Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Ge oss en ny filmpolitik

ÅSE KLEVELAND sågar ett avtal - och ser Ulvskogs hot som ett hopp

Kris i filmbranschen? Igen, suckar några i mötet med dramatiska rubriker. Ja, men nu är det allvar. Bromsarna slås på, osäkerheten sprider sig i alla delar av Filmsverige och produktioner stoppas. Rädslan för uppsägningar och friställningar är stark och berättigad.

Samtidigt: biobesöken har ökat för femte året i rad, och det är svensk film som står för ökningen i år. Ståtliga internationella priser och Oscarsnominering har det blivit, och höstens premiärer - vilket startfält! Bakslaget från 2002 då bristen på produktionsmedel blev akut, är nu en saga blott. Efterfrågan på nya och gamla svenska filmer ökar internationellt, den regionala filmpolitiken med allt vad den innebär är en succé och redo att ta ett steg vidare. Kort sagt: framtiden borde vara ganska ljus.

    Nej, tvärtemot befinner vi oss mitt i den värsta kris som drabbat den svenska filmen på många år. Om inget sker kan vi stå inför neddragningar på 65-70 miljoner under 2005, kanske mer. Det känns nästan overkligt i det stolta filmlandet Sverige.

När jag hösten 1999 kom till Sverige som nyanställd vd för Svenska filminstitutet var det med stor respekt och beundran för den svenska filmen och filmpolitiken. Filmavtalet - detta unika uttryck för Saltsjöbadsandan - var ett begrepp i Norden. I dag, en avtalsperiod senare, är min respekt för filmen, filmarna och det svenska filmarvet minst lika stor. När det gäller filmavtalet, närmar sig känslorna fryspunkten.

 

Det gällande avtalet löper ut vid årets slut. Kulturdepartementet har föreslagit en ettårig förlängning, för att få fram en långsiktig finansieringslösning från och med år 2006. Förhandlingarna segar sig fram på övertid på ett sätt som är ett hån mot de många tusen som arbetar inom filmområdet. Filmavtalet bygger på en samstämmighet mellan parterna som ger avgörande makt till den som vill minst.

    Jag vill påstå att det filmavtal som en gång var Sveriges stolthet har överlevt sig självt och att avtalskonstruktionen kan ha bidragit till att Sverige ligger på en filmpolitisk jumboplats i Skandinavien. Avtalet har isolerat filmen och på senare år fungerat som en barriär mellan filmpolitiken och de politiska arenor där samhällsutvecklingen i övrigt utformas i en dynamisk process.

Filmavtalet mottar årligen från staten 225 miljoner kronor som skall täcka allt - produktion, förmedling, distribution, arkivverksamhet och mycket mer. Det är nästan samma belopp som Riksteatern får i statsanslag. Scenkonsten totalt får 1,3 miljarder kronor per år, varav Operan ensam tar emot 308 miljoner. Denna styvmoderliga behandling kan, jämfört med statliga insatser på andra konstområden, bara tolkas på ett sätt: att filmen ännu inte har uppnått en status likvärdig med andra konstformer trots att den svenska filmen når en långt större publik. Några exempel: drygt tre miljoner människor såg svenska filmer på svenska biografer förra året. SVT och TV4 visade tillsammans 228 svenska långfilmer (Källa: Filmproducenternas rättighetsförening) och i genomsnitt såg varje svensk, på ett eller annat sätt, 8,5 svenska långfilmer år 2003!

 

Många filmer fick sina kvaliteter bekräftade på andra sätt: festivalpriser, kritikerframgång etc.

När avtalet såg dagens ljus för 40 år sedan var logiken: där film visas, kanaliseras medel tillbaka till filmen och filmkulturen. Det var 1963 och film betydde film på bio. År 2003 stod biografvisningarna för en fjärdedel av den totala omsättningen. Hyr- och köpvideo/dvd stod för mer än hälften medan tv drog in de sista 20 procenten. Av dessa visningsformer är det i dag bara biografvisning som ger intäkter till filmavtalet. På tv-sidan bidrar SVT och TV4. Inte ett öre kommer från det växande antalet kommersiella filmkanaler. Inte heller kommer något från den svenska dvd- och videobranschen, som omsatte hela 3,1 miljarder kronor förra året. Själva grundtanken i finansieringen är i realiteten död och begraven sedan många år.

    Det är med filmavtalet som med Slussen. Båda var geniala konstruktioner i sin tid, men i dag framstår de i bästa fall som fascinerande symboler över en förgången tid. I båda fallen är det formen - arkitekturen och avtalskonstruktionen - som blivit så viktig att funktionen fått träda i bakgrunden.

Det är lätt att förstå dem som önskar behålla Slussen som ett arkitektoniskt kulturminne. Filmavtalet, däremot, är en kulturpolitisk konstruktion. Sådana måste man alltid ha ett ytterst pragmatiskt förhållande till och anpassa efter varje tids behov och ambitioner.

 

Sverige behöver en kraftfull filmreform med utgångspunkt från filmen och den rörliga bildens betydelse som konstnärligt uttrycksmedel och som spegel av den tid och det samhälle den skapas i. Det kräver större ekonomiska insatser och i lika hög grad ett förnyat innehåll i politiken. Filmen har för länge sedan sprängt biografsalongens ramar och överskridit de traditionella gränserna mot televisionen å ena sidan och dataspel, internet och visuell konst å den andra. Utifrån den verkligheten måste vi bygga en övergripande och teknikneutral filmpolitik.

Kulturministern hänvisar till den hårt pressade statskassan när hon vägrar gå in med mer pengar. Men det är ingenting som hindrar att man återuppväcker filmavtalets grundprincip inom ramen för en statlig filmpolitik.

Gör biograferna till uppbördsenheter som tar in dagens biografavgift i form av en punktskatt. Lägg en femprocentig punktskatt på video/dvd och betal-tv samt på nya distributionsformer när de aktualiseras, och kanalisera dessa medel till filmen i Sverige. Säkra ett förstärkt samarbete mellan tv och film i den nya public service-utredningen och stimulera till ett ökat samarbete mellan filmen och resten av den audiovisuella sektorn.

Genom en helt statlig filmpolitik utan avtal kommer filmen att ges en större plats på de arenor där Sveriges kulturpolitik debatteras och utformas, med riksdagen som den främsta. Detta kommer att öka filmens status och ge möjligheter till nya satsningar.

    Marita Ulvskogs uttalanden om att ersätta filmavtalet med en statlig filmpolitik har framställts som ett hot. Om bara innehållet är offensivt och framsynt - ja, då låter det som ljuv musik i mina öron.

Åse Kleveland
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet