ÅSIKT

Haiti, det hatade paradiset

EDUARDO GALEANO om vit förbannelse - och en historia ni inte fått läsa

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: AP

Den första januari i år fyllde friheten 200 år. Men det var ingen, eller nästan ingen, som märkte det. Några dagar senare blev landet där denna födelse ägde rum, Haiti, uppmärksammat i medierna, men inte på grund av att den universella friheten fyllde år utan därför att ett blodbad hade inträffat som kulminerade med störtandet av president Aristide.

Haiti var det första land i världen som avskaffade slaveriet. Men de mest lästa uppslagsverken och nästan alla läroböcker tillskriver England denna ärofulla bedrift. Det är sant att det imperium som tidigare hade dominerat slavhandeln en vacker dag ändrade uppfattning om den. Men britternas avskaffande av slaveriet skedde 1807, tre år efter den haitiska revolutionen, och beslutet var så föga övertygande att Storbritannien 1832 blev tvunget att förbjuda slaveriet på nytt.

Det är ingenting nytt med denna skymf mot Haiti. I två århundraden har detta land fått utstå hån och bestraffningar. Thomas Jefferson, som var frihetshjälte och slavägare på en och samma gång, varnade för att Haiti utgjorde ett dåligt föredöme och sade att det var nödvändigt att "begränsa pestsmittan till ön". Hans hemland lyssnade på hans råd. Det dröjde 60 år innan USA erkände denna den friaste av nationer. I Brasilien vid samma tid kom oordning och våld att kallas "haitianism". Slavägarna där lyckades rädda sig undan haitianismen fram till 1888 då Brasilien som sista land i världen avskaffade slaveriet.

Haiti återgick till att vara en osynlig nation, fram till nästa blodbad. Under den korta tid då Haiti syntes på tv-skärmarna och förstasidorna tidigare i år förmedlade medierna bilder av oordning och våld och bekräftade att haitierna av naturen är bra på att göra ont och dåliga på att göra gott. Ända sedan revolutionen har Haiti bara lyckats åstadkomma tragedier. Landet var en gång en lycklig och välmående koloni men är nu den fattigaste nationen i den västliga hemisfären. Revolutioner, konstaterar vissa experter, leder rakt ner i avgrunden. Och vissa andra säger, eller antyder, att den haitiska tendensen till brodermord beror på det vilda arvet från Afrika. Förfädernas makt. Den svarta förbannelsen som frambringar våld och kaos.

Om den vita förbannelsen talas det inte.

Den franska revolutionen hade avskaffat slaveriet, men Napoleon återinförde det.

"Vilken regim var mest framgångsrik i kolonierna?"

"Den föregående."

"Återinför den då."

Och för att återinföra slaveriet i Haiti skickade Frankrike mer än 50 skepp fullastade med soldater. Landets svarta befolkning reste sig och besegrade Frankrike och tillkämpade sig nationellt oberoende och frihet för slavarna. 1804 ärvde de ett land som både hade jämnats med marken för att göra plats för sockerrörsplantager och förhärjats av ett grymt krig. Och de ärvde även "den franska skulden". Frankrike tvingade Haiti att betala ett högt pris för den förödmjukelse det tillfogat Napoleon Bonaparte. Den nyfödda nationen tvingades åta sig att betala ett enormt skadestånd för den skada det åstadkommit när det erövrade sin frihet. Detta sonande av frihetens synd skulle kosta Haiti 150 miljoner guldfranc. Det nya landet föddes med ett rep hårt knutet runt halsen: motsvarande 21,7 miljarder dollar i dagens penningvärde, eller 44 gånger Haitis nuvarande årliga statsbudget. Det tog Haiti långt mer än ett århundrade att betala av skulden, som växte med ockerränta. 1938 gjordes till slut den sista avbetalningen. Sedan dess har Haiti tillhört bankerna i USA.

I utbyte mot denna förmögenhet erkände Frankrike den nya nationen officiellt. Inga andra länder gjorde det. Haiti föddes dömt till ensamhet.

