ÅSIKT

När demokrati blev landsförräderi

JAN GUILLOU om rättvisan tre år efter 11 september

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det var en gång en samling terrorister som - till skillnad från dagens terrorister - hade som strategiskt mål att framkalla en kris inom den västerländska demokratin. Västtyska Rote Armee Fraktion, gemenligen kallade Baader-Meinhofligan, föreställde sig att ett litet antal välriktade våldsaktioner skulle få det demokratiska systemet att "kasta masken" och visa sitt sanna ansikte. När masken var kastad skulle folkets massor inse hur grundlurade man varit, göra uppror och införa socialismen.

Vad som tvärtemot denna strategiska kalkyl skedde var att framför allt den västtyska staten trappade upp våldet mer och mer för varje terrordåd, avskjutningen och infångandet av de sista terroristerna skedde till folkets jubel. Effekten blev i stor skala det vi kunde se i liten skala under EU-upploppen i Göteborg. Allmänhetens indignation riktade sig ensidigt mot de små svartklädda huliganerna och polisen fick blommor och frikändes på alla punkter.

Desto mer ironiskt är det att Usama bin Ladin och hans gelikar har lyckats i magnifik skala med detta som inte ens varit deras avsikt, att framkalla kris inom det demokratiska systemet. De islamistiskt orienterade terroristerna anser knappast att det politiska styrelseskicket i USA behöver "avslöjas" och de vänder sig snarare mot västerländsk utrikespolitik än styrelseskicket och är för övrigt lika hårda motståndare till regimen i Saudiarabien som regimerna i Israel och USA. Usama bin Ladin-terrorismen syftar till att provocera framför allt USA till fler krig och fler övergrepp så att kampen permanentas och USA:s överlägsna militära resurser sprids över allt större ytor. Detta är en spänningens strategi som leder till att den part som har störst uthållighet vinner. Det maximala målet är geopolitiskt och alls inte religiöst. Seger ur Usama bin Ladin-perspektiv är att USA ger upp sina ockupationer av Afghanistan och Irak, Israel bryter samman och det saudiska kungahuset störtas. Men målet är knappast att frälsa USA och Storbritannien till islam. Och det som således var en huvudsak för Andreas Baader, Ulrike Mainhof och deras sympatisörer, att framkalla en kris inom demokratin, är såvitt framgått hittills alls ingen sak för al-Qaida, Hizbollah et con sortes.

Men efter den 11 september 2001 föränd-rades plötsligt denna logik. Det skedde när George Bush II lanserade den antidemokratiska dogmen: "Den som inte är med oss är mot oss." Det betyder nämligen att den som kritiserar någon som helst åtgärd eller insats i det av Bush påbörjade kriget mot terrorismen är förrädare mot demokratin och mot oss, det vill säga på terroristernas sida. Demokratisk diskussion blev landsförräderi.

Den logiken förekommer visserligen i vanlig politisk ledarsidesdemagogi också; den som kritiserar Israels apartheid-mur är antisemit, den som har invändningar mot kriget mot Irak är anhängare till Saddam Hussein och så vidare. Men skillnaden är enorm när världens mäktigaste man upphöjer denna dogm till den internationella politikens grundregel.

Kriget mot Hitler och kriget mot det kejserliga Japan krävde mycket små inskränkningar i demokratin om man jämför med vad som åstadkommits under några få års krig mot den jämförelsevis utomordentligt diffuse fienden "terrorismen". I både USA och Storbritannien sitter nu något hundratal personer häktade på okänd grund och okänd tid. I amerikanska koncentrationsläger världen över sitter kanske 12 000 personer internerade, den amerikanska hemliga polisen har rätt att raida vilket hem närsomhelst och avlyssna vem man vill och till och med gå till biblioteken och studera folks olämpliga läsvanor. Allt detta hade varit närmast skrattretande otänkbart före den 11 september.

Och skälet är alltså att den som inte är med oss i kriget mot terrorismen är att betrakta som anhängare av terrorismen eller, om han eller hon är av viss hudfärg, som terrorist. En hårdare och effektivare inskränkning av yttrandefriheten, grunden för all fungerande demokrati, har inte införts i demokratins historia.

