ÅSIKT

Dansande noter

CLAES WAHLIN om Örjan Anderssons dans som är lika självklar som musik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Göteborgsoperans balettensemble i Örjan Anderssons "Les Noces".
Foto: INGMAR JERNBERG
Göteborgsoperans balettensemble i Örjan Anderssons "Les Noces".

Man brukar säga att Örjan Anderssons koreografi är av det abstrakta slaget, varvid man menar att den inte utan vidare låter sig översättas i text. Vi möter alltså inte någon handling eller berättelse, knappt ens symboler eller dramatiska konflikter. Dansarna är sina kroppar, liksom den musik Andersson väljer fråntas sina utommusikaliska förklaringar.

White Russian på Göteborgsoperan består av två verk, Quartet # 10 av Sjostakovitj och Stravinskijs koreografiskt populära Les Noces, Bröllopet. Få kompositörer har fått sina verk så biografiskt tolkade som Sjostakovitj. Benämningar som självmordskvartetter och stalinistkritiska symfonier har ofta fått beskriva kompositionerna. Stravinskijs Les Noces har dessutom en handling, låt vara symbolisk.

Allt detta struntar Andersson i. Sjostakovitj-verket, som ursprungligen gjordes för Nederlands Dance Theatre, uppförs i Jens Sethzmans stramt vackra rum, grått med två rörliga kvadrater i fonden, en vit, en orange. Här är de tretton dansarna som förkroppsligade nottecken; de far i väg som fysiska teman och motiv för att följsamt samla sig och liksom viljelöst drabbas av musikens rörelser.

I Les Noces, som också innefattar kör och orkester, fyra flyglar och fem solister, berättar de tjugosex dansarna inte heller någon historia. Med enstaka allusioner till Bronislava Nijinskas ursprungskoreografi anno 1923 bildar kompaniet block av kroppar i paritet med musikens klangformationer. Om än inte lika estetiskt avklarnad som Sjostakovitjs stråkkvartett, visar det på Anderssons bredd som koreograf och framför allt, båda verken håller med beundransvärd envishet fast vid att vara dans som en oreducerbar konstform.

I Göteborg har han dessutom utmärkta dansare som Anandi Vinken, Ines Nobre och Therèse Fredriksson, därtill en disciplinerad kår som låter sig koreograferas med musikalisk självklarhet.

Dans

Claes Wahlin