ÅSIKT

Vi måste ta initiativ - nu!

Sverker Åström om hur Sverige kan bidra till fred i Mellanöstern

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sverker Åström
Sverker Åström

Det framstår nu allt klarare att den israelisk-palestinska konflikten inte bara är ett allvarligt hot mot fred och säkerhet i Mellersta Östern. Den innebär också risk för krig och instabilitet långt utanför områdets gränser. Den ger näring åt den islamistiskt inspirerade terrorismen som vinner ständigt flera rekryter på flera håll i den muslimska världen. Utrikesminister Freivalds sa i utrikesdebatten den 11 februari att det rörde sig om ”den allvarligaste regionala konflikten i världen”.

n n Samtidigt fortsätter och ökar det redan fruktansvärda lidandet för de två berörda folken. Det är lätt att förstå israelernas djupt kända behov av säkerhet och att sympatisera med dem i det trauma som de försatts i till följd av självmordsbombningarna. Vi måste ändå vara obönhörligt kritiska till den israeliska statens grymma och (för att använda ett uttryck av president Bush) förödmjukande behandling av det ockuperade palestinska folket. Vi känner djup medkänsla med palestinierna i deras kamp för sin frihet. Samtidigt måste vi kraftigt fördöma de av en del extremistiska palestinska grupper och individer utnyttjade våldsmetoderna – vilka dessutom är uppenbarligen politiskt kontraproduktiva.

Är läget helt hopplöst? Är de två folken dömda till en framtid av ömsesidigt våld och oförsonligt hat? Kan utvecklingen vändas och har Sverige någon roll att spela?

Den svenska utgångspunkten är helt klar. Palmeregeringen erkände redan i mitten av 70-talet palestiniernas principiella rätt att själva bestämma sin framtid. Detta ledde till en del inrikespolitiskt bråk.

Alltsedan Karin Söders tal i FN 1976 har därefter enighet över partigränserna rått om grundlinjerna för en lösning. Palestinierna har rätt att bilda en egen stat som lever i fred vid sidan av Israel. Israel måste alltså upphöra med ockupationen. Jerusalem görs till huvudstad för båda staterna. Flyktingfrågan måste lösas i kompromissens tecken. Bosättningar är klart olagliga och måste avvecklas, kanske bland annat förmedelst utbyte av landområden. Vi har alltså en fast grund att stå på om vi vill agera och vi har ett budskap att framföra.

Under de senaste decennierna har ett otal lösningsförslag lagts fram. Några har också blivit föremål för allvarlig prövning. Ett av dessa är den så kallade färdplanen till fred, formulerad av USA, Ryssland, EU och FN. Denna skulle via noggrant beskrivna etapper leda fram till en palestinsk statsbildning år 2005. Framför allt till följd av Israels negativa inställning får planen nu anses vara överspelad. I sitt State of the Union-tal den 20 januari nämnde president Bush överhuvudtaget inte Mellersta Östern.

Ett annat nyligen framlagt ambitiöst förslag, som går under namnet Genève-avtalet, har utarbetats av auktoritativa men inofficiella representanter för de båda lägren. Det har mottagits positivt på många håll, bland annat i Sverige, och med viss välvilja i Washington. Det innehåller förslag som skulle kunna ingå i en allomfattande lösning. Det har emellertid totalt avvisats av både Sharonregeringen och Arafat.

Vid sökandet efter en lösning är två förutsättningar av avgörande betydelse. Den ena är att alla arabstaterna en gång för alla accepterar Israels existens och tillsammans med det övriga statssamfundet ställer upp som garanter för landets säkerhet. Den andra är att den nya palestinska statens gränser dras i huvudsak efter de linjer som skapades efter 1967 års krig, alltså ”den gröna linjen”.

Det kan konstateras att just dessa två förutsättningar finns med i den fredsplan som antogs av arabstaterna på statschefsnivå vid deras möte i Beirut år 2003. Detta är en i själva verket sensationell omständighet som dock tyvärr, sedan Israel avvisat planen, glömts bort i den offentliga debatten.

Arabstaterna förklarade sig villiga att ”betrakta den arabisk-israeliska konflikten som avslutad och att ingå ett fredsavtal med Israel, samt skapa säkerhet för alla stater i området” (alltså inklusive Israel). De accepterade uttryckligen den gröna linjen som gräns för en självständig palestinsk stat. Detta senare måste ha kostat på om man betänker att en sådan stat skulle omfatta bara något över 20 procent av det Palestina som omfattades av det brittiska mandatet och som i 2 000 år bebotts av palestiniernas förfäder.

En förutsättning för planen är givetvis att Israel överger de ockuperade områdena, inklusive bosättningar, civila och militära installationer, sötvattentillgångar och vägar och river den av en hel värld kritiserade muren på palestinskt område. Det kan påpekas att det deklarerade syftet med muren, att minska risken för palestinska attentat, uppenbarligen inte har uppnåtts. Muren framstår nu snarare som inledningen till annektering av palestinsk mark.

Finns det någon möjlighet att Israel skulle inse att en lösning enligt grundtankarna i den arabiska planen skulle tillåta det judiska folket att äntligen nå det främsta målet för alla dess strävanden efter Israels tillkomst, alltså fred, säkerhet och erkända gränser? Och att den innebär att självmordsattentaten skulle minska eller försvinna? Om något sådant ändå skulle ske, skulle det fördömas och bestraffas av en hel värld, inklusive arabstaterna.

Egentligen är det otänkbart att Israel skulle kunna förkasta själva principen om en total evakuering som en del av en lösning. Detta skulle ju innebära att man hyser planer på att antingen fördriva alla palestinier från de ockuperade områdena, alltså en total etnisk rensning, eller att skapa en av Israel permanent ockuperad stat med några från varandra avskilda palestinska byar och städer, alltså ett bantustan. Sharontrogna politiker och militärer har visserligen uttalat sig i denna riktning. Att sådana planer seriöst skulle övervägas av ledningen för den demokratiska staten Israel är en förolämpning som man i Jerusalem har all anledning att bestämt avvisa.

En helt annan sak är att den självständiga palestinska staten rimligen bör acceptera restriktioner i sina försvarsstyrkor och kanske närvaron av en internationell styrka på sitt territorium.

n n Jag vill föreslå att Sverige nu tar ett initiativ och i första hand i auktoritativ form klargör sin grundposition till en slutlösning. Denna ska vara grundad på vår hävdvunna hållning och därutöver utnyttja de väsentliga elementen i den arabiska planen. Om grundprincipen antas, måste självfallet förhandlingar till om det praktiska genomförandet av planen. Då kan både ”färdplanen” och

Genèveförslaget vara till nytta.

Vi bör driva frågan inom EU och i samarbete med enskilda EU-medlemmar. Vi kan också handla ensidigt, så länge vi rör oss inom de av EU antagna allmänna riktlinjerna för Mellersta Östern-politiken. Det kan vi göra med tillämpning av det motiv för vår säkerhetspolitik som enligt statsministerns förklaring i riksdagen den 30 januari är det enda som numera gäller, alltså handlingsfriheten.

Har vi handlingsfrihet ska vi väl också någon gång kunna utnyttja den. Just nu erbjuder läget i Mellersta Östern en sådan möjlighet. Den frågan kan ställas om vi bör satsa något av vår prestige på ett förslag som kan stöta på starkt motstånd och helt eller delvis misslyckas. Svaret på frågan är att fortsatt konflikt innebär konkreta faror för fred och stabilitet. Även om många arabledare i sig är rätt likgiltiga till sina palestinska bröders öde, tvingas de av sina folk till ståndpunkter och handlingssätt som går rakt emot västliga intressen i allmänhet och till fiendskap mot allt amerikanskt i synnerhet. Den extremistiska islamismen vinner terräng och terrorismen ökar.

Priset för fortsatt passivitet i Pales-tinafrågan är alltså högt. Under ett valår som 2004 kommer USA av kända skäl att vara ur stånd att agera. Desto tyngre vilar ansvaret på statssamfundet i övrigt, däribland Sverige. Vi kan inte med trovärdighet tala om den allvarligaste regionala konflikten i världen om vi inte aktivt engagerar oss för att bringa den ur världen. Om vi gör det kan vi också i någon mån bidra till det demokratiska och välmående ”större Mellersta Östern” som USA gärna talar om men som den nuvarande amerikanska statsledningen genom sin politik i sak försvårar.

Sverker Åström är före detta ambassadör och kabinettssekreterare. Hans senaste bok, Ögonblick – Från ett halvsekel i UD-tjänst, utkom i pocket (med nytt förord) förra året.

Sverker Åström