ÅSIKT

Rasism, nu som då

JOHN PILGER om en icke-nyhet och imperialismens innersta väsen

1 av 2 | Foto: AP
Bilden av Vietnamkriget. Flickan Kim Phuc springer skrikande längs vägen sedan hennes hemby, Trang Bang, bombats med napalm av USA.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag första gången reste för att rapportera om USA:s krig mot Vietnam, på 1960-talet, besökte jag de stora amerikanska tidningarnas och tv-bolagens och de internationella nyhetsbyråernas kontor i Saigon. Jag slogs av likheten i de bilder som satt uppe på många av anslagstavlorna. "Där hänger vi vårt samvete", sade en fotograf för en nyhetsbyrå.

Det var foton av lemlästade kroppar, av soldater som höll upp avskurna öron och testiklar, och även bilder av pågående tortyr. Bilderna visade män och kvinnor som misshandlades till döds, och dränktes, och förödmjukades på vämjeliga sätt. På en bild syntes en självhäftande ballong ovanför torterarens huvud och på den stod det: "Jag ska minsann lära dig att prata med pressen."

Frågan kom upp varje gång en besökare fick syn på dessa bilder: varför hade de inte blivit publicerade? Ett standardsvar var att tidningarna inte skulle publicera dem eftersom deras läsare inte skulle kunna acceptera dem. Och att publicera dem, utan förklaringar om krigets vidare omständigheter, vore bara "sensationsmakeri".

Till en början accepterade jag den skenbara logiken i detta; grymheter och tortyr som utfördes av "oss" utgjorde säkert per definition avvikelser. Men jag lärde mig snabbt hur det var, för denna ursäkt förklarade inte de ökande bevisen för att civila blev dödade och lemlästade och gjordes hemlösa och drevs till vansinne av "antipersonella" bomber som släpptes över byar, skolor och sjukhus. Inte heller förklarade den varför barn brändes till en bubb-lande gröt av något som kallades napalm, eller varför bönder jagades med helikopter av soldater som ägnade sig åt "prickskytte", eller varför en "misstänkt" blev torterad till döds genom att släpas med ett rep runt halsen efter en jeep full med knarkpåverkade och skrattande amerikanska soldater.

Inte heller förklarade den varför så många soldater hade mänskliga kroppsdelar i sina plånböcker och varför officerare i specialstyrkorna förvarade mänskliga kranier i sina hyddor med påskriften: "En död, en miljon kvar att döda."

Philip Jones Griffiths, den framstående walesiske frilansfotograf som jag arbetade med i Vietnam, försökte stoppa en amerikansk officer från att skjuta ihjäl en grupp kvinnor och barn som satt tätt tryckta intill varandra.

"De är civila", skrek han.

"Vadå civila?" kom svaret.

Jones Griffiths och andra försökte intressera nyhetsbyråerna för bilder som berättade sanningen om detta skändliga krig. De fick ofta till svar: "På vad sätt är detta en nyhet?"

Skillnaden i dag är att sanningen om den lika skändliga angloamerikanska invasionen av Irak anses nyhetsmässig. Pentagondokument som läckt ut gör dessutom klart att tortyr är vanligt förekommande i Irak. Amnesty International säger att tortyren är "systematisk".

Ändå har vi bara börjat identifiera det som förenar invasionen av Vietnam och invasionen av Irak. Det är något som präglar de flesta koloniala ockupationer, oavsett var och när de äger rum. Det är imperialismens innersta väsen, ett ord som först nu börjar återinföras i våra lexikon. Det jag talar om är rasism.

I Kenya på 1950-talet massakrerade britterna uppskattningsvis 10 000 kenyaner och upprättade koncentrations-

läger där villkoren var så hårda att 402 interner dog på bara en månad. Tortyr, prygel och övergrepp mot kvinnor och barn var allmänt förekommande. "Specialfängelserna", skrev imperiehistorikern V G Kiernan, "var förmodligen lika hems-ka som nazistiska eller japanska inrättningar av liknande slag."

Inget av detta blev någon nyhet då. "Mau-mau-terrorn" rapporterades och uppfattades på ett enda sätt: som "demonisk", svarta mot vita. Det rasistiska budskapet var tydligt, men uttalades sällan.

