ÅSIKT

Utopin: att äta sig mätt på språk

Harry Martinson, 100 – Hanna Hallgren skriver om hans glädje och sorg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Harry Martinson - i morgon skulle han ha fyllt 100 år. Han fick Nobelpriset 1974, tog sitt liv 1978.
Harry Martinson - i morgon skulle han ha fyllt 100 år. Han fick Nobelpriset 1974, tog sitt liv 1978.

Språket är lyckligt av namn.

[- - -]

Språket är lyckligt i sig

språket i paradis

parar sig lyckligt med dig.

Språket är paradisgräs

betat av salig hjord.

Tinget är invigt med ord.

Språket är saligas spis.

Med denna Gunnar Björlingska språk_lycklighet uttrycker sig Harry Martinson i diktsviten Paradisdikter ur samlingen Dikter om ljus och mörker från 1971. Egentligen hade Martinson bestämt sig för att sluta publicera dikter redan 1963, men två gånger överträdde han förbudet: i nämnda Dikter om ljus och mörker och Tuvor (1973). Ett antal diktsamlingar har dessutom kommit ut postumt, varav den sista, De tusen dikternas bok, nu i maj. Här samlas redan (postumt) pub-licerade samlingar med opublicerade dikter. Volymen är rik och brokig och försedd med koncist förord av Stefan Sandelin.

Men det var om språklyckligheten jag ville skriva, om att "språket är lyckligt av namn". Om benämnandets glädje i Martinsons lyrik. Den glädjen är aldrig postum, utan skjuter sitt nu och sin värld framför sig. I det samtida populärintresset för Harry Martinson framställs han som "naturens, havens och rymdens diktare". Citatet bildar undertitel på Karl-Olof Anderssons bok Harry Mar_tinson (2003), men även Nobelmuseets pågående utställning Daggdroppen och kosmos - Harry Martinsons värld tar fasta på havens, jordens och rymdens centrala ställning i Martinsons skriftvärld.

Hur kan man då tala om benämnandets glädje, namnandets vindslätta men förnimbara stofttecken? Man kan förstås tala om det i tematiska termer: att Mar-tinson tematiserar haven-naturen-rymden, att han undersöker dessa element. Inte bara för deras egen skull, utan för att sätta dem i samband med människoliven. Men tänker jag så blir jag strax uttråkad - för det är inte några tematiska trippar jag vill göra. Nej. Jag vill färdas på språket, se tinget invigt med ord. Se språkets gräs och röra vid det. Vill spisa språk. Jag vill något av det språk-utopiska som Martinsons inledningsdikt tycks tala om: överskrida distinktionen mellan materia och språk. När världen växer ur orden. Jord odlar ord, ord jord.

Och - möjligen - är Martinson sin egen utopi på spåren i De tusen dikternas bok. Här är skriften naknare än någonsin. De filosofiska spekulationerna har tonats ner; världen är sådan den är. Och tål både att återuppfinnas och finnas. Man skulle kunna säga att det är en trött och bister man som skrivit dikterna. En man som snart ska självskada sig till döds. Men man kan också säga att det handlar om dikter som länkar sig direkt till världen. Bortom anspråk, bortom ära. Bortom bortom och hitom hitom. Nära. Som när Martinson poetikiskt skriver:

Lär dig gå finställd.

Hör hos blad och gräs

vindens olika stämmor.

Däri ett stråk av insekt

ett kvitter av fågel.

Då har du hört hur gräsen växer,

vindarna byter blad i skogens träd.

Då kan dig ingenting förgrova.

Det är enkelt, detta finställda gående, och beskrivet utan närmare artspecifikation. Blad, gräs, insekter och fåglar. Hyponymer i skogens hand. Sådant som är bland massan av namn. En hudlös vandring mellan bokstäver och träd. Skiljetecken av näver. Men det är också en poetik-dikt som kräver sitt sammanhang. Att läsaren vet att Martinson i vanliga fall inte stannar vid att benämna fåglar som fåglar och träd som träd. Eller insekter som insekter och gräs som gräs. Få svenska författare torde så mikroskopiskt ha benämnt, ivrigt namnat, vad som växer och rör sig i och på en skovel jord. Med en finställdhet som inte stannar vid det vetenskapligt vetenskapliga, utan först vid det poetiskt vetenskapliga. Martinson lupperar: mask-rosbollarnas miniparasoller, myggans finstingsliga blodflöjt, kråkor i sina risharpor, knottmolnen, bergduntraven och vattenskräddaren, dykbaggar, sländor. Trastar, aspar, blåklint och gräsmott. Som synes är det inte bara benämnandet utan också i lika hög utsträckning det lyckliga namnandet, det poetiska preciserandet och världsutvidgandet som stiger ur Martinsons dikter. Myggan har en blödflöjt, och i en annan dikt fastslås: "Det är kantarelltiskt gulrusigt / att leva någon dag / som i längst förgångna / spånkorgshöstar [- - -]". Benämnandet blandas med livliga - och världspreciserande - egenord. Man hör och känner hur både språket och världen tycks växa. Detsamma gäller för läsarblicken; när prosaisten Martinson i ett välkänt stycke ur den självbiografiska romanen Vägen ut (1936) om pojken Martin, låter läsaren möta stekelns slakt av bremsen, är det som att synen skärps, och jordskoveln lyfts upp framför ögonen (ett skrap av ögonfransar och jord):

