ÅSIKT

Vi skapade ett monster

John Pilger om en film, ett folkmord – och något att minnas

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"S21: The Khmer Rouge Killing Machine" - en film om Pol Pot-årens fasa.
"S21: The Khmer Rouge Killing Machine" - en film om Pol Pot-årens fasa.

”Det är min plikt”, skrev The Times korrespondent efter befrielsen av Belsen, ”att beskriva något som överstiger mänsklig fattningsförmåga.” Det var så jag kände det på sommaren 1979 när jag kom till Kambodja efter att Pol Pots folkmordsregim fallit.

I den tysta, grå fuktigheten såg det ut som om Phnom Penh, en stad av Manchesters storlek, hade drabbats av en kärnvapenkatastrof som endast hade skonat byggnaderna. Hus, lägenheter, kontor, skolor och hotell stod tomma och öppna, som om de hade utrymts samma dag. Personliga tillhörigheter låg nedtrampade på en väg; trafikljusen hade fastnat på rött. Det fanns nästan ingen elektricitet och inget vatten att dricka. Vid järnvägsstationen stod tomma tåg vars avgångar avbrutits i olika skeden. Flera vagnar hade satts i brand och innehöll döda kroppar staplade på varandra.

När eftermiddagsmonsunen bröt ut fylldes rännstenen plötsligt med papper. Det visade sig vara pengar. Gatorna översköljdes av pengar, mestadels nya och oanvända sedlar från Kambodjas centralbank, som röda khmererna hade sprängt i luften när de retirerade för att undkomma den vietnamesiska armén. Inne i det som återstod av byggnaden låg ett par trasiga glasögon på en uppslagen liggare; jag halkade och föll tungt på ett golv som var täckt av mynt. Pengar låg överallt. På en övergiven Essostation satt en kvinna och tre utmärglade barn på huk runt en gryta som innehöll en blandning av rötter och löv; den kokade över en eld som hölls vid liv med papperspengar.

Små tornsvalor som lyfte och föll nästan till marken var den enda rörelse som syntes där jag gick längs en smal grusväg som ledde fram till den före detta lågstadieskolan Tuol Sleng. Under Pol Pot-åren användes den av ett slags Gestapo, S21, som delade in klassrummen i en ”tortyravdelning” och en ”förhörsavdelning”. Jag såg blod och hårtestar som låg kvar på golvet i ett rum där människor hade lemlästats på järnsängar. Omkring 17 000 fångar hade dött ett slags långsam död här: ett faktum som inte är svårt att belägga eftersom mördarna fotograferade sina offer före tortyren och efter att de torterats och mördats i massgravar i stadens utkant. Namn och ålder, liksom längd och vikt, stod angivna. Ett rum var fyllt upp till taket med kläder och skor som tillhört offren, däribland många barn.

Till skillnad från Belsen eller Auschwitz var Tuol Sleng i första hand ett politiskt dödscenter. Framträdande medlemmar av röda khmerernas rörelse, däribland de som organiserade ett tidigt motstånd mot Pol Pot, mördades här, vanligtvis efter att ha ”erkänt” att de hade arbetat för CIA, KGB, Hanoi: vad som helst som kunde tillfredsställa den förhärskande paranoian. Hela familjer låstes in i små celler, fjättrade vid en enda järnstång. Vissa sov nakna på stengolvet. På en svart tavla i ett klassrum stod skrivet:

1. Det är absolut förbjudet att prata.

2. Innan du gör någonting måste du beviljas tillstånd av vakten.

Att ”göra någonting” kunde innebära så lite som att ändra kroppsställning i cellen, och överträdelsen bestraffades med mellan 20 och 30 piskrapp.

Detta beskrivs som kanske aldrig tidigare i en enastående dokumentärfilm, S21: The Khmer Rouge Killing Machine, av de få överlevarna från Tuol Sleng. Filmen, som är gjord av den Parisbaserade regissören Rithy Panh, frammanar Pol Pot-årens fasa, och den berörde mig djupare än något annat jag sett om Kambodja sedan jag var där för nästan 25 år sedan. Panh, vars föräldrar dog under Pol Pots terror, lyckades sammanföra offer och torterare i Tuol Sleng, som numera är ett folkmordsmuseum.

