ÅSIKT

Något måste hända - men vad?

MARITA ULVSKOG svarar Åse Kleveland om den svenska filmens framtid

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Filminstitutets vd kritiserar det avtal mellan staten och filmbranschen som finansierar svensk film. Jag kan bara säga: Välkommen i gänget.

Vi är många som i likhet med Åse Kleveland ser vad filmavtalet bidrar till i form av mer svensk film på biograferna (och därmed mindre av framför allt amerikansk), fler biobesökare och konstnärligt intressant film. Men vi är också många som ser att världen och Sverige och filmmarknaden och filmbranschen ändras på ett sätt som till slut kommer att tömma avtalsformen på innehåll.

Valet av tidpunkt för ett skifte från avtal till något annat är dock en grannlaga uppgift. Alltså: Är det klokt av filmbranschen att - som nu - ensidigt säga upp filmavtalet och riskera kaos och osäkerhet inom den egna branschen? Är det ett bra läge att i en situation när svensk film lyckas med sådant som andra länder misslyckas med (trots att dessa i en del fall lägger mer pengar i potten) bryta sönder avtalsmodellen? Är det bra att göra det i ett läge när staten går med ett 60 miljarder-underskott och konjunkturen är svag?

Åse Kleveland har flera konkreta förslag till hur staten snabbt och enkelt skulle kunna finansiera en nyordning. Problemet med flertalet av förslagen är att de bygger på system som i princip försvann för decennier sedan.

Filmavtalsmodellen har utgått från att punktskatter kan återinföras till det område de hämtas ur - och att skatterna följaktligen kan bytas mot förhandlade avgifter. På 1960-talet ersatte man en nöjesskatt på 25 procent för biograferna med en biografavgift på 10 procent. På 1960-talet kunde videobranschen få en reducerad kassettskatt mot att den istället betalade en avgift till filmavtalet.

I dag lever vi med en rad restriktioner som begränsar möjligheterna att spela med skattesystemet. Och detta samtidigt som de politiska drivkrafterna just nu är starkare än på mycket länge i riktning mot ännu mer av enhetlighet och ännu mindre av utrymme för särlösningar. Alltså: Hur hantera ett eventuellt uppbrott från filmavtalet när enhetliga momssatser - det vill säga lika för alla - är högsta politiska mode samtidigt som öronmärkta skatter bara finns i historieböckerna?

Jag har, i motsats till dem som står utanför förhandlingarna, inga tvärsäkra svar. Däremot är jag upprörd över att en del tycks ta lätt på att det hastiga uppbrottet från filmavtalet kastar ut svensk film, och alla som arbetar inom den, i stor osäkerhet.

Oberoende av hur de ännu icke avslutade samtalen med filmavtalets parter går står statens åtagande när det gäller svensk film kvar. Vi arbetar på flera alternativ. Ett är en helstatligt finansierad modell. Ett annat är att de stora bolag som nu använder filmavtalet som slagträ i striden om marknadsandelar ska ta sitt ansvar och acceptera en tillfällig förlängning av avtalet. Långsiktigt finns också ett tydligt åtagande i det så kallade 121-punktsprogrammet mellan regeringen, centerpartiet och miljöpartiet om behovet av att svensk film står stark.

De som oroar sig för att diskussionen kring filmavtalet skulle leda till att staten börjar flytta pengar från exempelvis teatern till filmen vill jag dock lugna. För vad vore svensk film utan just teatrarna: Varifrån skulle berättarna, regissörerna, skådespelarna, ljussättarna, scenograferna och alla andra komma? För mig hänger det ihop. Filmen utvecklar konsten och kulturen. Men vittförgrenat kulturliv vaggar självfallet också filmen. Utan det riskerar filmen att bli till en tom industri.

Mer filmdebatt...

Marita Ulvskog