Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Det som ni måste lära er

Slavenka Drakulic ger en hemläxa till de nya européerna

    Om drygt en vecka, den 1 maj, utökas den europeiska unionen med ytterligare tio stater: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Ungern, Cypern och Malta.

    Drömmen är ett enigt, fredligt, välmående, demokratiskt stor-Europa som snart kan ta emot ännu fler nya medlemmar.

    Vad kan vi hoppas på - eller frukta? I några artiklar ska vi diskutera det nya Europas förutsättningar: Hur blir Europa?

    Först ut är SLAVENKA DRAKULIC, författare och journalist från Kroatien.

Bild: EDVARD DERKERT  
Bild: EDVARD DERKERT

När en CNN-reporter nyligen frågade en ung lettisk student vad hon kände inför Lettlands inträde i EU blev svaret: "Vi återvänder till Europa, vi hörde till Europa förut" Vi är inte som Östeuropa, eller Ryssland."

I dessa två meningar lyckades den unga kvinnan uttrycka en känsla som säkerligen delas av människor i alla de nya EU-medlemsstaterna nu, en känsla av både nostalgi och triumf.

Vem skulle för bara tio år sedan ha trott att länder som Slovakien - eller Slovenien och Lettland för den delen - skulle bli medlemmar av Europeiska Unionen så snart? Även om de alla tänkte exakt samma sak, att de återvänder till Europa. Det lät som en dröm, och det var just vad det var.

Deras föreställning om Europa och "europeiskhet" fungerade som ett slags skydd mot kommunismen, den djupa historiska orättvisa som dessa länder drabbades av efter kriget. På samma gång var den ett slags metafor för ett bättre liv, för den frihet, rikedom och skönhet som hade saknats i deras liv.

Men att tillhöra Europa betydde att tillhöra Västeuropa. I samma andetag uteslöt den unga lettiska kvinnan både Östeuropa och Ryssland såsom varande annorlunda. Hennes ord hade uppenbarligen en negativ innebörd eftersom hon, i likhet med miljontals andra "nya européer", anser att hon helt enkelt är bättre än dessa länder som lämnas utanför.

 

De kan emellertid komma att bli djupt besvikna när de upptäcker att det första de möter är överlägsenhet från "det gamla Europas" sida - och att det den här gången är de själva, i egenskap av "nya européer", som man ser ner på. Och det med rätta, för trots de politiska och till och med ekonomiska förändringar som har skett i deras länder så har deras mentalitet inte förändrats lika snabbt.

Vad de förmodligen inte förväntar sig är att de, trots att de nu befinner sig på insidan, fortfarande måste lära sig vissa saker från grunden. På grund av sitt kommunistiska förflutna är de till exempel oförberedda på hårt arbete. Det finns en anekdot om en fiskare och en amerikansk turist som belyser de olika attityderna till arbete under kommunismen respektive kapitalismen. Amerikanen som ser fiskaren stå och meta med ett spö säger: Du skulle kunna utöka din fångst genom att använda ett nät och kanske köpa en liten båt, och så småningom till och med en större båt för att tjäna mer pengar. Och vad ska jag göra sedan? frågar fiskaren. Sedan kan du komma hit och meta med ditt spö när du är gammal. Men det gör jag ju redan, säger fiskaren.

I dag finns det emellertid inget val. Fiskaren kommer verkligen att tvingas förbättra sina arbetsmetoder om han ska överleva.

 

Det andra som de nya européerna behöver lära sig är kompromissandets konst. Detta är ett ord som helt och hållet saknas i deras mentala vokabulär, och tio års erfarenhet av demokrati är inte till mycket hjälp för dem - i synnerhet som deras nya regeringar ofta agerade på samma auktoritära sätt som kommunistpartiet brukade göra. Förhandlingar mellan olika gruppintressen eller olika politiska åsikter förekom aldrig. Den högsta maktinstansen, kommunistpartiet, tillät aldrig någonting sådant och alla konflikter löstes genom partiets beslut. Att lära sig att det finns Andra i samhället och att deras intressen måste beaktas är inte så lätt, oavsett om det gäller den politiska oppositionen, etniska minoriteter, miljöaktivister eller homosexuella. Ingen av dessa Andra var synlig förut. Och de nya européerna kommer inte bara att behöva lära sig att leva med dem i sina egna samhällen utan också, i mycket större skala, i Europeiska Unionen. De nya medlemmarna kommer att tvingas lära sig att det inte finns något annat sätt att hävda sina intressen än genom tuffa förhandlingar och kompromisser med andra inom unionen.

 

Men det som kanske är svårast att lära sig är principen om personligt ansvar. Generation efter generation i det kommunistiska Europa växte upp utan att lära sig det. Detta var i själva verket fördelen med kommunismen: i samband med varje svårighet och misslyckande fanns det alltid någon annan att skylla på. Den enskilda individen hade ingen möjlighet att fatta beslut ens om små oviktiga saker som till exempel vart man skulle resa på semestern. Om det inte fanns någonting att köpa i affärerna eller om man hade en lägenhet som var för liten eller ett jobb som var tråkigt så var det inte ens eget fel eller ansvar utan statens, partiets. Det som väntar de länder som nu ansluter sig till "det gamla Europa" är individualism och personligt ansvar av ett slag som de inte är vana vid. Det finns inte längre något parti eller någon stat som garanterar en ett jobb och som man kan skylla alla beslut på. Att vänja sig vid detta kommer att innebära ett stort mentalt språng och för de flesta människor var kanske ett decennium inte tillräckligt lång tid för att förbereda sig på det. I synnerhet som det fortfarande finns en föreställning om att deras liv på något mystiskt sätt kommer att bli bättre när de går med i EU. Varför gick de annars överhuvudtaget med?

Och slutligen kommer de "nya européerna" att befinna sig mitt i ett klassamhälle. Tidigare har de haft erfarenhet av en "röd bourgeoisie" - det vill säga av en kommunistisk överklass. Men i fattiga länder var den skillnaden inte särskilt dramatisk. Ett av de utmärkande dragen hos det kommunistiska samhället var jämlikhet - även om detta gällde mer i teorin än i praktiken. Resten av samhället, de som inte tillhörde eliten eller den "röda bourgeoisien", var dock i stort sett jämlika i sin fattigdom. Men efter kommunismens fall fick dessa människor uppleva hur en enorm social klyfta växte fram mellan ett fåtal som berikade sig genom privatisering av statlig egendom och svartabörshandel, och majoriteten som blev fattigare och mer otrygg.

 

Nu, när de går med i EU, kommer de inte att finna jämlikhet utan snarare ett mer sofistikerat klassystem. Segerstolta som de är och bör vara, eftersom inträdet i EU är en historisk bedrift, kommer de "nya européerna", även om de för länge sedan tillhörde Europa, likafullt att tvingas anpassa sig till denna nya situation och det kommer inte att bli lätt. Många av dem fruktar redan att de kommer att reduceras till andra klassens medborgare. Även om den unga lettiska studenten "återvänder till Europa" kommer hon således att upptäcka att hon befinner sig i en mycket svårare och mer komplicerad situation än hon kan föreställa sig just nu.

Slavenka Drakulic
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet