ÅSIKT

Vem följer Bush ner i avgrunden?

Naomi Klein ser myteriet växa i Bagdad

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
George Bush - Michael Moore gjorde porträttet, ett collage av passbilder av alla dödade amerikanska soldater i USA.
Foto: AP
George Bush - Michael Moore gjorde porträttet, ett collage av passbilder av alla dödade amerikanska soldater i USA.

Snälla, vi kan väl sluta kalla Irak för ett gungfly? Förenta staterna har inte kört fast i ett träsk eller ett kärr (den bokstavliga innebörden i ordet gungfly); USA faller handlöst från en klippa. Den enda frågan är nu: Vem kommer att följa Bush-klanen utför stupet, och vem kommer att vägra hoppa?

Tack och lov väljer fler och fler det senare alternativet. Den senaste månadens provocerande amerikanska aggressionshandlingar i Irak har utlöst något som bara kan beskrivas som ett myteri: ett stort antal soldater, arbetare och politiker som står under den amerikanska ockupationsmyndighetens befäl vägrar plötsligt lyda order och lämnar sina poster. Först tillkännagav Spanien att det skulle dra tillbaka sina trupper, sedan gjorde Honduras, Dominikanska republiken, Nicaragua och Kazakstan likadant. Sydkoreanska och bulgariska soldater återkallades till sina baser, och Nya Zeeland skickar hem sina ingenjörer. El Salvador, Norge, Nederländerna och Thailand står sannolikt näst på tur.

Sedan har vi även de upproriska medlemmarna av den USA-kontrollerade irakiska armén. Under den senaste tidens våldsamheter har de lämnat över sina vapen till motståndsrörelsen i den södra delen av landet och vägrat att slåss i Falluja, med motiveringen att de inte gick in i armén för att döda andra irakier.

Och det är inte bara Iraks soldater som har övergett ockupationsmakten. Fyra ministrar i Iraks styrande råd har avgått i protest. Hälften av de irakier som arbetar i den säkrade ”gröna zonen” - som tolkar, chaufförer, städare - kommer inte till arbetet. Det är trots allt bättre än för ett par veckor sedan, när 75 procent av de irakier som arbetar för den amerikanska ockupationsmyndigheten stannade hemma (denna svindlande siffra kommer från amiral David Nash, som ansvarar för tilldelningen av återuppbyggnadskontrakt).

Små tecken på myteri framträder till och med inom USA-arméns led: meniga soldaterna Jeremy Hinzman och Brandon Hughey har i egenskap av vapenvägrare ansökt om flyktingstatus i Kanada, och sergeant Camilo Mejia kommer att ställas inför krigsrätt sedan han vägrat återvända till Irak och angett som skäl att han inte längre visste vad kriget handlade om.

Att göra uppror mot USA:s ockupationsmyndighet i Irak är inte förräderi, inte heller är det detsamma som att ”ge hjälp åt terrorister”, som George W Bush nyligen förklarade för Spaniens nytillträdda premiärminister. Det är ett fullkomligt rationellt och principiellt svar på en politik som har försatt alla som lever och arbetar under USA:s befäl i svår och oacceptabel fara. Detta är en uppfattning som delas av 52 före detta brittiska diplomater som häromdagen skickade ett brev till Tony Blair där de förklarade att även om de stödde hans försök att påverka USA:s Mellanösternpolitik så ”finns det ingen anledning att stödja en politik som är dömd att misslyckas”.

Och ett år efter invasionen förefaller USA:s ockupation av Irak verkligen dömd att misslyckas på alla fronter: politiskt, ekonomiskt och militärt. På den politiska fronten är idén att Förenta staterna skulle kunna införa genuin demokrati i Irak nu ohjälpligt misskrediterad: alltför många släktingar till medlemmar i det styrande rådet har getts förmånliga jobb och fuskkontrakt, alltför många grupper som kräver direktval har blivit bannlysta, alltför många tidningar har stängts och alltför många arabiska journalister har blivit mördade när de försökt göra sitt jobb. De senaste offren var två anställda på tv-kanalen al-Iraqiya som sköts ihjäl av amerikanska soldater när de filmade i närheten av en vägspärr i Samarra. Ironiskt nog är al-Iraqiya den USA-kontrollerade propagandakanal som skulle försvaga al-Jaziras och al-Arabiyas inflytande, två kanaler vars journalister också fallit offer för amerikanska kulor och raketer under det senaste året.

