ÅSIKT

Ta tillbaka teatern!

PELLE ANDERSSON om publiken, pengarna och en obesvarad fråga

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De nationella teaterscenerna i Sverige (Riksteatern och Dramaten) som bekostas av staten har inga större problem idag. Pengar finns, pjäser sätts upp.

I den teatertätaste regionen, Stockholm, går nästan 60 procent på teater någon gång under året. I de norra glesbygderna, där det är ont om teater, är motsvarande siffra under 30 procent.

Alltså: finns det teater så kommer folk.

Medlemsantalet i de riksteaterföreningar som arrangerar teater i landets kommuner har ökat med nästan 10 000 sedan 1999 och är nu drygt 35 000.

Men det finns problem.

De teatrar som främst finansieras av regioner/landsting och kommuner - länsteatrarna och de fria grupperna - är illa ute. Kommuner och regioner anser sig inte ha råd.

När det gäller länsteatern i Sundsvall diskuterar man om man ska bygga ett nytt teaterhus och i debatten ställs kulturen mot "skola, vård och omsorg". Kalmars länsteater, Byteatern, får rejält sänkta bidrag och kan tvingas att skära ner personalen. "År 2002 hade teatern 28 årsanställda, prognosen för 2005 är 17, dvs den storlek teatern hade som fri grupp 1987", skriver teaterns ordförande Bertil Hertzberg.

Värst är det för de fria grupperna som från kommunerna får allt mindre pengar under allt osäkrare former. I en rapport, Sanning och konka, skriver Teatercentrums styrelse: "2002 höjdes det statliga anslaget till teater, dans och musikgrupper med 20 miljoner kronor. Därav kom 14 miljoner teatergrupperna till del. Statens satsning på de fria grupperna var en signal till kommuner och landsting att öka motsvarande stöd. Dessvärre blev statens anslag oförändrat både 2003 och 2004 och vi kan nu se att den lokala och regionala satsningen också uteblev."

Dessutom minskar kommunernas inköp av de fria gruppernas uppsättningar.

Vad bör göras?

Återför kulturpolitiken till staten och se till att regionerna följer de kulturpolitiska målen och inte, som i till exempel Kalmar, där man ersätter de kulturpolitiska målen för Byteatern med floskler om att teatern ska "berika invånarnas liv" eller "vara en drivkraft i hela regionens utveckling".

Se till att kommunerna ökar anslagen till teaterföreningarna så att de kan beställa mer teater och på så sätt skapa ett varierat teaterutbud där länsteatern, Riksteatern och de fria grupperna kan komplettera varandra. Och inte, som idag, konkurrera om de knappa resurserna.

Ta omedelbart bort alla krav på ekonomisk tillväxt som en följd av satsningar på kultur. Kultur bär sig inte alltid själv, ett nytt teaterhus i Sundsvall gör inte att spetskompetenserna kommer flygande som stekta sparvar eller att horder av företag kommer att etableras i kommunen.

Kräv att teaterchefer, region- och kommunpolitiker kan svara på frågan: Vad är teater bra för? I dag lägger sig många makthavare platt för argument om att något annat alltid är viktigare än kultur.

Det är ett samhällsproblem att både kulturarbetare och politiker har så dåligt självförtroende - sällan har intresset för teater eller samhällsfrågor varit så stort. Trots detta använder politiker och teaterchefer samma argument: teatern är bra för den drar in stålar till kommunen.

Drivkraften borde vara en helt annan.

Pelle Andersson