Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Hur länge ska vi förbli narrar med dåliga vanor?

EDUARDO GALEANO läxar upp en slö kontinent i USA:s skugga

En liten yttring av nationell värdighet förorsakade en enorm skandal i början av året. Runtom i världen gav pressen förstasidesutrymme åt historien som om det varit en abnorm händelse, i stil med "Brevbärare biter hund".

Vad var då orsaken? Brasilien hade krävt samma sak av amerikanska besökare som USA kräver av brasilianska besökare: visum i passet och registrering vid gränsen, inklusive fotografering och tagning av fingeravtryck.

Många fördömde denna normala handling som ett uttryck för vådligt vansinne. Om inte världen vore så felaktigt inrättad så skulle kanske saken ses i ett annat ljus. Det som var abnormt var i grund och botten inte det som den brasilianske presidenten Lula gjorde utan det faktum att han var ensam om att göra det. Det som var abnormt var att alla andra helt enkelt accepterade de villkor som Bush tvingade på alla länder med undantag för ett fåtal privilegierade som ansågs höjda över misstankar om terrorism och missdåd.

Allting förklarades med hänvisning till 11 september. Denna tragedi, som president Bush fortsätter att använda som en sköld som ger honom evig strafffrihet, förpliktar hans land att försvara sig utan att någonsin sänka garden.

Som alla emellertid vet hade ingen brasilianare något som helst med raseringen av World Trade Center att göra. Däremot genomfördes, som få människor minns, det värsta terrorattentatet i Brasiliens historia, militärkuppen 1964, med politiskt, ekonomiskt, militärt och medialt stöd från Förenta staterna.

Denna gränskontrollfråga, som orsakade sådant ståhej, är ingenting annat än ett fall av vedergällningsrättvisa, och det vore löjligt att betrakta det som en försenad historisk hämnd. Men förödmjukelsens rutiner i Latinamerika hänger nära samman med den dåliga vana som kallas minnesförlust - en minnesförlust som gör att man inte minns att USA:s aktiva inblandning i den terroristkuppen har bevisats med hjälp av dokument och genom erkännanden från de viktigaste deltagarna. Och det är värt att komma ihåg att denna händelse inte bara banade väg för en långvarig militärdiktatur utan också dödade och begravde de sociala reformer som Jango Goularts demokratiska regering höll på att driva igenom för att göra världens mest orättvisa land mindre orättvist.

    Det tog 40 år för denna impuls till rättvisa att återuppstå. Hur många brasilianska barn dog av hunger under dessa 40 år? Den terrorism som dödar med hunger är inte mindre avskyvärd än den som dödar med bomber.

Dåliga vanor: förödmjukelse, minnesförlust, uppgivenhet. Rädslan hindrar oss från att förändras, och mental lättja hindrar oss från att föreställa oss hurdana vi skulle vara utan dessa vanor.

Det är omöjligt för oss att tänka oss historien som omvänd. Vad skulle till exempel ha hänt om Irak hade invaderat Förenta staterna under förevändning av att USA hade massförstörelsevapen? Eller om den venezuelanska ambassaden i Washington hade stött och applåderat en statskupp mot George W Bush, i stil med den kupp som USA:s ambassad i Caracas iscensatte mot Hugo Chávez? Eller om Kubas regering hade organiserat 637 mordförsök på amerikanska presidenter, som svar på de 637 gånger som USA försökte mörda Fidel Castro?

 

Och vad skulle hända om länderna i Syd vägrade att acceptera ett enda av de villkor som Internationella valutafonden och Världsbanken tvingar på dem såvida inte samma villkor började gälla också för USA, den största gäldenären i världen? Eller om Syd började införa de tullar och subventioner som de rika länderna tillämpar hemma men förbjuder i andra länder? Och så vidare.

Dåliga vanor: fatalismen. Låt oss acceptera det oacceptabla som om det ingick i sakernas naturliga ordning och ingen annan ordning var möjlig. Solen kyler ner världen, friheten förtrycker, integrationen desintegrerar: oavsett vad vi tycker om det så kan vi inte undvika det. Välj själv det ena eller det andra. Det är så man försöker sälja det nordamerikanska frihandelsområdet (FTAA), till exempel.