Det ser lika illa ut när det gäller Vita husets planer på att förvandla Irak till en exemplarisk marknadsekonomi. Dessa planer håller på att undergrävas av korruptionsskandaler och vreden bland irakier som inte har kunnat dra någon större nytta - vare sig i form av tjänster eller arbetstillfällen - av återuppbyggnaden.

I takt med att denna förutsägbara (och förutsagda) katastrof fördjupas vänder sig många till FN för att be om hjälp: i januari uppmanade storayatollan Ali al-Sistani FN att stödja hans krav på direktval. På senare tid har han uppmanat FN att vägra godkänna den avskydda interimskonstitutionen, som av de flesta irakier uppfattas som ett försök från USA:s sida att fortsätta kontrollera Iraks framtid långt efter ”maktöverlämnandet” den 30 juni, bland annat genom att kurderna, USA:s enda kvarvarande allierade, ges vittomfattande vetomakt. Innan José Luis Rodríguez Zapatero, den spanske premiärministern, drog tillbaka sina trupper bad han FN att överta uppdraget från USA. Till och med Muqtada al-Sadr, den ”laglöse” shiamuslimska prästen, uppmanar FN att förhindra ett blodbad i Najaf. Den 18 april sade Sadrs talesman, Qais al-Khazaali, i bulgarisk tv att det ligger ”i hela världens intresse att sända hit fredsbevarande styrkor under FN-flagg”.

Och vad har FN svarat? Svaret har varit värre än tystnad. FN har slutit upp bakom Washington i alla dessa frågor, och därmed tillintetgjort hoppet om att världsorganisationen skulle kunna erbjuda ett genuint alternativ till den amerikanska ockupationens laglöshet och brutalitet. Först vägrade FN att stödja kravet på direktval, med hänvisning till säkerhetsproblem. Om FN hade stött detta krav då hade kanske mycket av det våld som nu översköljer landet kunnat undvikas. FN försvagade när allt kommer omkring den mer försiktige Sistani genom sitt svar medan man däremot stärkte Muqtada al-Sadr, vars anhängare fortsatte att kräva direktval och inledde en högljudd kampanj mot USA:s övergångsplan och interimskonstitutionen. Det var detta som förmådde USA:s ståthållare Paul Bremer att bestämma sig för att göra sig av med al-Sadr, vilket var den provokation som utlöste det shiamuslimska upproret.

FN har ställt sig lika avvisande till krav på att världsorganisationen ska ersätta USA:s militära ockupation med ett fredsbevarande uppdrag. Tvärtom har man från FN:s sida gjort klart att man bara kan tänka sig att återvända till Irak om det är USA som garanterar FN-personalens säkerhet - tydligen är man alltså inte medveten om det faktum att det bästa sättet att se till att FN:s personal utses till måltavlor är att låta dem omges av amerikanska livvakter.

Det största av FN:s alla svek har att göra med det sätt på vilket organisationen återvänder till Irak: inte som en oberoende mellanhand utan som en finare sorts amerikansk underleverantör, den fortsatta USA-ockupationens politiska gren. Den övergångsregering som FN-sändebudet Lakhdar Brahimi håller på att sätta samman kommer att vara underkastad alla de inskränkningar i Iraks suveränitet som utlöste det nu pågående upproret. Förenta staterna kommer att bibehålla full kontroll över ”säkerheten” i Irak, inklusive över Iraks armé. USA kommer också att behålla kontrollen över återuppbyggnadsmedlen.

Och värre än allt annat är att övergångsregeringen kommer att vara underkastad interimskonstitutionens lagar, inklusive den klausul som stadgar att Iraks regering måste verkställa de order som utfärdas av de amerikanska ockupanterna. FN borde försvara Irak mot detta olagliga försök att undergräva dess självständighet. I stället hjälper FN på ett skamligt sätt Washington i dess försök att övertyga världen om att ett land som ockuperas militärt av en utländsk makt i själva verket är suveränt.

Irak är i stort behov av FN som en tydlig, oberoende röst i regionen. Människorna i Irak ropar efter ett sådant FN, de vädjar om att världsorganisationen ska leva upp till sitt mandat som fredsmäklare och sanningssägare. Men det är just när FN behövs som mest som det är som mest komprometterat och räddhågat.

