ÅSIKT

Sova med fienden

MAJ WECHSELMANN läser nya böcker om Bush & bin Ladin

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Just nu kan förbluffade amerikanska tv-tittare se höga CIA-chefer avlösa mäktiga FBI-chefer inför 11/9-kommittén. De höga herrarna skyller alla på brister i de egna systemen: Vi kunde inte tillgodogöra oss informationen om ett större terrorangrepp, för det fanns inga kontakter mellan USA:s säkerhetstjänster" FBI hade inga resurser, för gammalmodiga system, för få datorer.

Samtidigt utkommer den ena boken efter den andra som misstänkliggör presidenten. Förhindrade ekonomiska affärer mellan saudiska kungahuset och familjen Bush seriösa efterforskningar av bin Ladin?

Det anser den prisbelönade chefredaktören för Boston Magazine, Craig Unger, i House of Bush House of Saud.

Och i bestsellern Against all enemies av före detta presidentrådgivaren och samordnaren av alla säkerhetstjänster, Richard Clarke, kan man läsa att säkerhetstjänsterna kanske hade kunnat eliminera bin Ladin före 11/9 - om Bush inte nedprioriterat jakten.

Båda böckerna avhandlar 25 års hemlig utrikespolitik. Författarna kompletterar varandra på ett kusligt sätt. Många avslöjanden har vi aldrig förut fått bekräftade från högre ort, många fakta har vi aldrig fått reda på. Det märks dock att Clarkes bok först har "tvättats" av Vita huset innan den gavs ut.

I Clarkes version finansieras USA:s eget Frankensteins monster, Usama bin Ladin, inte direkt av CIA, utan av saudiarabiska kungahuset och pakistanska underrättelsetjänsten. I Ungers bok tog han emellertid emot 700 miljoner dollar från CIA. Hans muhajediner tränades av CIA i Pakistan och USA. 25 000 islamister utbildades i CIA-lägren.

1980 började kriget mellan Irak och Iran. Clarke bekräftar USA:s militära underrättelsesamarbete med Saddam, Unger bekräftar vapenförsäljning till Saddam samtidigt som vapenförsäljningen till Iran pågick. Båda skriver att det var saudiska kungahuset, icke CIA, som finansierade den CIA-tränade rebellrörelsen Contras attacker mot Nicaragua - hittills har det ju kallats Iran-Contrasaffären.

En annan upplysning, från båda författarna, är att när Saddam invaderade Kuwait trädde en van och erfaren krigare fram och erbjöd sig att driva irakierna ur Kuwait. Erbjudandet förmedlades av de saudiarabiska prinsarna. Denna krigare var Usama bin Ladin, som befarade att amerikanska soldater på saudiarabisk mark skulle stanna kvar (vilket de också gjorde). USA sa nej. Besviken såg bin Ladin sig om efter andra områden där hans kapacitet behövdes.

Enligt Clarke tvingades alla amerikanska säkerhetstjänster använda stora resurser i jakten på bin Ladin efter en rad blodiga terrordåd: bomben mot World Trade Center 1993, som sårade över 1 000 personer, bakhållet i Somalia, som finansierades av bin Ladin, och attackerna mot baser i Riyadh och Khobar 1995.

Clarke anser att det saudiarabiska kungahuset aldrig försökte klara upp dessa inhemska attentat, utan försenade och saboterade undersökningarna. En viktig aspekt under hela den här perioden är just saudiernas schizofreni. De levde i en ekonomisk symbios med USA, men stödde på samma gång den stränga fundamentalistiska wahhabismen, som bin Ladin missionerade för.

Efter bin Ladins bomber mot USA-ambassaderna i Nairobi och Dar es-Salaam 1998 , där minst 500 människor sårades, satte Clarke - med Clintons välsignelse - till alla klutar i jakten på al-Qaida. Men när Bush blev president nedprioriterades sökandet.

Clarke anser att det monomana intresset för ett krig med Irak hindrade Bush att se klart. Unger skriver att Bushs enögdhet också hängde ihop med familjen Bushs intima förbindelser och affärer med saudiska kungahuset.

I slutet av sjuttiotalet räddades Bush juniors oljebolag från konkurs av saudierna. En av livräddarna var Usamas bror, Salem bin Ladin. Den bankir som investerade de största summorna i Bushs bolag hette bin Mahfouz och var saudiska kungahusets egen bankir och största finansiär av bin Ladins verksamhet i Afghanistan. Saudierna investerade också miljoner i Bush seniors valkampanj.

Reagan var den förste president som såg nyttan av att saudiska kungahusets astronomiska inkomster investerades i amerikanska vapen. Men först på nittiotalet tog investeringarna riktig fart. 1992 avgick Bush den äldre som president och 1995 blev han rådgivare för investeringsfirman Carlyle Group, som specialiserade sig på att depravera det depraverade begreppet: militärindustriella komplexet.

Man försäkrade sig först i hemlighet om att regeringen skulle ge vissa firmor stora vapenkontrakt, sedan köpte man samma firmor billigt och sålde dem dyrt.

Utöver Bush knöt Carlyle Group till sig före detta försvarsministern Frank Carlucci, (som varit med om att planera mordet på Kongos statsminister Lumumba 1960 och kuppen mot Allende i Chile), före detta utrikesminister James Baker och Storbritanniens konservative ledare John Major. Dessa äldre herrar turnerade till Sydkorea, Thailand och Saudiarabien och förmådde bland annat det saudiska kungahuset och familjen bin Ladin att investera i Carlyle Groups försvarsindustrier, vars produkter sedan såldes till - ja just - Saudiarabien. Det var affärer som gav miljardvinster.

Även Colin Powell blev konsult för Carlyle och Bush junior blev direktör för ett av företagen.

"Aldrig förut" - avslutar Unger sin bok - "har en amerikansk president varit så hårt knuten till en makt som skyddar och stödjer landets dödligaste fiender".

Maj Wechselmann