ÅSIKT

Tummen upp, för vadå?

Naomi Klein om Bush, misären och tortyrskandalen

1 av 2 | Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1968 genomförde den legendariske amerikanske fackföreningsmannen Cesar Chavez en 25 dagar lång hungerstrejk. Medan han förvägrade sig själv mat fördömde han de hårda villkor som rådde för lantarbetare. Slagordet för hans historiska fackliga värvningskampanj var "Si se puede!", Vi kan visst!

Förra veckan gav sig George Bush ut på en fyra dagar lång bussturné. Han stannade till för flerfaldiga pannkaksfrukostar och lovordade skattesänkningar och fördömde alla som säger att amerikanska arbetare behöver skyddas i den globala ekonomin. Hur löd hans stridsrop för laissez-faire-ekonomin? "Amerika kan visst."

Ekot var förmodligen avsiktligt. Bush är i så desperat behov av att vinna de spansktalandes röster att han har börjat skrika "Vamos a ganar!", vi kommer att vinna, under sina valtal i Ohio.

Men det främsta syftet med Amerika-kan-visst-turnén var naturligtvis att dra de amerikanska väljarnas uppmärksamhet från den irakiska fängelseskandalen till säkrare mark: den förbättrade sysselsättningen. Enligt en rapport från USA:s arbetsmarknadsdepartement skapades 288 000 nya jobb i april. Bushs kampanj har tagit fasta på dessa siffror för att i än högre grad utmåla John Kerry som en trumpen New England-pessimist som alltid maler på om dåliga nyheter. Bush, däremot, är en hurtfrisk Texasoptimist som ständigt fyrar av ett glatt leende och visar tummen upp. "Presidenten måste se till att vi är optimistiska och självsäkra så att nya jobb skapas", förklarade han för en noggrant utvald mötespublik i Dubuque i Iowa.

Vissa slags jobb är emellertid lättare att påverka än andra med hjälp av presidentens positiva tänkande. Mer än 82 procent av de jobb som skapades i april hörde till tjänstesektorn, däribland restaurang- och detaljhandelsbranschen, samtidigt som de största nya arbetsgivarna var bemanningsföretag. Under det senaste året har 272 000 jobb försvunnit i tillverkningsindustrin. Inte undra på att presidentens ekonomiska rapport i februari förde fram idén att snabbmatsrestauranger borde klassificeras om som fabriker. "När en snabbmatsrestaurang säljer en hamburgare, till exempel, tillhandahåller den då en "tjänst" eller sätter den samman delar för att "tillverka" en produkt?", frågar rapporten.

Men alla de nya jobben i USA är inte tillfälliga vikariat eller jobb i hamburgerrestauranger. I och med att två miljoner amerikaner sitter bakom lås och bom (ett av de sätt på vilka arbetslöshetsstatistiken hålls nere på konstgjord väg) har antalet fängelsevakter ökat explosionsartat - från 270 317 år 2000 till 476 000 år 2002, enligt USA:s justitiedepartement.

Att se Bush göra tummen upp inför så mycket ekonomisk misär fick mig att tänka på ett visst berömt fotografi som tagits i Irak. Bilden här intill visar soldaterna Charles Graner och Lynndie England, det lyckliga paret, som står bakom en hög torterade irakiska fångar och ler och gör tummen upp. Allt är bra, tycks deras blickar säga, bara ni inte tittar ner.

Det finns också något annat som förbinder det bedrövliga tillståndet på den amerikanska arbetsmarknaden med bilderna från Abu Ghraib-fängelset. De unga soldater som gjorts till syndabockar för fängelseskandalen är den så kallade ekonomiska återhämtningens restauranganställda, fängelsevakter och avskedade industriarbetare. Meritförteckningarna för de soldater som står åtalade för övergrepp är som hämtade ur det amerikanska arbetsmarknadsdepartementets aprilrapport.

