ÅSIKT

Därför kunde inte Jaldung fällas

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jaldung.
Foto: THOMAS JOHANSSON
Jaldung.

Sällan har något så förljuget och undermåligt varit så logiskt och konsekvent som Göteborgs tingsrätts friande av Håkan Jaldung.

På ett tidigt stadium friades Jaldung från alla brottsmisstankar - av samme chefsåklagare, Björn Ericson, som två gånger i rad lagt ned utredningarna mot de polismän som sköt ned Hannes Westberg. Men chefs-JO, Claes Eklundh, bedömde, i likhet med både Helsingforskommittén och Göteborgskommittén, polisens belägring av Hvitfeldtska gymnasiet som något alltför grovt för att kunna passera utan rättslig prövning.

JO:s delegerade åklagare Hans Lindberg har drivit åtalet kraftfullt. Exempelvis gjorde han det tydligt i förhör av två polisvittnen att dessa for med osanning i sin iver att stödja Jaldungs försvar. Men jag undrar hur han kunde låta bli att till vittnesbåset kalla en enda av dem som övergreppen faktiskt gäller - de 600 instängda demonstranterna och aktivisterna. Det var inte bara en illustration till att vanliga medborgare inte tas på allvar i svensk domstol. Det var också ett taktiskt misstag som gjorde det möjligt för rätten att i domen avfärda påståenden, om att de instängda inte kunde lämna skolan, som "andrahandsuppgifter".

Den friande domens andra grova sakfel är att polisens påståenden om en allvarlig hotbild inifrån skolan - som av verkligheten avslöjats som bluff, inga vapen hittades på skolan - hölls utan vidare för sant av rätten.

Strängt taget tror jag ändå inte att tingsrätten tog ställning till Jaldungs skuld. Vad som stod på spel var något mycket större. Samma tingsrätt har dömt ett 60-tal demonstranter till exceptionellt hårda straff utifrån två grundläggande antaganden: dels att Göteborgskravallerna bestod i att demonstranter angrep polis, dels att deras angrepp var organiserade och planerade. Att det förra inte sällan var omvänt och att det senare aldrig bevisats - det har tingsrätten helt blundat för. Den grundfalska bilden av ofelbara poliser mot organiserade terrorister var ju målad av självaste mäster Persson och mäster Bodström i egna höga personer.

Hur skulle tingsrätten då plötsligt kunna döma högsta ansvariga polis för grova övergrepp mot 600 aktivister? Övergrepp som omedelbart föregick de påföljande kravallerna, vilka då möjligen fick vissa inslag av spontanitet. En fällande dom skulle helt ha ryckt undan grunden för de tidigare domarna mot demonstranter, det skulle ha gett grund för ett 60-tal resningsansökningar - det finns ingen institution som frivilligt gör ett sådant självmål.

Det blir likadant med hovrätten för västra Sverige, som i Göteborgsprocesserna dömt på samma grunder som tingsrätten. Först i Högsta domstolen kan det bli annorlunda, där är justitieråden splittrade, några har dömt självständigt och rimligt i Göteborgsmålen medan andra sökt lappa över underrätternas misstag. Avgörande är nu om nytillträdande chefs-JO, Mats Melin, kan fullfölja sin företrädares engagemang och överklaga tingsrättens rättsvidrigt konsekventa beslut.

Erik Wijk (kultur@aftonbladet.se), Fotnot: Erik Wijks debattbok "Orätt Rättsrötan efter Göteborgshändelserna" utkom på Ordfront förra året