I Kenya, liksom under det misslyckade amerikanska försöket att kolonisera Vietnam, underblåste rasismen de urskillningslösa attackerna mot civila, och tortyren. När amerikanerna anlände i Vietnam betraktade de vietnameserna som mänskliga löss. De kallade dem "gulingar" och "idioter" och dödade dem i industriell omfattning, precis som de hade massakrerat den amerikanska ursprungsbefolkningen; ja, Vietnam kom att kallas "indianland". I Irak har ingenting förändrats.

När prickskyttar från den amerikanska marinkåren, som sköt ihjäl kvinnor, barn och gamla i Falluja precis som tyska prickskyttar sköt ihjäl judar i Warszawas getto, öppet skröt om att ha dödat "råttor i deras bo", då återspeglade de sina ledares och sitt samhälles rasism. Paul Wolfowitz, USA:s vice försvarsminister som uppges vara hjärnan bakom invasionen av Irak, har talat om "ormar" och att "dränera träsken" i de "ociviliserade delarna av världen".

Mycket av denna moderna imperialistiska rasism uppfanns i Storbritannien. Lyssna till dess subtila uttryck när brittiska regeringstalesmän finner sina undanglidande ord och vägrar kännas vid antalet irakier som dödats eller lemlästats av deras multipelbomber, vars effekter inte skiljer sig från en självmordsbombares sprängladdningar; de är båda terrorinstrument. Lyssna på Adam Ingram, biträdande försvarsminister, när han maler på i underhuset och vägrar säga hur många oskyldiga människor som blivit hans regerings offer.

Newsweek kallade massmordet på kvinnor och barn i byn Song My i Vietnam för en "amerikansk tragedi". Var beredda på fler sådana utgjutelser om "vår tragedi" som försöker väcka sympati för angriparna. Amerikanerna lämnade efter sig tre miljoner döda i Vietnam och ett tidigare frodigt land som nu var skövlat och förgiftat av de kemiska vapen de använt.

Medan amerikanska politiker och Hollywood upprördes över amerikanska soldater som var saknade i strid, vem brydde sig ett dyft om vietnameserna?

I Irak har ingenting förändrats.

Enligt försiktiga beräkningar har amerikanerna och britterna dödat 11 000 civila. Om man även räknar irakiska värnpliktssoldater fyrdubblas siffran.

"Vi räknar varenda skruvmejsel men vi räknar inte döda irakier", sade en amerikansk officer under blodbadet vid Persiska viken 1991. Adam Ingram uttrycker sig kanske inte lika bildat, men hans vanhedrande av mänskligt liv är detsamma. Han representerar ju när allt kommer omkring en ledare vars gammaldags kristna "renhet" ger honom rätt att döda.

Ja visst, grymheterna och tortyren är nyheter nu. Men på vilket sätt är de nyheter? Hur, frågar författaren Ahdaf Soueif, ser sammanhanget ut?

En nyhetsuppläsare i BBC beskriver tortyrbilderna som "bara minnessaker". Ja, naturligtvis: precis som de mänskliga kroppsdelar som förvarades i plånböcker i Vietnam. BBC:s kommentatorer - som alltid tillhandahåller det bästa måttet på hur det brittiska etablissemanget tänker - påminner oss om att brittisk tortyr "inte kan jämföras med Saddam Husseins systematiska tortyr och avrättningar". Saddam Hussein, konstaterade Ahdaf Soueif, "utgör nu västvärldens moraliska kompass". Med hedervärda undantag förblir det journalistikens främsta uppgift att upprätthålla myten om en välvillig brittisk (eller amerikansk) stat och minimera dess förövares skuld.

Vi kan inte ge tillbaka irakiska liv som tillintetgjorts eller förstörts av dem som agerar i vårt namn. Det minsta vi kan göra är att kräva att de som är ansvariga för detta episka brott lämnar Irak nu och att de åtalas och döms, samt att vi betalar skadestånd till det irakiska folket. Allt annat diskvalificerar "oss" som civiliserade.

John Pilger