ÅSIKT

Nina och Anne

Två tonåringar, den ena offer för stalinismen, den andra för nazismen. ANITA GOLDMAN har läst deras dagböcker

1 av 2 | Foto: Ur boken
Nina Lugovskaja - hennes dagbok slutar när hon, 17 år gammal, arresteras och sätts i straffläger.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Två skolflickor skriver dagböcker. De lever under 1900-talets två blodiga totalitära system; Nina Lugovskaja i Moskva under trettiotalets stalinism, Anne Frank i Amsterdam under den nazityska ockupationen. Den ena boken avslutas abrupt när den då 17-åriga Nina arresteras av NKVD (den sovjetiska säkerhetspolisen) och sänds till straffläger i fem år tillsammans med modern och två äldre systrar. Senare gifter sig Nina med en konstnär och blir själv en erkänd konstnär. Efter Stalins död kämpar familjen Lugovskaja för rehabilitering. Nina är den sista som - efter ett personligt brev till Chrusjtjov - blir rehabiliterad 1963 "i brist på bevis". Tyvärr står det inget i förordet till Jag vill leva om hur eller när Ninas dagbok publicerats i före detta Sovjetunionen och vilket mottagande den fått.

Annes dagbok upphör när Grüne politzei (den holländska nazipolisen) stormar det gömställe där hon och sju andra hållit sig gömda i drygt två år. Anne och hennes familj transporteras till Auschwitz den 3 september 1944 och hon och systern Margot tvingas vidare till koncentrationslägret Bergen-Belsen, som befrias av brittiska trupper i april 1945. Kort dessförinnan avlider Anne och Margot i tyfusepidemin som härjar i lägret på grund av de katastrofala sanitära förhållandena. Fadern Otto är den enda som överlever och 1953 publicerar han dotterns dagbok, som blir världsberömd. Nu återutges den i originalskick, utan de strykningar som Otto Frank tidigare gjort i materialet.

Två tonåringar skriver om sitt kvinnoblivande, sina drömmar och komplex, sina kärlekar och sin längtan, sina studier och läsfrukter, sin instängdhet i oförstående familjer och snäva samhälleliga normer. Båda påverkas också direkt och dramatiskt av ett totalitärt systems förtryck och deras dagböcker kan ses som en motståndshandling; ett fördjupande av och fasthållande vid människovärde och individualitet i samhällen där de blivit utklassade; i ena fallet som klassförrädare, i det andra som icke levnadsvärdig "undermänniska".

Men det finns en iögonfallande skillnad mellan dem; Ninas är långt mer politisk. Hon när ett brinnande hat mot sitt lands regim. Hon är förstås djupt påverkad av sin fars öde. Han hade deporterats redan 1929 på tre år och åter igen på 30-talet för sin aktivet i ett "socialrevolutionärt parti" och i flera olika arbetarkooperativ. Fadern var alltså en mycket aktiv socialist. Under hans långa frånvaro slet modern hårt för att försörja de tre döttrarna, utbildning och kultur stod högt i kurs i hemmet. Den unga Nina Lugovskaja gick i skolan och skrev dagbok. Denna beslagtogs vid en husrannsakan efter arresteringen och blev det huvudsakliga bevismaterialet i åtalet mot Nina och hennes familj. Nina anklagades dessutom för att ha förberett en terroraktion mot Stalin, grundat på Ninas dagboksanteckningar:

"24 mars 1933. Flera dagar låg jag i sängen och bara drömde om att döda honom. Hans löften, diktatorn, fähunden och svinet, den eländige georgiern, som stympar Ryssland. Det stora Ryssland och det stora ryska folket har helt hamnat i händerna på en bov. Är det möjligt! Att Ryssland, som genom seklen har kämpat för friheten och äntligen vunnit den - detta Ryssland har plötsligt förslavat sig självt. Jag knöt händerna i raseri. Döda honom, så fort som möjligt! Hämnas för mig och min far."

I långa stycken är Jag vill leva en monoton text om en plågad tonårsflickas alla kval; hon lider av vindögdhet, hon är så olycklig kär och hennes kärlekstörst så enorm som den endast är i tonåren, hennes vantrivsel i familj, i skola och i det sovjetiska samhället är djup och plågsam, och så är hennes längtan efter ett meningsfullt liv, efter att bli sedd och älskad.

Liksom Anne Franks dagbok har även denna en oerhört brådmogen stil, vissa av beskrivningarna av natur, omgivningarna i hemstaden Moskva och av människor är så detaljerade och välskrivna att man har svårt att tro att det är en 14-åring som fört pennan. Porträttet av det sovjetiska samhället och det stalinistiska förtrycket är obönhörligt. De understrykningar av "kontrarevolutionära" inslag som NKDV gjort i dagboken finns bevarade i den tryckta versionen och förstärker intrycket av en grov, ja nästan tölpaktig brutalitet och ett kriminellt kontraproduktivt samhällssystem.

Den unga Ninas kritik är brinnande klarsynt i sin oförlåtliga skärskådning av det samhälle hon lever i; här finns hjärtskärande skildringar av hur hon lider när en älskad lärarinna tvingas ljuga om det kommunistiska samhällsbygget : "så smärtsamt det var att höra dessa samvetslösa lögner från en avgudad kvinnas mun" och här presenteras sanningen i hela sin outhärdliga brutalitet: "Underliga ting sker i Ryssland. Svält, kannibalism, de som kommer resande från landsorten berättar att de inte hinner städa bort liken från gatorna, att landsortsstäderna är fulla av svältande bönder i trasor. Fruktansvärt tjuveri och brottslighet över allt." Att hennes kritik mot bolsjevikerna vid ett par tillfällen är antisemitiskt färgad - "Det är bara en samling skurkar som håller på och kör med hela befolkningen, som om vi skulle behöva lyda en massa judiskt pack och tindra inför Stalin" - är i den ryska kontexten kanske inte så anmärkningsvärt. Däremot är det märkligt att varken förordets ryska författare eller den svenska förlagstexten uppmärksammar detta. Och naturligtvis blir den unga Ninas antisemitism extra tragisk och ironisk när man parallellt läser hennes dagbok med Anne Franks.

Per Holmers nya översättning från holländska är tydligt moderniserad och mycket följsam och elegant. Men det är en beklaglig brist att översättaren i ett i övrigt detaljerat efterord inte anger vad som karakteriserar de "trettio procent" av texten som tidigare inte publicerats eller att denna inte på annat sätt markerats i den löpande texten. Det enda som sägs är att kritiska stycken om Annes Franks mor nu tillkommit.

Och det är verkligen ett hårt porträtt av modern som Anne ger, ja av hela föräldragenerationen. Det är hjärtskärande att läsa om den ironi, brist på lyhördhet och småborgerligt översitteri som Anne och de två andra ungdomarna i gömstället (systern Margot och tonårspojken Peter) ständigt bemöts med. I denna dubbla utsatthet och instängdhet och utan någon möjlighet till privatliv tvingas Anne att värna sitt eget människovärde och sin tilltro till den egna inre rösten. Hon måste också på eget bevåg ta reda på de mest rudimentära fakta om sitt eget kvinnoblivande. Jag tippar att det stycke där hon detaljerat beskriver sina egna könsorgan och de mycket handfasta konversationer hon för med Peter om dessa saker hör till det som inte tidigare publicerats.

Den stora och intressanta skillnaden mellan dagböckerna ligger i förhållningssättet till förtryckarna. Medan Ninas dagbok pyr av hatiska utfall mot bolsjevikerna, saknas hos Anne helt ett uttryckt hat mot nazisterna. Under det kanske sista halvåret i gömstället genomgår Anne en accelererande mognadsprocess, där tankar om etik och moral, ett värnande om livsglädjen, en Gudsnärvaro och en acceptans av medmänniskornas tillkortakommanden fördjupas. I trots mot den bitterhet och småskurenhet hon upplever omkring sig i gömstället, ger hon prov på en livsglädje trots allt;

"För mig är det komplett omöjligt att basera allting på död, elände och förvirring. Jag ser världen långsamt allt mer omvandlas till öken, jag hör allt tydligare åskan gå, den som kommer att döda även oss, jag lider med miljontals människor, och ändå, när jag blickar upp mot himlen tror jag att allt detta ska vändas till något gott. Till dess måste jag värna mina idéer, i tider som kommer kanske de kan bli verklighet!"

Dagböcker

Anita Goldman