ÅSIKT

Bilder för alla och för de närmaste

ANDERS PAULRUD ser de nya bilderna och de vi aldrig har sett förrän nu

1 av 4 | Foto: ABED OMAR QUSINI
En bild av en bild av döden. Ja, det är en nyhetsbild, men den skulle lika gärna kunna vara en reklambild.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Här är årets bästa bild. Den är inte tagen av en yrkesfotograf utan av en amerikansk soldat som vill skryta, som vill visa upp en trofé.

Tortyrbilderna från Abu Ghraib behöver inte visas på fotofestivaler eller i gallerier. Alla har redan sett.

Numera har varenda jävla amerikansk soldat en digitalkamera i sin utrustning. Bilden av Lynndie England som med sadistisk entusiasm leder en krypande irakisk fånge i koppel var ju inte beord-rad. De bilderna togs av amerikanska soldater som var stolta. De ville visa sig duktiga: "Hej världen, titta på oss. Vi har ju bara lite skoj ""

Bush nämnde inte ordet tortyr, men tillstod att han var "chockad och äcklad". Försvarsministern Rumsfeld, något mer frank, antydde att medierna kommer att censurera sig själva lite mer i framtiden, att sådana bilder som de från Abu Ghraib kan komma att användas som bevismaterial i brottmål om de lagligt får offentliggöras eller inte. Det är ju annorlunda nuförtiden, menade Rumsfeld, inte som på den gamla goda tiden när de amerikanska soldaterna utomlands var lojala och skrev brev hem som kunde censureras. Nu springer soldaterna "omkring med digitalkameror och tar alla dessa osannolika fotografier och sedan skickar dem vidare, helt mot lagen, till medierna, till vår överraskning".

Bush tillade i ett tal den 6 maj i Washington att han var "ledsen" inför bilderna, men att han var "lika ledsen för att människor som såg dessa bilder inte begrep Amerikas sanna natur och hjärta".

Inte begrep. Det var väl precis det man gjorde:

Amerikanerna som genomför tortyren visar att de anser att araber tillhör en mindervärdig ras och en förkastlig religion.

Tortyren omges av starka pornografiska markörer: amerikanska soldater när de har sex med varandra, fångar som tvingas ha sex, bilden med hundkopplet är klassiskt sadomasochistisk.

De flinar. Soldaternas flin är ett flin till oss. Ett kameraflin: Vi har ju bara lite skoj.

Tortyren är inget tillfälligt snedsteg, den ingår i den amerikanska strategin.

I en tidigare bok om fotografi, Om fotografi, 1974, pekade Susan Sontag på kamerans dubbla sida: den tillhör de breda massorna, för deras behov av minnen och nöjen, och den tillhör alldeles särskilt den härskande klassen för dess behov av kontroll och för att stimulera konsumtion: "Friheten att konsumera en mångfald av bilder och varor jämställs med friheten som sådan." Detta synsätt är fortfarande giltigt, med en viktig förändring vad gäller de "privata" bilderna. De bilderna, skriver Sontag i sin nya bok, Att se andras lidande, är inte längre bara något som sparas för familjen eller vänkretsen utan något som också med lätthet kan spridas världen runt.

Om tortyrbilderna från Bagdad är årets bästa nyhetsbilder, så är gripandet av Tony Olsson årets hittills bästa svenska nyhetsbild.

Det finns likheter med bilderna från Bagdad. Bilderna är tagna av en fotoamatör under yrkesutövning. Så här nära kommer inte längre någon yrkesfotograf. Också i bilden av Tony Olsson finns förnedring, den yrvakne brottslingen i kalsonger, två maskade poliser som håller honom.

Förr i världen skickade polisen ut bilder till pressen efteråt. Ofta en rekonstruktion av ett brott. Bildbylinen var då alltid: Foto: POLISEN. I framtiden får man kanske skriva: Foto: DEN ENSKILDE POLISEN SOM EXTRAKNÄCKER UNDER TJÄNSTGÖRING OCH SÄLJER TILL HÖGSTBJUDANDE TIDNING. Moral? Etik? Yttrandefrihet? Meddelarskydd? Eller bara en smart snut som behöver stålar?

Men. Dessa två bilder skulle lika gärna kunna vara iscensatta, och i så fall klassas som "konstnärliga", eller som ett slags "visuella installationer". Jag ogillar starkt den felaktiga motsättningen mellan nyhetsbilder och konstnärliga bilder. Fiktiva bilder är ett bättre uttryck, de bilder som letar efter sammanhang och berättelser utanför eller vid sidan av nyhetsflödet; fotografierna som är värda mer än tusen ord, men som strävar efter att bli språk. Lägg därtill de moderna reklambilderna som alltmer lånar uttryck från både nyhetsfotografi och referenser inom måleriet, så förstår man att bildens betydelsebärande funktion avgörs i vilket sammanhang den visas.

Härintill kan ni se en bild av Abed Omar Qusini som visas på festivalen i Perpignan, ett slags "meta-fotografi", en bild av en palestinier som över sin mobiltelefon tar en bild av Rami Khalilis dödsbädd. Han sköts av israeliska trupper den 5 april i år. Ja, det är en nyhetsbild, den är tagen av en fotograf vid Reuters. Och det är en helt ny typ av bild som inte skulle kunna ha tagits för tio år sedan. Men återigen, den skulle också kunna vara en "fiktiv" bild som vill problematisera det moderna informationssamhället. Och den skulle kunna vara en reklambild; hade Benetton producerat mobiltelefoner i stället för halvtaskiga kläder hade de inte tvekat över att använda detta moderna "dödskort" i sin reklam.

Upplösningen av de fotografiska genrerna är tydlig i årets upplaga av festivalen i Arles. Årets kurator, den engelske fotografen Martin Parr, har i sitt urval tagit fasta på den stora spännvidden mellan unga talanger som Katy Grannan, Frank Breuer, Kawauchi Rinko och Gregory Crewdson. Den rena fantasin är tydlig nu efter årtionden av konceptorienterad konst; nu gäller ett slags narrativ fantasi vars utgångspunkter kan finnas på en mängd olika anhalter mellan renässansens altartavlor till moderna videospel.

Det finns en ny typ av bilder (Abu Ghraib) och så finns de bilder som är nya därför att vi inte har sett dem förrän nu. Se fotografiet av barnen som har kalas innan de ska skickas i väg till det nazistiska dödslägret. Vi har inte sett sådana bilder av Förintelsen tidigare, vi har bara sett segrarnas bilder efteråt, av utmärglade kroppar och likhögar. Henryk Ross bild av barnen visar att det också fanns en "vardaglig" sida av judeutrotningen.

Ross grävde ner sitt arkiv om 3 000 negativ och nu kan man få se ett urval av detta unika bildmaterial.

Tretton små judiska barn i gettot i Lodz på födelsedagskalas. Det är pojken i sjömanskostymen som fyller år.

Inom några dagar är de döda.

Fotografi

Anders Paulrud