ÅSIKT

Ska han få gråta nu?

Åsa Linderborg läser om manligt tåreflöde genom tiderna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Carl Michael Bellman i gråt vid sitt skrivbord. Målning av Pehr Hilleström, 1790.
Carl Michael Bellman i gråt vid sitt skrivbord. Målning av Pehr Hilleström, 1790.

Män kan inte gråta. Men det kunde de förr. Gustav Vasas krönikeskrivare Peder Svart bedyrar att riksbyggaren grät både under 1527 års riksdag och den följande. Och hos Magnus Gabriel de la Gardie sprutade tårarna för jämnan. En riktig man skulle gråta; för somliga var det ett adelsmärke att göra sentimental vardagsteater av brevskrivning, romanläsning eller vilket simpelt avsked som helst.

Det var först i samband med det borgerliga klassamhällets konsolidering under första halvan av 1800-talet som män inte längre fick gråta, konstaterar Peter Hansen i senaste numret av Tvärsnitt, tema manlighet. Borgarklassens axiom var att, till skillnad från aristokratin, inte slösa med vare sig pengar eller känslor. Måttfullhet var honnörsordet. Den känslosamme ansågs inte heller kunna stå pall i marknadskonkurrensen. Men detta nya manlighetsideal föregicks av ett par decennier under 1700-talets slut då den känslostormande mannen var ideal, inte minst i skönlitteraturen. Den lidande Werther som föredöme var dock ganska kort; redan under tidigt 1800-tal uppfattades han som en löjlig figur i behov av psykhjälp. Från och med nu fick bara kvinnor och poeter vara sensib-la.

Vägen till manlighet ansågs dock vara skör, visar David Tjeder. Under 1800-talet matades borgerlighetens unga män med uppfostrande litteratur där de varnades för att välja dygden före lasten - valde de spel och sponken riskerade de att falla och därmed förlora sin manlighet. Självbehärskning var mottot, den som visar passion går under.

Denna emotionellt tyglade manlighet som var resultatet av ståndssamhällets fall ifrågasattes under de likaledes samhällsomvandlande åren på 1970-talet, skriver Helena Hill. Män ansågs inte bara förtrycka kvinnor utan dessutom själva vara förtryckta av en mansroll som bland annat förvägrade dem att visa känslor. RFSU ordnade mansläger och föreningen Befria mannen bildades på analysen att det var kapitalismen som skapade könsrollerna. Skulle människan frigöras måste både mannen och kvinnan emanciperas, menade man. Kvinnorörelsen var ambivalent till projektet; om männen både hade makten och upplevde sig som förtryckta - varför avskaffade de då inte förtrycket? Av övriga förlöjligades de stort. Precis som Werther hundra år tidigare, ansågs dessa "velournallar" och "mjukismän" snarast behöva terapi.

Som vanligt i Tvärsnitt är artiklarna välskrivna och det rika bildmaterialet omsorgfullt utvalt. Tyvärr kan vi bara njuta av ett nummer till av denna unika vetenskapliga tidskrift där man har kunnat skriva både långt och intressant. Till hösten förvandlas Tvärsnitt till en nyhetsinriktad notistidning på bekostnad av analys och resonemang. Den ska genomgå samma förvandlingsnummer som de populära Gör-om-mannen-programmen på tv, men kommer knappast att mötas av samma gensvar. I sorg och väntan på det sista numret kan man fantisera kring om den metrosexualitet som nu börjar göra sig gällande (inte minst i sagda stylingprogram), kanske kan få män att våga börja gråta igen. Inte i velour förstås, men kanske i mascara och Armanikostym?

Tidskrift

Åsa Linderborg