigt" och "sunt förnuft" å ena sidan och "politik" och "ideologi" å andra sidan. Socialdemokraterna har den politiska makten, men det är andra krafter som bestämmer vad som ska vara politikens centrum. "Det fanns ingen som presenterade valutaavregleringen som en ideologisk fråga för oss", sade Ingvar Carlsson på ett seminarium på Södertörn i höstas. Så aningslös var emellertid inte Carlsson, vilket hans memoarer visar. Där erkänner han ju öppet att EU-medlemskapet krävde ett krismedvetande. Detta fabricerades på en myt om den offentliga sektorn och lönebildningen i stället på den helt galna svindelkonjunkturen i sviterna av avregleringarna.

Det tog tjugo år för näringslivet att få igenom sin önskelista och ändå är man inte nöjd. Utöver detta kan man dessutom konstatera att socialdemokratin har gjort höger om i utrikespolitiken; till skillnad från före EU-inträdet röstar Sverige i FN numera sällan med tredje världen utan sällar sig till USA och dess klientstater. Det är många som har synpunkter på vad SAP:s stundande kongress om tillväxt ska komma fram till. "Du kan aldrig skapa en socialdemokratisk partikongress som säger ja till privatiseringar av vård, sjukhus, skolor och hela välfärdsapparaten", citeras Svend Auken av Olle Svenning.

Och ändå är allt genomfört. De första frågorna som kongressen borde ställa sig är därför: Var det hit vi ville och var fanns vi när allt hände? Vad kan vi göra för att demokratin inte ska förvandlas till fars?

Åsa Linderborg