Det finns emellertid ett sätt för FN att rehabilitera sig i Irak. FN skulle kunna välja att ansluta sig till myteriet, och på så sätt ytterligare isolera USA. Detta skulle bidra till att tvinga Washington att lämna över verklig makt - i sista hand till irakierna, men först till en multilateral koalition som inte deltagit i invasionen och ockupationen och som skulle ha tillräckligt stor trovärdighet för att kunna övervaka genomförandet av demokratiska direktval. Detta skulle kunna fungera, men bara genom en process som ihärdigt försvarar Iraks suveränitet. Detta innebär:

Slopa interimskonstitutionen. Interimskonstitutionen är så allmänt avskydd i Irak att varje styrande organ som är bundet av dess regler omedelbart kommer att betraktas som illegitimt. Vissa hävdar att Irak behöver interimskonstitutionen för att förhindra att öppna val resulterar i att religiösa extremister tar över landet. Men enligt en opinionsundersökning som Oxford Research International gjorde i februari 2004 vill irakierna ingalunda att deras land ska förvandlas till ytterligare ett Iran. När de tillfrågades om vilket slags politiskt system de föredrog svarade 48,5 procent att ”demokrati” var viktigast, medan 20,5 procent ville ha en ”islamisk stat”. När de tillfrågades om vilken sorts politiker de föredrog svarade 55,3 procent ”demokrater” medan bara 13,7 procent valde religiösa politiker. Om irakierna får chansen att rösta för att uttrycka sin vilja finns det all anledning att förvänta sig att resultatet kommer att återspegla en avvägning mellan deras tro och deras sekulära strävanden.

Sätt pengarna under förvaltning. Det är av avgörande betydelse i samband med Iraks övergång till suveränitet att landets tillgångar säkras: dess oljeintäkter, de återstående olja-mot-mat-pengarna (som för närvarande administreras av USA utan någon insyn), liksom det som återstår av de 18,4 miljarder dollar som ska gå till återuppbyggnad. Som läget är nu planerar Förenta staterna att behålla kontroll över dessa pengar långt efter den 30 juni; FN bör kräva att pengarna sätts under förvaltning, för att sedan kunna spenderas av en vald irakisk regering.

Kräv att USA drar tillbaka sina trupper. När FN ställer som villkor att USA ska vara dess livvakt när det återvänder till Irak har världsorganisationen fått allting om bakfoten: FN bör bara gå in om USA drar sig ur. Trupper som deltagit i invasionen och ockupationen bör ersättas med fredsbevarande styrkor - helst från angränsande arabländer. Dessa styrkor bör ha ett extremt begränsat uppdrag: att upprätthålla säkerheten i landet till dess att allmänna val genomförts. Om USA drar sig tillbaka finns det en mycket god chans att länder som motsatte sig kriget skulle kunna åta sig att göra jobbet.

I en artikel den 25 april förespråkade New York Times ledarredaktion det motsatta tillvägagångssättet, och argumenterade för att endast en omfattande tillförsel av amerikanska trupper och ”en verklig, långsiktig ökning av truppstyrkorna i Irak” skulle kunna skapa säkerhet. Men dessa trupper kommer, om de anländer, inte att åstadkomma säkerhet för någon - inte för irakierna, inte för sina soldatkollegor, inte för FN. Amerikanska soldater har blivit en direkt provokation som framkallar ytterligare våld, inte bara på grund av Irakockupationens brutalitet utan också på grund av USA:s stöd till Israels dödliga ockupation av palestinskt territorium. I många irakiers ögon har dessa två ockupationer smält samman till ett enda antiarabiskt illdåd; israeliska och amerikanska soldater betraktas som utbytbara och irakier identifierar sig öppet med palestinier.

Vissa kommer att hävda att USA är alltför starkt för att tvingas ut ur Irak. Men från första början behövde Bush en multilateral täckmantel för detta krig - det var därför han bildade ”koalitionen av villiga” och det är därför han vänder sig till FN nu. Tänk er vad som skulle hända om länder fortsätter att lämna koalitionen, om Frankrike och Tyskland vägrar att erkänna ett ockuperat Irak som en suverän nation. Tänk er om FN bestämde sig för att inte komma till Washingtons undsättning. Det skulle bli en enmansockupation.

Invasionen av Irak började med en uppmaning till myteri - en uppmaning som kom från USA. Under veckorna som föregick invasionen förra året bombarderades irakiska militärer och politiker med telefonsamtal och e-postbrev som uppmanade dem att hoppa av. Stridsflygplan släppte ner 8 miljoner flygblad som uppmanade irakiska soldater att lämna sina poster och försäkrade dem om att de inte skulle komma till skada.

Dessa soldater blev naturligtvis avskedade så fort Paul Bremer tagit över och nu återrekryteras de frenetiskt i och med upphävandet av av-baathifieringspolitiken. Detta är bara ytterligare ett exempel på dödlig inkompetens som borde få alla som fortfarande stöder USA:s politik i Irak att dra en ofrånkomlig slutsats: det är dags att göra myteri.

Naomi Klein