ÅSIKT

Hatet och ... värmen

ANITA GOLDMAN ser två Shylock - och två världar

1 av 2 | Foto: ROGER STENBERG
Malin Ek som Shylock i Dramatens "Köpmannen i Venedig" "
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Shakespeares Köpmannen i Venedig är en problematisk pjäs; den är å ena sidan gammaldags lustspelskomedi med listiga, sköna damer, vackra adliga ynglingar och förvecklingar vilka svårligen kan fånga en modern männi-

skas intresse hur man än väljer att behandla materialet. Och å andra sidan innehåller den ett klassiskt antisemitiskt porträtt av juden som ondskefull ockrare och världslitteraturens kanske första monolog om alla männi-

skors lika värde, rollfiguren Shylocks berömda: "Har icke en jude ögon? Har icke en jude händer, lemmar, sinnen, tycken, passioner?"

Det är naturligtvis juden Shylock och hans tragiska öde som lockar regissörer att sätta upp förväxlingskomedin om den vackra och stenrika Portia och hennes friare. Det är rollfiguren Shylock, den judiske penningutlånaren som begär ett skålpund kött som borgen av den kristne köpmannen Antonio och när lånet förfaller kräver sin rätt, som utmanar och kittlar. På Dramaten går Köpmannen i Venedig i Mats Eks regi för utsålda hus och nu har en storfilm av den engelske regissören Michael Radford med superstjärnan Al Pacino i rollen som Shylock haft premiär.

Det är självklart att den tragiske Shylock blir naven i båda uppsättningarna och ganska förståeligt att båda regissörerna finner det nödvändigt att göra egna tillägg till den problematiska texten.

I Mats Eks uppsättning blir Venedig och dess människor sinnebilden för den framväxande kapitalismen och dess iskalla penninglogik under vilket allt inordnas och underställs. På Dramaten blåser det iskallt från scenen och såväl den föraktade judens Shylocks förtvivlan som Portia - instängd i sin kvinnoroll och faderns diktat - närs av ett kallt hat.

Allra kyligast blir det på Dramaten genom regissören Eks egna tillägg; i den laddade rättegångsscen då juden skall utkräva sin rätt att skära ut den kristnes kött med en blänkande kniv, har Ek valt att låta scenen alludera till det kristna påskdramat; den halvklädde Antonio antar bilden av den döende Kristus, medan juden Shylock på hebreiska får sjunga den judiska påskhögtidens mest älskade sång: Echad mi jodea - en folklig kedjesång vars refräng återkommer: "En vem vet? En är Gud i himmelen och på jorden, två är Torans rullar, tre är."

I en uppmärksammad krönika publicerad i denna tidning i höstas skrev jag om min och min tonårssons starka reaktion på denna scen, som fick oss att känna oss utsatta och djupt sårade. Intrycket av ett antisemitiskt övergrepp förstärktes av slutscenen, där den tvångsdöpning av Shylock som antyds i originaltexten iscensätts - som slapstick i en modern plasthink - till ackompanjemang av en skrattande Dramatenpublik. Jag och min teaterovane son lämnade Dramaten utan att ha applåderat och med djupt obehag.

Det tedde sig därför såväl nödvändigt som intressant att ta med samme tonårsson på premiären av Radfords film. Även den engelske regissören har funnit det påkallat med egna tillägg till Shakespeares text. Filmen börjar med bilder på hebreiska böcker som brinner och en text som redogör för judarnas situation i det medeltida Venedig, om hur de stängdes in i en särskild stadsdel (italienskans "getto" som sedan kommit att bli namnet på dessa judiska fängelser som skapades i städer över hela Europa), om hur judarna förbjöds äga mark och ägna sig åt hantverk och därför tvingades överleva på penningutlåning och förnedrades genom att tvingas bära speciella röda hattar (föregångare till de gula stjärnorna). I Radfords tillägg hånas judar på marknadsplatsen Rialto, en slängs i kanalen och köpmannen Antonia spottar på Shylock. Och sedan grunden nu lagts får en djupt sårad, utomordentligt utsatt och därför oerhört vredgad Shylock göra entré i Al Pacinos gestalt. Han förblir filmens absoluta energicentrum.

När lånereversen om skålpundet skrivs ned, är det tydligt att det sker därför att Shylock vill övervinna den kristne köpmannens bottenlösa förakt för den penningutlånande juden genom att spola kravet på ränta och i stället finna en symbolisk pant. Att han sedan utkräver sin pant - som följd av att han förlorat sin egen dotter och en stor del av sin förmögenhet till den kristne fienden, blir - trots sin gräslighet - förståeligt. Pacino är sårad och förnedrad och därför hämndlysten, men han är inte kall. Det är inte heller Radfords sätt att kommentera tvångsdopet; här får vi se en förnedrad och övergiven Shylock stå utanför synagogan, när trosbröderna stänger synagogans portar. Övergiven även av sin Gud är Shylocks tragiska belägenhet total.

Tonårssonen och jag lämnar biografen med en känsla av att ha sett en insiktsfull skildring av judens fruktansvärda utsatthet i det kristna Europa. Radford är knappast sentimental, men hans film bärs av en värme som gör den problematiske Shylock såväl förståelig som djupt tragisk. Kanske tycker man inte på Sveriges nationalscen att en sådan värme är sofistikerad och konstnärligt intressant. Men om konstnären är lika kall som den verklighet han skildrar förlorar konsten sitt hjärta. En kärlekslös konst kan spegla en kärlekslös värld. Men den kan inte nå våra hjärtan och därmed inte förändra oss.

Anita Goldman