ÅSIKT

Jämlika, trots allt

Lennart Bromander har läst Gunnel Ahlins ”Nu ska vi ta pulsen på världen!”

Lars och Gunnel Ahlin 1960. De var gifta i drygt 50 år.
Foto: UR AFTONBLADETS ARKIV
Lars och Gunnel Ahlin 1960. De var gifta i drygt 50 år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gunnel Ahlins Lars Ahlin växer upp från 2001 omfattade tiden fram till debuten Tåbb med manifestet. Då hette Gunnel ännu Hellman och hade inte mött Lars än. Den boken hade därför karaktären av vanlig biografi men med material och kommentarer av ett slag som vanliga biografer inte kan förse läsaren med.

Nu följer en andra del och den handlar om de drygt femtio år Lars och Gunnel Ahlin var gifta och täcker därmed hela Lars Ahlins författarskap så när som på de allra första böckerna. Därmed blir denna del helt annorlunda än den förra, framför allt är det en stor minnesbok om ett särpräglat samliv.

En av många grundtankar i Lars Ahlins författarskap är jämlikhet och det långt innan ordet blev ett politiskt slagord. Lars Ahlin var i sitt tänkande och som författare fullkomligt kompromisslös. Det gäller också begreppet jämlikhet, och det finns knappast någon av dagens feminister som använder ordet lika radikalt som han. Ahlin ser jämlikheten mellan könen - liksom även den politiska jämlikheten - som ett i första hand existentiellt problem. Frågan om makt och inflytande kan vara nog så viktig, men det är den absoluta existentiella balansen mellan två människor som utgör grunden för ett jämlikt förhållande mellan man och kvinna. Det är något som Ahlin på ett fascinerande vis gestaltar redan i sin debutroman och som sedan ofta återkommer i hans författarskap.

Kunde han då leva upp till sitt radikala budskap i praktiken? Gunnel Ahlin är i sin bok djupt lojal med sin make i alla lägen och hon är inte den som jämför budskapet i hans romaner med hans liv. Och det behöver man naturligtvis inte göra, alla dessa poänglösa sammanjämkningar mellan liv och dikt har gjort mycken litteraturvetenskap likgiltig. Men i fallet Lars och Gunnel Ahlin är det intressant.

Deras äktenskap, som det framställs i den här boken, framstår utåt som ett typiskt konstnärsäktenskap där hustrun lojalt avstått från eget liv för att gå upp i makens, konstnärens. När Gunnel låg på BB efter att ha fött parets första och enda barn, iakttog en barnmorska maken vid hans besök och påpekade när mor och son skulle skrivas ut att det här nog skulle gå bra eftersom Gunnel ju redan hade erfarenhet av ett barn.

Lars var alltså en omsorgskrävande make,

ibland svårt deprimerad, sömnlös om nätterna och gråtande om dagarna, och även annars i behov av stöd. Gunnel ställde uppenbarligen alltid upp. Ändå handlar det inte om den gamla vanliga äktenskapliga ojämlikheten utan om ett samliv byggt på just den existentiella jämlikhet som Ahlin förespråkar i sina romaner och vars resultat ser ut på olika sätt i alla parförhållanden. I det vardagliga livet var Gunnel den starka, sammanhållande, nödvändiga förutsättningen för att allt skulle fungera, medan Lars naturligtvis dominerade den andliga. Men tydligtvis inte tyranniskt. När Gunnel så småningom själv utvecklade ett eget författarskap var han inte bara uppmuntrande utan självklart mån om att hennes böcker fick en egen självständig prägel.

I det sammanhanget är det synd att hon inte går in närmare på det samarbete dem emellan som ledde till deras gemensamma roman Hannibal segraren, Lars Ahlins återkomst efter tjugo års tystnad. Det samarbetet är ju tämligen unikt i litteraturen, och det hade varit värdefull t att få någon glimt av hur det gick till. Här blir det bara en kort summarisk kommentar. Det finns många andra ställen i den här boken där man på samma sätt mumlar "så synd!", när Gunnel Ahlin raskt glider förbi en intressant fråga med kommentaren att det kan jag inte ta upp här.

Analyser av romanerna går hon inte in på, och det kanske också hade fört för långt, men Lars Ahlins författarskap framträder ändå väl fragmentariskt. Den stora romansammanfattningen Din livsfrukt är knappt omnämnd, och överhuvudtaget är omständigheterna kring Ahlins stora återkomst på åttio- och början av nittiotalet knappt skildrad alls.

Mer får vi veta om flera av generationskamraterna. Den kanske allra viktigaste för Ahlin var Karl Vennberg, och Vennbergs sista brev skrivet kort före hans död finns återgivet. Gunnel Ahlin citerar ofta brev och andra texter av och kring Ahlin, och i ett kapitel återges hela brevväxlingen kring den sorgliga historien från 1966, när Olof Lagercrantz refuserade Lars Ahlins artiklar i Dagens Nyheter. Lagercrantz har ofta framställts som skurken här, och Gunnel Ahlin förhåller sig naturligtvis åter helt lojal med sin make, men läsaren ser snarare två helt oförenliga världar som omöjligen kunde mötas. Lagercrantz borde ha insett faran med att inbjuda Ahlin till en artikelserie om Bibeln, eftersom för Ahlin det alltid var viktigast att gå till botten med en fråga, inte att skriva läs- och tryckbara artiklar i en dagstidning. Projektet svällde över alla rimliga publicistiska bräddar, och även om Lagercrantz försökte kompromissa kunde han inte gärna gå hur långt som helst.

Gunnel Ahlin har till titel på sin bok lånat inledningsorden till Lars Ahlins självbiografiska roman Sjätte munnen: Nu ska vi ta pulsen på världen!, och det är heller inte den högandlige, krävande romanförfattaren Lars Ahlin vi här möter. Däremot just något så uppfriskande annorlunda som en Ahlin i världen, en man på sightseeing i Tyskland, en far som ordduellerar med sin verbalt vige tonårsson och en entusiastisk ornitolog som ringmärker blåmesar vid Ottenby fågelstation.

Biografi

Lennart Bromander