ÅSIKT

Sudan – inte värt att rädda

Petter Larsson om ett av de bortglömda krigen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Tusentals personer har tvångsförflyttats till Mukjar i västra Sudan.
Foto: AP
Tusentals personer har tvångsförflyttats till Mukjar i västra Sudan.

Darfur-regionen i västra Sudan är helvetet på jorden.

Minst 10 000 människor har dödats. En miljon befinner sig på flykt. Den regeringsstödda janjawidmilisen mördar, våldtar och plundrar sida vid sida med regeringsarmén.

Också i det mest optimistiska scenariot - fred nu - beräknas hundratusen människor dö av svält och sjukdomar de närmaste månaderna.

"Ingen humanitär kris är värre", anser International Crisis Group. "Brott mot mänskligheten", menar Human Rights Watch. "Etnisk rensning", säger Kofi Annan.

En militär humanitär intervention vore försvarbar.

Men Sudan anses inte värt priset.

Konflikten beskrivs ofta som en kamp mellan "araber" och "afrikaner". Men etnifieringen är ny. Så sent som för två år sedan betecknade sig invånarna i Darfur som sudaneser snarare än araber och afrikaner. Det hänger ihop med att den islamistiska regeringen i Khartoum generellt bedrivit en politik som gynnat den arabiska delen av befolkningen; åtminstone uppfattas det ofta så av afrikanerna.

I alla år har den svarta jordbrukande befolkningen då och då hamnat i konflikt med nomadiserande arabiska boskapsskötare, vars hjordar trampat ned eller ätit upp skördarna. Då ökenutbredningen tvingat boskapsskötarna på vandring tidigare och tidigare varje år har konflikten förvärrats.

Förra vintern kom utbrottet. Två "afrikanska" rebellgrupper tog till vapen mot centralmakten: Sudans befrielsearmé (SLA) och Rörelsen för rättvisa och jämlikhet (JEM).

Regeringen svarade med att bygga upp den "arabiska" janjawidmilisen, i praktiken ett slags arméns irreguljära mördartrupper. Bakom denna fasad kan centralmakten hävda att det handlar om en lokal konflikt som armén försöker lugna ner.

Den utlösande faktorn bakom upproret tycks åtminstone delvis vara fredsförhandlingarna i det större och långvariga inbördeskriget mellan regeringen och Sudanska folkets befrielsearmé (SPLA) i de södra delarna av landet.

I onsdags undertecknade de ett fredsavtal som innebär att de delar makten - och vinsterna från oljeutvinningen - mellan sig, medan alla andra får titta på.

Delvis ska Darfurkonflikten ses som ett försök från de båda rebellgrupperna att förhindra ett fördrag som de inte själva fick något inflytande över.

Det finns också andra kopplingar mellan konflikterna. Medan Khartoum omdirigerat delar av sin armé från stilleståndet i söder till Darfur, så har SPLA, åtminstone tidigare, beväpnat och utbildat SLA. När det nu blir fred i syd kan kriget fortsätta genom ombud i väster.

Darfurkonflikten - som en utlöpare av det långa inbördeskriget - är ett bra exempel på vad akademiker och politiker börjat kalla "de nya krigen". I botten ligger kampen om resurser, som skärpts av en ekologisk kris. Centralmakten är för svag för att kontrollera sitt territorium och föredrar att spela på etniska motsättningar. Det ger spelrum åt privata krigsherrar. Här finns fattiga soldater som ser kriget som en överlevnadskälla och dessutom billiga vapen, distribuerade av regeringen och på drift från konflikten mellan Tchad och Libyen.

Kriget förs inte främst genom militära strider, utan genom angrepp på civila, systematisk folkfördrivning och avsiktlig svält.

Det är sådana här situationer som de hederliga förespråkarna för humanitära interventioner avser: här pågår en etnisk rensning som inte hindras av den egna staten - staten är i stället direkt ansvarig för den. En militär intervention har möjligheter att lyckas. Och alla andra medel är - snart - uttömda. Konflikten fördöms av FN och USA och EU har sanktioner på plats. Det som fortfarande kan göras för att sätta press på regimen i Khartoum är mer riktade sanktioner menar Crisis Group: att frysa utländska konton och förbjuda regeringsmedlemmarna att resa utomlands.

Samtidigt är det antagligen ett lika typiskt exempel på när ingen intervention kommer att ske, i alla fall inte från västmakternas sida.

Man vill inte den bräckliga uppgörelse mellan regeringen och SPLA, som skulle kunna säkra oljeutvinningen och stänga en tillflyktsort för al-Qaida.

Men viktigare är att det saknas andra motiv än humanitära. Vi behöver inte hjälpa dem för att slippa stora flyktingsströmmar till vår del av världen.

Och det mediala och politiska intresset är helt riktat mot Mellanöstern.

Sudan är inte Rwanda - än.

Rwanda var inte Rwanda i betydelsen symbolen för en katastrofal passivitet förrän 800 000 människor hade mördats heller.

Petter Larsson