De antidemokratiska lagpaket som regimen Bush har drivit igenom i USA återfinns i något urvattnat skick i Storbritannien. Då och då rusar "säkerhetsstyrkor" ut i invandrartäta förorter och släpar i väg något dussin personer som därefter inte hörs av på någon tid. Och sedan kanske några släpps, andra inte, utan några som helst förklaringar. Och pressen fäller ironiska kommentarer men tröttnar fort på saken. Vilket inte enbart beror på cynism - allt är ju hemligt så det är svårt att komma med konkret kritik.

Och den antidemokrati som regimen Blair har härmat, i något urvattnad form, återfinns också hos oss ännu något mer urvattnad. Regimen Persson förhåller sig till Blair som denne förhåller sig till Bush.

I skrivande stund sitter något halvdussin svenska "terrorister" häktade av påstådda säkerhetsskäl. Deras identiteter är hemliga. Deras påstådda brottslighet är hemlig. Vilket i och för sig tyder på att de är oskyldiga (mot skyldiga behöver man aldrig hålla på med sådant trams; terrorlagar är bara till för oskyldiga). Men kritiken i våra medier är lika halvhjärtad som i Storbritannien. Och av samma skäl, det är svårt att konkret kritisera en myndighet för hemliga beslut och den som kritiserar hamnar lätt i fällan att vara mot oss, det vill säga för terrorismen.

Det kristillstånd vi befinner oss i framkallar således en form av politisk blindhet. De mest befängda lagförslag som skrattats ut som satiriska revynummer för några år sedan möts nu även hos oss med skräckslagen tystnad eller fjäskigt medhåll.

Ta bara det senaste lagförslaget som kokas ihop just nu inne på justitiedepartementet. Säpo skall få rätt att avlyssna telefoner i "förebyggande syfte". Ett flertal ledarskribenter tycker att detta är utmärkt. Svenska Dagbladet går så långt (27 augusti) att man påstår att "det är minst sagt egendomligt" att vi inte redan har denna ordning och att "allt annat vore oförsvarligt".

Men vad betyder egentligen denna reform? Telefonavlyssning får för närvarande bedrivas av både Säpo och vanlig polis mot personer som misstänks för brott med ett minimum av två års fängelse i straffskalan. Det gäller exempelvis misstänkta narkotikaförbrytare, terrorister, spioner och mördare. Ekonomiska förbrytare omfattas dock inte av regelverket, eftersom ingen ekonomisk förbrytelse kan bli så allvarlig att minimi-straffet är två års fängelse.

Alltså. Finns det en skälig misstanke mot någon misstänkt terrorist är det med nuvarande system bara att lyssna på. Har man tur kan det leda till att terroristen grips innan han slagit till, man har därmed agerat förebyggande. I teorin alldeles utmärkt, i praktiken mycket sällsynt.

Så när justitiedepartementet nu talar om "förebyggande" telefonavlyssning så är det bara nyspråk. De menar avlyssning mot icke misstänkta.

Och om man inte är misstänkt i vanlig ordning, vad blir då grunden för den hemliga avlyssningsoperationen? Mycket enkelt. Ras och religion.

Vad Svenska Dagbladet aningslöst, förmodar jag, applåderar är alltså ett nytt särskilt avlyssningstillstånd mot vissa svartskallar oavsett brottsmisstanke.

Människor sitter numera inspärrade i vårt land på hemliga grunder och obestämd tid, en medborgare är terroriststämplad utan skymten av bevis, den socialdemokratiska regimen förbereder till diskreta applåder telefonavlyssningslag mot muslimer i allmänhet. Och ytterst få protesterar.

Terrorismen efter 9/11 har orsakat färre dödsoffer i västvärlden än kvävning till följd av kycklingben i halsen. Grillkyckling är i den meningen farligare än Usama bin Ladin. Men kriget mot terrorismen har kostat 100 000-tals liv av den lägre människosorten och därmed skapat en än djupare klyfta av fiendskap mellan oss och dem vi skulle övertyga om demokratins förtjänster. Och detta krig mot terrorismen, som ju snarare är en politik än krig, har skadat demokratin mer än någonting annat under systemets korta historia. Så galna eller fega har demokratierna blivit sedan George Bush II uttalade sin dogm.

Jan Guillou