ÅSIKT

...och här får USA nya problem

NOAM CHOMSKY om en regering i otakt med folket

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Noam Chomsky.
Foto: Ulla Montan
Noam Chomsky.

”Främjande av demokrati” har blivit det ledande temat i USA:s officiella politik i Mellanöstern.

Projektet har en bakgrund. Det föreligger en ”stark kontinuitet” i amerikansk politik efter det kalla kriget, skriver Thomas Carothers, verksam vid Carnegiestiftelsens Program on Law and Democracy, i sin nya bok Critical Mission: Essays on Democracy Promotion.

”I fall där demokrati tycks stämma väl överens med USA:s säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen stöder Förenta staterna demokrati”, konstaterar Carothers. ”I fall där demokratin krockar med andra viktiga intressen tonas den ner eller ignoreras rent av.”

Carothers tjänstgjorde i Reagan-

administrationen och arbetade med ”demokratifrämjande” projekt i Latin-

amerika på 1980-talet. Han skrev en bok om dessa projekt, och kom då till väsentligen samma slutsats. Liknande handlingsmönster och pretentioner gäller även för tidigare perioder, och de är också utmärkande för andra stormakter.

Den starka kontinuiteten, och de maktintressen som upprätthåller den, har inverkat på den senaste tidens händelser i Mellanöstern, och den visar på vad som verkligen döljer sig bakom Bush-

administrationens ”demokratifrämjande” pose.

Kontinuiteten belyses genom Bushs utnämning av John Negroponte till den nyinrättade posten som underrättelsechef. Negropontes karriär sträcker sig från Honduras, där han i egenskap av Reagans ambassadör övervakade terroriststyrkorna contras krig mot Nicaragua, till Irak, där han som Bushs ambassadör under en kort period ansvarade för ett annat påstått demokratiutvecklingsprojekt - erfarenheter som han kan ha nytta av i sitt nya arbete som går ut på att bekämpa terrorism och främja frihet. Orwell skulle inte ha vetat om han borde skratta eller gråta.

Valet i Irak i januari var framgångsrikt och lovvärt. Den viktigaste framgången rapporteras emellertid bara i undantagsfall: det faktum att Förenta staterna blev tvunget att låta valet äga rum.

Detta är en verklig triumf, inte för bombkastarna utan för det folkliga civila motståndet, ett motstånd som är både sekulärt och islamistiskt, och vars främsta symbol är storayatollan Sistani.

Trots USA:s och Storbritanniens förhalningstaktik krävde Sistani ett snabbt genomfört val, vilket återspeglade den starka folkliga viljan att uppnå frihet och självständighet och någon form av demokratiska rättigheter.

Ickevåldsmotståndet fortsatte till dess att Förenta staterna (och Storbritannien, som lydigt följde USA) inte såg någon annan utväg än att tillåta valet. Propagandamaskineriet lade då i högsta växeln för att framställa valet som ett amerikanskt initiativ.

I enlighet med den stormaktspolitiska kontinuiteten och dess rötter kan vi räkna med att Washington inte kommer att tolerera politiska resultat som det motsätter sig, särskilt inte i en så viktig del av världen.

Irakierna röstade i hopp om att göra slut på ockupationen. En opinionsundersökning som gjordes före valet i Irak, och som forskare vid Brookings-institutet rapporterade om på New York Times debattsida, visade att 69 procent av shiamuslimerna och 82 procent av sunnimuslimerna stödde ”ett snabbt amerikanskt tillbakadragande”.

Men Blair, Rice och andra har uttryckligen förkastat tanken på en tidtabell för tillbakadragande - det vill säga, skjutit upp det på obestämd framtid - till dess att de ockuperande arméerna har avslutat sitt ”uppdrag”, nämligen att införa demokrati genom att tvinga den folkvalda regeringen att foga sig efter USA:s krav.

Det beror inte bara på irakierna om USA:s och Storbritanniens tillbakadragande ska kunna skyndas på utan också på viljan hos den amerikanska och brittiska allmänheten att tvinga sina regeringar att acceptera irakiskt självbestämmande.

Samtidigt som ockupationen fortsätter i Irak fortsätter USA att inta en militant hållning gentemot Iran. Den senaste tidens informationsläckor om amerikanska specialstyrkor som ska ha landsatts inne i Iran bidrar till att göra situationen ännu mer inflammerad, oavsett om uppgifterna är riktiga eller ej.

Något som innebär ett genuint hot är det faktum att Förenta staterna på senare år har levererat mer än 100 avancerade jetbombplan till Israel, samtidigt som man högljutt deklarerat att planen har kapacitet att bomba Iran. Dessa plan utgör moderniserade versioner av de plan som Israel använde för att bomba den irakiska kärnreaktorn 1981.

Det är fråga om gissningar, men vapenskramlet kan eventuellt tjäna två syften: att provocera Irans politiska ledning till att bli mer repressiv, vilket skulle underblåsa det folkliga motståndet och att avskräcka USA:s rivaler i Europa och Asien från att ta diplomatiska och ekonomiska initiativ i förhållande till Iran. Den hårda linjen har redan, genom hotet om amerikanska repressalier, skrämt bort en del europeiska investeringar från Iran, rapporterar Matthew Karnitschnig i Wall Street Journal.

En annan utveckling som nu hyllas som en triumf för USA:s demokratifrämjande politik är eldupphöravtalet mellan Sharon och Abbas.

Nyheten om avtalet är positiv: inget dödande är bättre än dödande. Men ta en noggrann titt på avtalets innehåll. Det enda substantiella villkoret är att det palestinska motståndet, till och med det motstånd som riktas mot ockupationsarmén, måste upphöra.

Ingenting skulle göra USA:s och Israels hökar mer förtjusta än fullständig fred, vilket skulle göra det möjligt för dem att obehindrat fortsätta med den politik som går ut på att lägga beslag på Västbankens värdefulla markområden och resurser och genomföra enorma infrastrukturprojekt som splittrar de återstående palestinska områdena i isolerade kantoner.

USA-stödda israeliska härjningar på de ockuperade områdena har varit själva kärnan i konflikten i flera år, men eldupphöravtalet nämner inte dessa med ett ord. Abbasregeringen accepterade avtalet - kanske, skulle man kunna hävda, därför att det är det bästa den kan göra så länge Israel och Förenta staterna förkastar idén om en politisk lösning. Man skulle kunna tillägga att USA:s omedgörlighet bara kan fortsätta så länge som den amerikanska allmänheten tillåter det. Jag skulle vilja vara optimistisk angående avtalet och gripa efter vilket halmstrå som helst, men än så länge har jag inte sett något verkligt framsteg.

Det är ett oföränderligt drag i USA:s utrikespolitik att demokrati och rättssäkerhet accepteras om och endast om de främjar officiella strategiska och ekonomiska intressen. Men den amerikanska allmänhetens inställning till Irak och Israel-Palestina går rakt emot regeringens politik, enligt opinionsundersökningar. Frågan infinner sig därför om inte en genuint demokratifrämjande politik helst skulle börja med Förenta staterna.

Noam Chomsky