Inte ens Simón Bolivár erkände Haiti, trots att han hade detta land att tacka för allt. Haiti försåg honom med båtar, vapen och soldater när han besegrad dök upp på ön 1816 och bad om skydd och hjälp. Haiti gav honom allt och ställde som enda villkor att han skulle befria slavarna, en tanke som dittills inte hade fallit honom in. Frihetshjälten triumferade sedan i sitt självständighetskrig och visade sin tacksamhet genom att skicka en gåva i form av ett svärd till Port-au-Prince. Han nämnde ingenting om erkännande.

I realiteten fortsatte de spanska kolonier som blivit självständiga länder att tillåta slaveri, även om vissa hade lagar som förbjöd det. Bolivár tillkännagav sin egen lag mot slaveri 1821, men effekten blev begränsad. Trettio år senare, 1851, avskaffade Colombia slaveriet; Venezuela gjorde likadant 1854.

1915 landade USA:s marinkår i Haiti. Soldaterna stannade i 19 år. Det första de gjorde var att ockupera tullmyndigheten och skatteverket. Ockupationsarmén höll inne den haitiske presidentens lön till dess att han gick med på att låta den nationella banken träda i likvidation. Den blev sedan en filial till City Bank i New York. Presidenten och andra svarta nekades tillträde till den utländska ockupationsmaktens exklusiva hotell, restauranger och klubbar. Ockupanterna vågade sig inte på att återinföra slaveriet men de införde tvångsarbete i samband med offentliga arbeten. Och de dödade ett stort antal människor. Det var inte lätt att släcka motståndets eldar. Gerillans ledare, Charlemagne Péralte, korsfästes på en dörr och liket förevisades på stadens torg som ett avskräckande exempel för befolkningen.

Denna civiliseringsmission upphörde 1934. Ockupanterna drog sig tillbaka och lämnade efter sig ett nationalgarde som de hade skapat och som hade till uppgift att utrota varje möjlig tillstymmelse till demokrati. De gjorde samma sak i Dominikanska Republiken och Nicaragua. En kort tid därefter blev Duvalier Haitis motsvarighet till Somoza och Trujillo.

Och så, från diktator till diktator, från löfte till svek, lades olyckorna och åren till varandra.

Aristide, den upproriske prästen, blev president 1991. Han fick sitta några månader. Förenta staternas regering hjälpte till att störta honom, förde bort honom, underkastade honom en viss behandling och skickade sedan tillbaka honom med en eskort av marinkårssoldater och återinsatte honom på presidentposten. Och nu i år hjälpte USA än en gång till att avlägsna honom från makten, och återigen blev människor dödade. Och återigen kom marinkåren tillbaka, som den alltid gör, likt influensan.

Men de internationella experterna förstör mycket mer än de invaderande trupperna. Haiti gavs stränga order av Internationella valutafonden och Världsbanken, och landet följde instruktionerna utan att knysta. Regeringen betalade vad den blev tillsagd att betala även om det innebar att landet blev utan bröd och salt. Landets tillgångar frystes trots att regeringen hade nedmonterat staten och avskaffat de subventioner och tullar som hade skyddat den inhemska produktionen. Risbönderna, som en gång utgjort majoriteten av befolkningen, blev snart tiggare eller båtflyktingar. Många har drunknat och fler fortsätter att drunkna i Karibiska havets djup, men eftersom dessa skeppsbrutna inte är kubaner så händer det sällan att tidningarna skriver om dem.

I dag importerar Haiti allt sitt ris från USA, där de internationella experterna, som är ganska tankspridda av sig, glömde bort att förbjuda tullar och subventioner som skyddar den inhemska produktionen.

Vid gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti finns en stor skylt där det står: "Vägen till undergången".

På den andra sidan ligger det svarta helvetet. Blod och hunger, misär, sjukdom.

I detta mycket fruktade helvete är alla människor skulptörer. Haitierna har för vana att samla konservburkar och metallskrot, och med traditionellt hantverkskunnande skär de till och bearbetar metallen och skapar små underverk som säljs på marknaderna.

Haiti är ett land som har kastats bort, som ett evigt straff för dess värdighet. Det ligger där, som metallskrot. Det väntar på sitt folks händer.

Eduardo Galeano (Översättning Tor Wennerberg)