Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Flipp eller flopp?

PELLE ANDERSSON undersöker spelet bakom kulturpolitiken - 30 år i morgon

I morgon fyller den svenska kulturpolitiken 30 år. Den 22 maj 1974 tog riksdagen de klassiska kulturpolitiska målen:

”Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet ska kunna utnyttjas.

... skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt med människor.

... skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.

... skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet.

... skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov.

... skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.

... skall garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levandegörs.

... skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.”

Med dessa mål startade den stora kulturella omvandlingen av Sverige.

Man byggde nya Folkets hus, bibliotek, länsteatrar, man moderniserade och utvidgade Riksteatern, man införde nya stödformer till fria teatergrupper, till bokutgivning, och över allt detta vilade Kulturrådets trygga hand. Dessutom fördes en vildsint offentlig debatt om vad kulturen skulle vara bra för.

Det fanns en oerhörd tro på att staten, landstingen och kommunerna gemensamt skulle ta ansvar för att alla människor skulle ha tillgång till god kultur, oavsett var man bodde eller vem man var. Framtidsoptimismen håller i sig, kulturkurvorna pekar uppåt under hela 80-talet. Men under nästa decennium planar de ut för de flesta grupper och på de flesta orter i samhället. Sämst går det för LO-kollektivet (som jag väljer att fokusera på) som redan från början utnyttjar mindre av kulturresurserna i landet.

 

För att ta det positiva först:

 Teaterbesök. 1982-83 går 20,7 procent av arbetarna i Sverige på teater någon gång under året. Siffran ökar kraftigt under de närmast följande åren, och ligger i senaste undersökningen (98-99) på 26,2 procent. Vilket går att jämföra med siffran för högre tjänstemän som är 63,2.

 Biblioteksbesök. 1976 går 34,4 procent av LO-kollektivet på biblioteket någon gång under året, 20 år senare (98-99) är noteringen hela 50,9 procent - trots kraftiga nedskärningar på vissa orter. (Enligt Jesper Lindau på radions Kulturnytt sker de kraftigaste nedskärningarna under det kommande året: minus 20 procent i vissa kommuner.)

Några dystrare siffror:

 Bokläsande. 1976 läser 69,8 procent av arbetarna böcker någon gång eller oftare under ett år. Efter en uppgång 1982-91 är vi (98-99) nästan nere i 70-talets siffror igen.

 Eget skapande. LO-kollektivet målar, ritar, tecknar, fotograferar och textilslöjdar och spelar instrument i allt mindre utsträckning. Trä- och metallslöjdandet har sjunkit från 80-talets 84,4 procent till 61,7 procent vid slutet av 90-talet.

 Folkbildningen. I takt med att samhället alltmer ser kulturen som en form av underhållning (läs: tillväxtmaskin) har folkbildningen, en av grundpelarna för den klassiska kulturpolitiken, minskat dramatiskt.

 

Det är också där de största besparingarna har skett - på 20 år, från slutet av 70-talet, har anslagen till folkbildningen sänkts från 1,8 miljarder till 1,2 - en minskning med 30-35 procent. Sänkningen leder till höjda avgifter för kurserna och betyder fler "populära" kurser med lättare innehåll.

Nedskärningarna har, i reella tal, inneburit att svenskarna minskat sitt deltagande i studiecirklar med över 7 procent. Det har slagit hårt i de lägre åldersgrupperna, som minskat sina besök med upp till 15 procent. Det mest alarmerande är att arbetares och flyktingars deltagande sjunkit drastiskt - från 25 till 20 procent för arbetarna och för flyktingar med 38 procent sedan 1976.

Folkbildningsfiaskot leder till att allt fler står utanför samhället. För arbetare i Sverige blir det allt svårare att få en andra chans, lära sig fler språk eller bilda sig i största allmänhet. Flyktingar och invandrare får allt svårare att skaffa sig verktygen för att påverka sin situation - och berövas möjligheten att förstå det nya samhälle de lever i.

Varifrån hämtas konstnärerna i dag? Vem skriver pjäserna? Vilka är de framträdande debattörerna? Det finns en tydlig klasstruktur - den vita medelklassen har i princip monopol på skapandet i landet.

 

Det minskade kulturanvändandet hänger samman med 90-talets ekonomiska kris och arbetslöshet samt att Sverige har berikats med ett antal nya medier och fler tevekanaler. Men jag hävdar att den största orsaken är de minskade anslag som drabbat kulturen.

Den ekonomiska krisen gjorde kulturpolitiker, teater-, bibliotekschefer och andra inom kultursektorn nervösa - och de sökte desperat ett argument för att hålla kulturen med pengar.

Då, 1992, kom Lisbeth Lindeborgs bok, Kulturen som lokaliseringsfaktor. Hon hävdade att god kultur kan fungera som "lockvara". Om en kommun eller ett län satsade på kultur så skulle det i sin förlängning locka till sig företagsetableringar, spetskompetens och turister - kulturen var lönsam.

Plötsligt kunde kulturpolitiker säga: "Hit med en femma så vet ni att det ger femton kronor tillbaka." De klassiska argumenten för kulturen och målen från 1974 blev, med hjälp av en felläst Lindeborg, bara ord på papper.

90-talet och början på 2000-talet har på alla politikområden inneburit en svängning bort från idén att vi kan förändra samhället och skapa oss en annan framtid. I dag talar politikerna om vad som är möjligt inom vissa redan givna ramar - visioner har fått ge vika för tillväxt.

Ett konkret exempel på det är de tillväxtavtal som skrivs i regionerna: man ersätter de klassiska målen för kulturen med idéer om lokaliserings-, turist- och spetskompetenseffekter.

 

Ett annat exempel på samma fenomen är att Ulvskogs partner i kulturdebatten är näringsminister Pagrotsky - inte utbildningsminister Östros. Kulturen har bytt bildning mot reda pengar.

Det finns dock tecken på att Ulvskog (och även andra beslutsfattare inom kulturområdet) har begripit att tillväxten som den enda lösningen på politiska problem inte endast är av godo. Ulvskog står just nu med ena foten i tillväxtpolitiken och den andra i den traditionella kulturpolitiken - det spagatläget kommer att spräcka henne och den svenska kulturpolitiken.

Det vore synd. Därför har jag några förslag:

 Gör en ny samhällsanalys med fokus på de grupper som till liten del deltar i kulturlivet. Vad är det, i det nya informations- och tjänstesamhället, som hindrar arbetare, invandrare och flyktingar från att delta i kulturlivet?

 Släpp tillväxten - ta bort alla kulturpengar ur tillväxtavtalen. Inte en krona, inte en skådespelare eller bibliotekarie till tillväxten!

 Se kulturpolitiken som en bildningspolitik - sök samarbete med utbildningsminister Östros. Prioritera målen om yttrandefrihet och delaktighet - och demokrati.

 Öka alla anslag, se till att Riksteatern turnerar med teater i varenda ort. Lill Lindfors och Ronny Eriksson klarar sig med EMA-Telstar. Satsa kraftigt på länsteatrar och bibliotek i hela landet.

 Lär av de nya globaliseringsrörelserna. Tro på ett bättre samhälle, anpassa aldrig politiken efter det möjliga.

" och kasta någon gång en en blick på de kulturpolitiska målen från 1974.

Pelle Andersson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet