ÅSIKT

Vad får de kvar att rösta om?

NAOMI KLEIN om ett pågående rån - och FN:s chans i Irak

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om man ska tro Vita huset så håller Iraks nya regering på att utformas i Irak. Om man ska tro det irakiska folket så håller den på att utformas i Vita huset. Formellt har ingen av parterna rätt: Iraks framtida regering manipuleras fram i ett anonymt forskningscenter i ett förortsområde i North Carolina.

Den 4 mars 2003, bara femton dagar före invasionen, uppmanade USA:s biståndsmyndighet USAID tre amerikanska företag att lägga bud på ett unikt uppdrag: efter att Irak invaderats och ockuperats skulle ett företag få i uppgift att inrätta 180 lokala och regionala styrande råd i förödelsen. Detta innebar ny imperialistisk terräng för företag som vant sig vid det välvilliga NGO-pratet om "partnerskap mellan offentlig och privat sektor", och två av de tre företagen beslöt att inte lämna in någon ansökan. Kontraktet på "lokalt styre", som skulle inbringa 167,9 miljoner dollar första året och upp till 466 miljoner dollar totalt, gick till Research Triangle Institute (RTI), en privat, ideell inrättning som är mest känd för sin forskning om droger. Ingen av dess anställda hade varit i Irak på flera år.

Till en början väckte RTI:s Irakuppdrag mycket lite offentlig uppmärksamhet. Jämfört med Bechtels oförmåga att få i gång elektriciteten och Halliburtons tygellösa överdebitering framstod RTI:s seminarier om det "civila samhället" som ganska harmlösa. Inte nu längre. Det visar sig nu att de styrande råd som RTI har inrättat i tysthet utgör hörnstenen i Washingtons plan för att överlämna makten till ovanifrån utnämnda regionala nomineringskommittéer - en plan som förkastas av så breda folklager i Irak att det skulle kunna tvinga ockupationen på knä.

Förra veckan besökte jag RTI:s vice vd Ronald W Johnson, chef för Irakprojektet, på hans kontor nära Durham (ett kvarter från IBM, runt hörnet från Glaxo Smith Kline). Johnson insisterar på att hans team är inriktat på "det rent praktiska" och inte har någonting att göra med de episka bataljerna om vem som ska styra Irak. "Det finns faktiskt inte ett sunnimuslimskt sätt att sköta sophämtningen som kan ställas mot ett shiamuslimskt", säger han till mig. (Kanske inte, men det finns ett offentligt sätt respektive ett privat och enligt en rapport som den provisoriska koalitionsmyndigheten offentliggjorde i juli driver RTI igenom en privat lösning och etablerar "nya lokala sophämtningssystem" som "kommer att fungera med hjälp av privatiserad sophämtning vid trottoarkanterna".)

Inte heller är de råd som RTI har inrättat okontroversiella. Samma dag som Johnson och jag lugnt diskuterade den lokala demokratins subtilare aspekter omringades det USA-utnämnda regionala rådet i Nassiriya, cirka 30 mil söder om Bagdad, av beväpnade män och arga demonstranter. Den 28 januari marscherade så många som 10 000 invånare mot rådets ämbetslokaler och krävde att allmänna val skulle utlysas och att samtliga rådsmedlemmar, som man anklagade för att vara ockupationsmaktens verktyg, skulle avgå. Den regionala guvernören kallade in livvakter beväpnade med granatkastare och flydde från byggnaden.

Stackars RTI: aptiten på demokrati bland irakierna springer hela tiden förbi de tungfotade planer på "kapacitetsuppbyggnad" som RTI gjorde upp före invasionen. I november rapporterade Washington Post att när RTI-konsulterna anlände till provinsen Taji, beväpnade med flödesdiagram och redo att inrätta lokala råd, så upptäckte de att "det irakiska folket hade skapat sina egna representativa råd i den här regionen för flera månader sedan, och många av dessa var folkvalda, inte utvalda, som ockupationsmyndigheten vill ha det". Washington Post citerade en man som sade till en RTI-entreprenör: "Det känns som att vi går bakåt."

