ÅSIKT

Ett designat ingenting?

KULTUR

GUNNAR OHRLANDER granskar planerna för formens jubelår 2005: hoppas det blir mer än en hemsida och en knapp.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Designåret 2005 ska alltså bli ett jubelår för skönheten. Design är det som skiljer människan från djuren. Tiden har kommit för att samla alla nationens krafter och Sverige ska också inom detta område inta sin naturliga tätplats i världen, om man får tro Leif Pagrotsky och Marita Ulvskog.

Men det finns kritiker som tvekar. Designåret riskerar att bli ”a fart in a bag”, som man säger i England, menade Göran Lagerström vid ett seminarium på Rival i Stockholm 9 december. Alltså, en fjärt i en påse. Göran Lagerström, tidigare inom Ikea, är en av grundarna av Stockholm Design Lab som jobbar med stora svenska varumärken.

På Svensk Forms högkvarter på Skeppsholmen i Stockholm är förberedelserna i full gång. Hemsidan (www.merdesign.se) är klar och man distribuerar nu ut små knappar med en röd mun och texten Mer design för att bäras närmast hjärtat.

Projektförslagen formligen rasar in. Från Jokkmokk i norr som vill ställa ut sameslöjd till Borås i söder där man arbetar med något som kallas Design med omtanke. Ett departementsråd skissar på regeringens uppdrag till en rad myndigheter för att de ska ta hänsyn till design i sin verksamhet.

Design är kultur. Det är tanken.

Och nästa år ska allas våra liv genomsyras. Med designad äldrevård får ålderdomen ny skönhet, enligt Svensk Form. Att vänta på bussen som inte kommer ska göras mer tilltalande genom design. Man strävar efter estetisk hållbarhet.

Jag petar försiktigt i den retoriska aska som presentationerna av Designåret lämnar efter sig. I den broschyr som Svensk Form låtit trycka är det en del trängsel bland kalkonerna. Där sägs att ”använda design kan bli till nyfikenhet, besvikelse till tillfredsställelse, isolering till tillgänglighet och utanförskap till medverkan?”

Regeringens rådslag den 15 oktober förra året vilar på ett sediment av tidigare initiativ, meddelar närings- och kulturdepartementen i en gemensam kommuniké. Men sediment är ju en bottensats som förstenas, enligt ordboken. Marita Ulvskog hävdade på samma rådslag att design betyder att man har en plan och projicerar sina inre föreställningar på omvärlden. Design är en bild av vilket samhälle vi vill leva i. ”Föremål och miljöer formade av människor är aldrig oskyldiga”, sa hon. ”De är till brädden fyllda av värderingar och ställningstaganden om människovärde och meningen med livet.”

Som programförklaring för Designåret är det förstås tänkvärt, men ligger oroväckande nära pastor Janssons åsikt att livet är som en påse.¶

Man må ha viss förståelse för att dagens politiker bryter nacken av språket och söker uppmärksamhet när allt färre vet vilka de är. Sålunda utlyser de jubelår och ges tillfälle att klippa av små band, hålla inledningar på seminarier och få vara med i tv. Men vem minns Handikappåret 2003? Vad blev kvar efter 500 miljoner och Stockholm som kulturhuvudstad? Jo, Tensta konsthall.

Designårets entreprenörer säger nu att mönsterbildande för projektet blir det så kallade Arkitekturåret 2001. Men bilden verkar felvald, för detta år möglade Arkitekturmuseum och måste stängas och en mässa, Bo 01, kördes i konkurs med ett skandalartat, rättsligt efterspel.

En nyhet är att stora, nationella jubelår inte får kosta pengar. För själva Designåret handlar det om en miljon från kulturdepartementet och ett par miljoner som överförts från Svensk Industridesign, SVID.

I själva verket är Designåret en hemsida. Entreprenörer som vill delta blir presenterade på hemsidan och får låna loggan om de har de pengar som krävs för sitt projekt.

Göran Lagerström, kritisk mot Designåret, anser dock att Pagrotskys satsning på SVID är okey. De jobbar med konkreta saker och i ett tiopunkters program satsar de bland annat på leverantörer till fordonsindustrin, förpackningsindustrin och export av medicinsk och biomedicinsk teknik.

Men Designåret?

Det fanns en gyllene tid när liberaler och sossar beslöt sig för att skapa luftiga och hygieniska bostäder också för vanligt folk som bodde sex personer i två rum och kök, hyrde ut ett rum och fick lungsot i sina mörka kyffen.

Resultatet blev långa linjer med genomlysta bostäder och prylar som skulle bära med sig en gnutta skönhet också till folket. Europeisk tradition blev funktion medan den amerikanska designen siktade på drömmarnas explosiva kraft: bilar och tåg med fenor som såg ut att kunna flyga.

Lite svepande kan man säga att yankees vann. Marknaden tävlar inte längre så mycket om produkternas funktion eftersom innehållet är ungefär detsamma. Formen betyder allt mer. Nike till exempel tillverkar inte skor, Nike organiserar varumärke och form. När marknaden blev mätt gällde det att invadera människans hemligaste och innersta rum för att exploatera henne på nytt och mer fullständigt än någonsin i världshistorien.

Men design behöver inte betyda exploatering. Göran Lagerström menar för sin del att regeringen inför Designåret borde ha anknutit till den sociala och politiska ambition som till exempel präglade Stockholmsutställningen 1930 med dess föresats att driva landet fram mot tillväxt och en bättre vardag för de många människorna.

Vi vet ju att sjukhusen inte är hälsoproduktiva miljöer, fortsätter Göran Lagerström. Skolorna är inte studieproduktiva. Varför inte gå in och rätta till misstagen med miljonprogrammet? Det finns hur mycket som helst att göra. Ifall det funnes en tydligare politisk vilja.

Den som vill anknyta till den stora berättelsen om Sverige som föregångsland skulle kunna ställa fram ett antal modellprojekt under Designåret. Vi vet ju att om man inte skapar prototyper/

förebilder så blir det ingen massproduktion. Idéerna förökas inte. Varför inte lära av hur det gick till då Ingvar Kamprad möblerade folkhemmet, Erling Persson gjorde snygga trosor och långbrallor tillgängliga för alla, Volvo skapade folkbilen och Sverige blev genom samverkan mellan statliga Televerket och Ericsson ett framtidsland för telekom? Allt detta ledde till en fantastisk position som vi nu håller på att slarva bort. Hemligheten bestod i vår förmåga att distribuera välfärd och enligt Göran Lagerström visar sig föredömen dessutom ofta vara exporterbara.

Ett designår utan vare sig social, politisk eller ekonomisk strategi riskerar att inte bli mer än en flumbrevlåda utan pengar. Men kanske finns det ännu tid att räta upp projektet. Och säkert skulle en mer genomtänkt satsning också erbjuda en del blågula band att klippa av för invigningssugna ministrar.

Gunnar Ohrlander