Här finns Sabrina Harman, från Lorton i Virginia, som var biträdande föreståndare för den lokala Papa John"s-pizzerian. Här finns Graner, som arbetade som fängelsevakt hemma i Pennsylvania. Här finns sergeant Ivan Frederick, även han fängelsevakt, i det här fallet från Buckingham Correctional Center på Virginias landsbygd. Innan Frederick anslöt sig till det som Van Jones, en förkämpe för fångars rättigheter, kallar "Amerikas gulagekonomi", hade han ett bra jobb på Bausch & Lomb-fabriken i Mountain Lake i Maryland. Men enligt New York Times stängde fabriken och flyttade till Mexiko - ett av de nära 900 000 jobb som försvunnit sedan Nafta röstades igenom, enligt Economic Policy Institutes uppskattning, varav den stora merparten inom tillverkningsindustrin.

Frihandel har gjort den amerikanska arbetsmarknaden timglasformad: massor av jobb på botten, en hel del i toppen, men mycket lite i mitten. Samtidigt har det blivit allt svårare att ta sig från botten till toppen, bland annat eftersom avgifterna till delstatsuniversiteten ökat med mer än 50 procent sedan 1990.

Och det är här som USA:s militär kommer in: armén har positionerat sig som bron över Amerikas växande klassklyfta: pengar till universitetsavgifter i utbyte mot militärtjänst. Man kan kalla det den särskilda Nafta-inkallelseordern.

Det fungerade för Lynndie England, den mest ökända av de åtalade från Abu Ghraib-fängelset. Hon tog värvning i 372:a militärpoliskompaniet för att finansiera sina collegestudier, och hoppades kunna byta ut sitt jobb på kycklingfabriken mot en karriär som meteorolog. Hennes kollega Sabrina Harman sade till Washington Post: "Jag visste ingenting om militären förutom att de skulle betala för college. Så jag anmälde mig."

Det faktum att de soldater som står i centrum för fängelseskandalen är fattiga har både lyfts fram som ett bevis för deras oskuld och som en omständighet som försvårar deras skuld. Å ena sidan förklarar sergeant Paul Shaffer att på Abu Ghraib "är man en person som jobbar på McDonald"s ena dan; nästa dag står man framför hundratals fångar och hälften av dem säger att de är sjuka och andra hälften säger att de är hungriga". Och Gary Myers, en advokat som företräder flera av soldaterna, frågade Seymour Hersh på The New Yorker: "Tror du verkligen att en grupp ungdomar från Virginias landsbygd på eget bevåg bestämde sig för att göra detta?"

Å andra sidan har den brittiska tabloiden The Sun kallat Lynndie England för "Trailer trash torturer" (husvagnsslödderstorterare) och Boris Johnson skrev i The Telegraph att "hånflinande slynor från Appalacherna" har dragit vanära över amerikanerna.

Sanningen är att de tortyranklagade soldaternas fattigdom varken gör dem mer eller mindre skyldiga. Men ju mer vi får veta om dem desto tydligare framgår det att det var just bristen på bra arbeten och social jämlikhet i USA som gjorde att de hamnade i Irak i första rummet. Trots George Bushs försök att använda ekonomin för att avleda uppmärksamheten från Irak, och hans ansträngningar för att isolera soldaterna som oamerikanska avvikare, så är de här soldaterna barnen som Bush svek, på flykt undan hopplösa servicejobb, inhumana fängelser, utbildning som är för dyr och stängda fabriker.

Också på ett annat sätt är de hans barn: genom att de ständigt gör tummen upp, till synes omedvetna om katastrofen vid deras fötter. Detta är den typiska George Bush-posen. Bush och hans team är övertygade om att de amerikanska väljarna vill ha en positiv president, och de har lärt sig att använda optimism som ett offensivt vapen: oavsett hur förödande krisen är, oavsett hur många liv som har förstörts, så har de konsekvent gjort tummen upp inför världen.

Donald Rumsfeld? "Han gör ett fantastiskt jobb", enligt chefsoptimisten. Uppdraget i Irak? "Vi gör framsteg, det kan ni ge er på", sade Bush till en grupp journalister ett år efter sitt katastrofala "Mission Accomplished"-tal. Och den amerikanska arbetsmarknaden, som har pressat ner så många människor i fattigdom? "Amerika kan visst!"

Vi vet ännu inte vem som lärde dessa unga soldater att tortera sina fångar på ett effektivt sätt. Men vi vet vem som lärde dem att ha en sorglös attityd till fruktansvärt lidande - den lärdomen kom hela vägen uppifrån.

Naomi Klein , Översättning: Tor Wennerberg