Van Nath, som är konstnär, är den överlevare som spelar störst roll i filmen. Han är gråhårig nu; jag är inte säker, men jag kan ha träffat honom i lägret 1979; en överlevare berättade i varje fall för mig att hans liv hade räddats när det kom fram att han var skulptör och han sattes att tillverka byster av Pol Pot. Modet, värdigheten och tålamodet hos denne man som i filmen konfronterar sina före detta torterare, ”folkmordets alldagliga och obemärkta underhuggare”, som Panh kallar dem, ger ett oförglömligt intryck.

Panh, vars filmarbete i sig är en modig handling, ser något positivt i blotta handlingen att vittna och, på tal om fångarna, i ”det motstånd [som är] en form av värdighet som är djupt mänsklig”. Han hänvisar till ”de små sakerna, dessa obetydliga detaljer, så ringa och bräckliga, som gör oss till de vi är. Man kan aldrig helt ”förstöra” en människa. Ett spår finns alltid kvar, också många år senare” en vägran att acceptera förödmjukelse kan ibland förmedlas via en trotsig blick, en lätt upplyft haka, en vägran att kapitulera för slag” Fotografierna av vissa fångar och de bekännelser som bevaras i Tuol Sleng finns där för att påminna oss om det.”

Det kan verka nästan vanvördigt att komma med invändningar i det här sammanhanget, men det kan inte undvikas. Alltför länge har Pol Pot och hans gäng framställts som en symbolisk skräckshow i västvärlden, med alla bakomliggande förklaringar bortrensade. Och det måste sägas att inte heller denna märkvärdiga film bidrar särskilt mycket till att förklara det större sammanhanget. När Pol Pot dog i sin säng för några år sedan bad en featureredaktör mig att skriva om honom. Jag gick med på att göra det, men förklarade att jag tänkte lägga stor vikt vid det som ”civiliserade” regeringar gjorde för att föra honom till makten, och för att bevara och vitalisera hans rörelse. Då var han inte längre intresserad.

Folkmordet i Kambodja började inte den 17 april 1975, ”År noll”. Det började mer än fem år tidigare när amerikanska bombplan dödade uppskattningsvis 600 000 kambodjaner. Fosfor- och multipelbomber, och napalm och sprängbomber som bildade jättelika kratrar släpptes över ett neutralt land befolkat av bönder som bodde i halmhyddor. Under en sexmånadersperiod 1973 släpptes mer amerikanska bomber över Kambodja än som hade släppts över Japan under andra världskriget: en sprängkraft motsvarande fem Hiroshimabomber. Det var Richard Nixons och Henry Kissingers regim som gjorde detta, hemligt och illegalt.

Offentliggjorda CIA-dokument visar att bombningarna fungerade som katalysator för Pol Pots fanatiker, som bara hade haft stöd av en minoritet före infernot. Nu slöt ett hårt prövat folk upp bakom dem. I Panhs film hänvisar en torterare till bombningarna som orsak till att han gick med i röda khmererna. Det som Nixon och Kissinger påbörjade avslutades av Pol Pot. Och efter att ha drivits bort av vietnameserna, som hörde till fel sida i kalla kriget, återupprättades röda khmererna i Thailand av Reaganadministrationen, med stöd av Thatcherregeringen, som uppfann en ”koalition” som täckmantel för USA:s fortsatta krig mot Vietnam.

Tack, Rithy Panh, för din modiga film; vad som behövs nu är ett lika ärligt arbete som konfronterar ”oss” och befriar oss från vår minnesförlust när det gäller den roll som våra respektabla ledare spelade i Kambodjas episka tragedi.

John Pilger , ÖVersättning: Tor Wennerberg