"Med sin käksax avklippte stekeln bremsens högervinge, därefter högg han av de tre vänsterbenen, de föllo ner vid sidan som gråbruna tagelstrån. Nu kom turen till högerbenen, de föllo på samma sätt för saxen. Och nu föll vänstervingen. Bremsen liknade nu en gråsugga. [- - -] Vad skulle nu stekeln göra med vad som var kvar av bremsen, mellankroppspartiet? Han [Martin] hann inte undra länge. Stekeln hade brått att komma iväg och gick genast till verket med återstoden. I mellankroppens baköppning borrade han in huvudet, pressade så in sig själv däri ända till mellankroppen. Martin böjde sig fram. Stekelns huvud tittade nu fram ur den glugg som uppstått framtill då bremshuvudet avskilts. Stekeln hade bremsens mellankropp över sin egen framdel som en dykarhjälm och med denna över sig lyfte han och flög [- - -]."

Men det är inte bara namngivandet och namnskapandet som bildar grund för Martinsons språklycklighet; hit måste man också räkna hans fascination för rörelse, ofta uttryckt genom penselstrecksliknande iakttagelser, som i dikten Skuggor och ljus: "Skugga, halvskugga, norrläge, sol / dagliga verkligheter / nära och längs marken [- - -]". Det som fascinerar är hur blickens rörelse över landskapet vävs samman med diktens rörelse. Här skapar dikten ett panorerande, små glidningar i ljus - helt utan verb. Förflyttningar utan förflyttningar, tillsammans med diktens rörelse utan rörelseord.

När jag besökte Nobelmuseets Mar-tinsonutställning, kom jag också att tänka på rörelse och seende hos Martinson ur en annan aspekt. Det handlar inte bara om en mikroskopisk klarsyn, om att lyfta in odlingslotter och Aniara-rymder i skriften. Utan om att överhuvudtaget se. Särskilt tänkte jag på detta, då jag lyssnade till en radiointervju med Martinson i vilken han pratar om granskogen i juni. Att under en viss period, då granarna tyngs av skott, är den annars melankolimörka granskogen ljusare - "guldgrön" - än lövskogen. Och han tycker också, säger han på riksblekingska, att det pratas för lite om detta. Det här är sådant man kan se, men som blicken kanske inte räcker till för.

Namnandets lycka. Språklyckligheten, och utopin om att äta sig mätt på språk. Rov- och potatisspråket. Och ordet blev trämjöl och vinterhare. Det är en skör utopi, späckad och genomborrad av stoftmoln. Av inget. Nichts. I den sista dikten i sista diktsamlingen Tuvor lämnar Martinson en poetik till eftervärlden:

"Senfödda svärmar av flygande varelser / drar fram under avlövade träd. / De stannar till på ställen med lä / och synes dansa upp och ner / där höstsolen ännu kan värma. / Ingen kan säga deras namn eller art / förrän höstvinden stöter dem bort ur året, / utåt i hemlösa lufthav.

Om var och en av dem kunde kallas ett ord, / då blåser där bort ett livsspråk ur vinden. / Livet och döden, de två storslösarna / spelar i natten med höga tal. / Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser / alltid bort, till ständig förskingring."

Här möter språkets mening språkets meningslöshet. Det finns flygande varelser, och kunde de kallas vid namn - så skulle själva namngivandet kunna blåsa bort livsspråk ur vinden. För att varelse och namn blir ett. Men här finns också en rak motsatt tanke: vi kan inte säga varelsernas namn hitom livet, det mesta virvlar bort tallöst och oräknat. Och så (nästan syntetiskt) storheten och slösaktigheten i detta - livet och döden som spelar med höga tal. Miljontals oräknade och onamnade varelser, som lever i svärmar och dör bortom utsägelse och tungomål. Existerar inneslutna i sin materialitet. Bortom mun mot mun och sånger. Så slösaktig är världen, och förgänglig. I gläntorna står björnmossan med miljontals små brunluvor och tunna stängelhalsar, som en armé vilken vaktar allt som växer utan namn.

Hanna Hallgren