ÅSIKT

Blod och bly

JENNY TUNEDAL om en tonsäker Christine Falkenland

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Christine Falkenland utkommer i dag med "Om honom".
Foto: ULLA MONTAN
Christine Falkenland utkommer i dag med "Om honom".

"- Han med den stora mörka skuggan / och jag med den stora mörka skuggan" ( Christine Falkenland - Ve).

Mellan bland annat idé och verklighet, rörelse och handling, känsla och gensvar, begär och spasm, möjlighet och existens faller enligt poeten T S Eliots dikt De ihåliga männen (The Hollow Men) en Skugga med stort S.

Christine Falkenland, som vid det här laget skrivit fyra diktsamlingar och fem romaner sedan sin debut 1991, har kallat en av sina böcker Min skugga. Och kanske, tänker jag, när jag läser hennes nya bok, handlar hela hennes författarskap om den Eliotska skuggan, om man tänker sig den som det tunna mörker som faller så tungt från människokropparna och hindrar ljuset från att helt nå fram. Skuggan som fördunklar gränsen mellan grymhet och ömhet, en sorts skuld som hör ihop med att vi har kroppar (fulla av begär, brister, svagheter). Ty Riket är Ditt, men kropparna och deras låga, stinkande, doftande, verkliga värld, tillhör oss. Och det är den som Falkenland som ingen annan skriver, både i sin prosa och i sin poesi. Visst finns Gud i hennes texter, men på avstånd.

Den nya diktsamlingen, Om honom, börjar med raden: "Min son skall växa upp till man". Det är som om denna vetskap utlöser alla de andra texterna i boken. Om honom är en bok om män, eller snarare om ett kvinnligt diktjags minnen av män, framkallade av en sons födelse, och kanske släpade ut i ljuset för att de inte skall få skugga relationen med denna son. Samtidigt gör de ju det - oundvikligen - och Falkenland väjer inte för att gestalta detta. "Ack du lille man / riddare så rar / bära mammas vredeskalk / bära mammas ångestros" lyder den självironiska, eller bara stenhårda, vaggvisan på sidan ett.

Diktjaget minns en mängd män, i positioner som far, frälsare, älskare, misshandlare, ofödd son, granne, betraktare, tillbedjare, objekt. Framför allt minns hon sig själv i relation till dessa män:

"På det sätt som han vill / på det sätt som är hans / är jag hans

Även när jag ingenting längre förmår känna / eller förstå / just då"

Det låter hemskt, och nästan skönt. Det låter som villkorslös kärlek. Dikten svävar mellan att vara en kärleksförklaring till ett barn och en gestalting av ett klassiskt kvinnligt underläge, för att sedan landa dödstungt på nästa sida: "Han fick ingen lindring / annat än när han slog mig / om kvällarna / han säger att han älskar mig / han säger att han är rädd".

När Falkenland återvänder till poesin efter fem romaner är det med samma blod- och blyfärgade röst som hon använde i sina diktsamlingar på nittiotalet. Rader som "människohjärtats ensamhet och ordlösa sorg" eller "Hjärtats hålrum" är lite omöjliga, egentligen, men hos Falkenland uttalas de med en sådan tonsäkerhet att de låter helt giltiga. Nu liksom tidigare kombineras språklig tyngd med förunderlig formell lätthet, och dikterna bara fortsätter att lyfta och lyfta allt högre för var genomläsning.

Om honom är en exakt men samtidigt missvisande titel. Dikten om honom blir dikten om henne; jagets blick på mannen blir hennes blick på sig själv i mannens blick - den plats där kvinnan enligt den rådande ordningen ännu blir till. Men genom att skriva sig genom minnena av män möjliggör dikten till slut en annan blick, riktad åt ett annat håll. Mot en annan honom, som är barnet. Där hoppet finns om något annat, som inte alls behöver vara utopi. Jag tänker igen på T S Eliot, några rader ur Askonsdagen (Ash- Wednesday, här i min egen tolkning):

"För att jag inte hoppas vända om igen / för att jag inte hoppas / för att jag inte hoppas vända / och begära den här mannens gåva och den där mannens blick / jag strävar inte längre efter att sträva mot sådana saker".

Om honom slutar i ett ögonblick av ljus utan skugga: "ett stillastående plötsligt allt förglömmande evigt nu / som bara du".

Lyrik

Jenny Tunedal