Johnson förnekar att det tidigare rådet skulle ha varit folkvalt och säger att RTI för övrigt bara "assisterar irakierna", inte fattar beslut åt dem. Kanske, men det hjälper inte att Johnson jämför Iraks råd med "en kommunstämma i New England" och citerar en annan RTI-konsult som konstaterar att utmaningarna i Irak är "samma sak som jag ägnade mig åt i Houston". Ska detta vara irakisk suveränitet - uttänkt i Washington, utlagd på entreprenad i North Carolina, utformad med Massachusetts och Houston som förebild, och införd med tvångsmedel i Basra och Bagdad?

Nu när FN har gått med på att återvända till Irak måste världsorganisationen på något sätt tillkämpa sig en roll i denna oreda. En bra början, om FN bestämmer sig för att allmänna val är omöjliga att genomföra före Vita husets deadline den 30 juni, är att kräva att deadlinen slopas. Men FN kommer att behöva göra mycket mer än att bara övervaka val; det kommer att behöva stoppa ett pågående rån - USA:s försök att beröva Iraks framtida demokrati möjligheten att fatta meningsfulla beslut. Och allting hänger på vilka maktbefogenheter övergångsregeringen får.

Washington vill ha ett irakiskt övergångsorgan med en suverän regerings maktbefogenheter, och som kan fatta permanent giltiga beslut som en folkvald regering kommer att ärva. Därför går Paul Bremers koalitionsmyndighet vidare med sina olagliga marknadsliberala reformer och räknar med att dessa förändringar kommer att ratificeras av en irakisk regering som den kan kontrollera. Den 31 januari tillkännagav exempelvis Bremer att de tre första tillstånden för utländska banker att verka i Irak hade delats ut. En vecka tidigare hade han skickat medlemmar i Iraks styrande råd till Världshandelsorganisationen (WTO) för att anhålla om observatörsstatus, det första steget mot att bli medlem i WTO. Och Iraks ockupanter har just förhandlat fram ett lån på 850 miljoner dollar från Internationella valutafonden som i vanlig ordning ger långivaren makt att tvinga igenom framtida ekonomisk "strukturanpassning".

I andra länder som nyligen har övergått till demokrati - från Sydafrika till Filippinerna till Argentina - var det just under detta glapp mellan regimer som de mest förödande sveken begicks: överenskommelser bakom kulisserna om att överföra illegitima skulder, utfästelser om att upprätthålla "makroekonomisk kontinuitet". Om och om igen anländer nyligen befriade folk till vallokalerna bara för att upptäcka att det inte finns mycket kvar att rösta om.

Men i Irak är det inte för sent att stoppa denna process. Lösningen består i att inskränka mandatet för varje form av övergångsregering till att endast gälla frågor som har direkt koppling till genomförandet av allmänna val: folkräkningen, säkerheten, skydd för kvinnor och minoriteter.

Och det verkligt förvånande är att detta faktiskt skulle kunna hända. Varför? Därför att alla Washingtons skäl för att gå i krig har dunstat bort; den enda förevändning som återstår är Bushs djupt kända önskan att skänka det irakiska folket demokrati. Detta är naturligtvis en lika stor lögn som allt det andra - men det är en lögn vi kan använda oss av. Vi kan utnyttja Bushs svaghet när det gäller Irak och kräva att demokratilögnen blir verklighet, att Irak blir verkligt suveränt: ett land som är fritt från skulder, som inte betungas av ärvda kontrakt, som inte tvingas hysa amerikanska militärbaser och som har full kontroll över alla sina tillgångar, från olja till krigsskadestånd.

Washingtons grepp om Irak blir svagare för varje dag, samtidigt som de prodemokratiska krafterna i landet växer sig starkare. Äkta demokrati skulle kunna uppstå i Irak, inte för att Bushs krig var rätt utan därför att det har visat sig vara så fruktansvärt fel.

Naomi Klein (Översättning: Tor Wennerberg Copyright: The Nation)