ÅSIKT

Varför vill USA skapa kaos?

NAOMI KLEIN i Bagdad - där det hänger en ny idol i statyns topp

1 av 2 | Foto: AP
Saddamstatyn på Firdostorget dras ner.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag har hört ljudet av frihet på Firdostorget i Bagdad, det berömda torg där statyn av Saddam Hussein störtades för ett år sedan. Det låter som maskingevärseld.

I söndags öppnade irakiska soldater, som utbildats av koalitionens styrkor och kontrolleras av dessa, eld mot demonstranter här, vilket ledde till att de närliggande hotellen Sheraton och Palestine fick evakueras. När demonstranterna återvände till sina hem i den fattiga stadsdelen Sadr City följde USA:s armé efter med stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan och sköt på måfå mot bostadshus, butiker, gator, till och med ambulanser. Enligt lokala sjukhus dödades 47 människor och många fler skadades. I Najaf var det också en blodig dag: 20 döda demonstranter, mer än 150 skadade.

Detta är inte det "inbördeskrig" som Washington har förutspått ska bryta ut mellan sunnimuslimer, shiamuslimer och kurder. I stället rör det sig om ett krig som provocerats fram av den amerikanska ockupationsmyndigheten och som utkämpas av dess styrkor mot det växande antal shiamuslimer som stöder Moqtada al-Sadr.

Al-Sadr är storayatollan Ali al-Sistanis yngre, mer radikale rival, och han framställs av sina beundrande anhängare som ett slags korsning mellan ayatolla Khomeini och Che Guevara. Han lägger skulden för attacker mot civila på USA, jämför USA:s ockupationschef Paul Bremer med Saddam Hussein, lierar sig med Hamas och Hizbollah och har uppmanat till jihad, heligt krig, mot den kontroversiella interimskonstitutionen. Hans Irak skulle förmodligen likna Iran i hög grad.

Och det finns en stor

mottaglighet för hans budskap. Medan al-Sistani har koncentrerat sig på att öva påtryckningar på FN i stället för att konfrontera den USA-ledda ockupationen ute på gatorna har många shiamuslimer blivit allt mer otåliga och anslutit sig till den mer militanta taktik som förespråkas av al-Sadr. Vissa har gått med i Mahdi, Moqtadas svartklädda armé, som påstås ha hundratusentals medlemmar.

Till en början svarade Bremer på al-Sadrs växande inflytande genom att ignorera honom; nu försöker han provocera honom till strid på bred front. Oroligheterna började när Bremer stängde al-Sadrs tidning förra veckan, vilket ledde till en våg av fredliga demonstrationer. I lördags höjde Bremer insatsen ännu mer genom att skicka koa-litionssoldater för att omringa al-Sadrs hus nära Najaf och arrestera hans kommunikationschef.

Som man kunde vänta sig ledde arresteringen till omedelbara demonstrationer i Bagdad, som den irakiska armén svarade på genom att öppna eld och enligt uppgift döda tre människor. Det var dessa dödsskjutningar som utlöste söndagens blodiga demonstrationer.

Ytligt sett är denna händelsekedja förbryllande. Med tanke på att den så kallade sunnitriangeln redan står i lågor efter de ohyggliga attackerna i Falluja kan man fråga sig varför Bremer provocerar fram strider i den relativt lugna shiamuslimska södra delen av landet.

Ett möjligt svar är detta: Washington har gett upp sina planer på att lämna över makten till en irakisk interimsregering den 30 juni och skapar nu det kaos som behövs för att förklara maktöverlämnandet omöjligt. En förlängd ockupation kommer att missgynna George Bush i valkampanjen, men inte lika mycket som om maktöverlämnandet sker och landet exploderar, ett scenario som framstår som allt mer sannolikt med tanke på hur många irakier som förkastar interimskonstitutionens och det USA-utnämnda styrande rådets legitimitet.

Det är en plan som kanske låter vettig på möten i Washington, men här i Bagdad framstår den som rena galenskapen. Genom att beordra den nya irakiska armén att skjuta på de människor som det var meningen att den skulle skydda har Bremer förstört det lilla hopp som fanns om att armén skulle kunna vinna en redan mycket misstrogen befolknings förtroende. Innan de gick till attack mot de obeväpnade demonstranterna i söndags sågs soldaterna dra på sig skidmasker för att inte bli igenkända i sina hemkvarter senare.

Och den provisoriska koalitionsmyndigheten, CPA, som just har anlitat en reklambyrå i London för att övertyga irakierna om sina demokratiska avsikter, jämförs på gatorna allt oftare med Saddam Hussein, som inte heller var särskilt förtjust i fredliga demonstrationer och kritiska tidningar.

Under tiden får mannen som allt kretsar kring, Moqtada al-Sadr, sin hjältestatus förstärkt för varje timme som går.

I söndags smälte alla dessa explosiva krafter samman när tusentals demonstranter fyllde Firdostorget. På ena sidan av torget klättrade ett par ungar upp på taket till en byggnad och skar sönder en affischtavla som gjorde reklam för Iraks nya armé. På andra sidan torget stod amerikanska stridsvagnar vända mot folksamlingen medan en högtalarröst förklarade att "demonstrationer är en viktig del av demokratin men vi kommer inte att tillåta att trafiken blockeras".

På främre delen av torget stod den nya staty som amerikanerna reste i stället för den störtade Saddam Hussein-statyn. De ansiktslösa figurerna på den nya statyn är avsedda att symbolisera befrielsen av det irakiska folket. I dag är de övertäckta av bilder av Moqtada al-Sadr.

Naomi Klein (kultur@aftonbladet.se), översättning Tor Wennerberg