 

I tidernas begynnelse gjorde gamle Zeus, den högste av alla chefer, inget misstag. Av alla Olympens invånare var Hermes den mest svekfulla, han var bedragaren som lurade alla, tjuven som stal allting. Zeus gav honom sandaler med vingar av guld och utnämnde honom till kommersens gud. Det var Hermes, senare kallad Merkurius, som frambringade Världshandelsorganisationen, Nafta, FTAA och andra skapelser som skapats till hans avbild.

Nafta, det nordamerikanska frihandelsområdet som omfattar USA, Kanada och Mexiko, bildades för tio år sedan. Hermes har lett detta projekt vid handen under hela dess barndom. Låt oss begrunda ett par episoder ur Naftas liv och verk de första tio åren som visar vad vi har att vänta oss om FTAA drivs igenom, om den så kallade frihandeln, som kväser all självständighet, utsträcks till att omfatta hela Nord- och Sydamerika.

 

1996 förbjöd den kanadensiska regeringen all försäljning av "en neurotoxin som var farlig för människors hälsa". Det rörde sig om en tillsats i bensin som tillverkades av det amerikanska företaget Ethyl. Detta gift, som var förbjudet i USA, såldes endast i Kanada. Ethyl, som ägnade många år åt det nobla uppdraget att förgifta andra länder, svarade med att stämma den kanadensiska regeringen på grund av att förbudet hade drabbat försäljningen, skadat företagets rykte och inneburit en "expropriering". De kanadensiska advokaterna framhöll för regeringen att spelet var förlorat: det fanns ingenting att göra. Inom Nafta är det storföretagen som bestämmer. På sommaren 1998 hävde den kanadensiska regeringen förbudet, betalade 13 miljoner dollar i skadestånd till Ethyl och bad om ursäkt.

1995 hindrades ett annat amerikanskt företag, Metalclad, från att på nytt börja dumpa giftigt avfall på en soptipp i den mexikanska delstaten San Luis Potosí. Med machetes i händerna hindrade lokalbefolkningen företaget från att fortsätta förgifta marken och grundvattnet. Metalclad stämde den mexikanska regeringen för denna "exproprieringsaktion". I enlighet med Naftas regler erhöll företaget 2001 ett skadestånd på 17 miljoner dollar.

Förenta nationerna föddes i slutet av andra världskriget. John Fitzgerald Kennedy och Orson Welles fanns bland de 2 500 journalister som bevakade den stora händelsen. FN:s stadga stadfäste "lika rättigheter för stora och små nationer". Det stora löftet var att den nya internationella organisationen, utgående från alla medlemsstaters suveräna jämlikhet, skulle förändra mänsklighetens historia.

Sextio år senare är resultatet otvetydigt. Den förändrades till det sämre.

    Men dåliga vanor är inte ödesbundna, och fler och fler länder vägrar att spela narrens roll i denna stora universella fars.

För ett år sedan sade Thomas Dawson, talesman för IMF: "Vi har många framstående före detta elever i Latinamerika." Det var den gamla vanliga retoriken. Nu påpekar den argentinske presidenten Nestor Kirchner: "Vi är inte längre någon dörrmatta." Detta är den nya retoriken.

 

En ny retorik, en ny attityd. Våra länder kommer dåligt överens med sina folk och de kommer ännu sämre överens med sina grannar. Det är en lång och dyster historia av återkommande skilsmässor. Men på de senaste regionala toppmötena - i Cancún och Monterrey - har nya vindar blåst. Efter alla dessa år av ensamhet har de svaga börjat förstå att om de inte håller ihop så är de chanslösa. Bara några få, som Uruguays president Jorge Batlle, tror fortfarande att vi kan hoppas på att bli lyckliga tiggare. Till och med de mest osentimentala har blivit övertygade om att i detta vidsträckta förödmjukelsesystem, där de mäktiga ostraffat utövar handelsprotektionism och ekonomisk utpressning och tillgriper militärt våld, är värdighet antingen något som delas av alla eller så finns den inte.

Men vi måste skynda oss innan det slutar med att vi ser ut som bilderna som skickas tillbaka från Mars.

Eduardo Galeano (Översättning: Tor Wennerberg)
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet