ÅSIKT

Hälsa aldrig på en okänd muslim

MOHAMAD OMAR om vad kriget mot terrorismen betytt i Gottsunda

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mohamad Omar hemma i Gottsunda.
Foto: UPSALA NYA TIDNING
Mohamad Omar hemma i Gottsunda.

Här i Gottsunda hälsar man inte på en muslim man inte känner. Vem vet, han kan vara misstänkt, skuggad. Efter den 11/9 är världen inte sig lik. Bush ser dig. Den som är mot Bush är med al-Qaida. När som helst kan man drogas, föras bort och vakna upp i Guantánamo.

"Kriget mot terrorismen" har gjort oss stumma. Men vi är inte ensamma. Att inte ta förtryck är ingen religiös egenskap. Vi behöver modernisera islam, komma ur vår isolering och uttrycka vår samhällskritik på ett nytt sätt. Inte svälja orättvisor av rädsla. Då har Bush vunnit.

För ett tag sen träffade jag en kurdisk kvinna på bussen. Hennes man och jag var gamla kompisar. "Hur är det med X?" frågade jag. Hon blev vit i ansiktet och började berätta om hur X sen månader tillbaka sitter fängslad i Irak. "Hans ansikte är förstört av tortyren", suckade hon. "Jag var där för att träffa honom, men nu har han förts till ett amerikanskt fängelse. Då får jag aldrig se honom igen." Jag försökte trösta henne, bad henne kontakta UD. Han är ju svensk medborgare. Inte kan regeringen acceptera att han sitter i amerikanskt koncentrationsläger. Torterad.

Hon hade hört av sig till UD men hade svårt med svenskan, budskapet gick inte fram. Jag erbjöd mig att prata med Upsala Nya Tidning. Kanske skulle det hjälpa om hennes fall fick uppmärksamhet. Det gick hon med på. Nästa dag efter jobbet gick jag in på UNT och berättade historien.

Det gick några dagar och jag hade nästan glömt bort händelsen då kvinnan dök upp igen på bussen. "Hur gick det, blev du kontaktad av tidningen?" frågade jag. "Ja, de kom hem till mig, tog bilder och jag berättade allt jag visste."

"När blir det publicerat?" undrade jag.

"Det blir det inte. Jag vågar inte. Här finns kurder som gillar USA. För de vidare nyheten kan han råka illa ut."

Det gick inte att resonera med henne. Hon bad mig glömma vårt samtal, sen såg hon sig nervöst omkring och gick och satte sig på ett annat säte.

Förra sommaren hade jag skägg och gick i korta byxor. Det betyder ingenting för den oinvigde. För muslimer är det "wahhabivarning". När jag var nere och handlade satt alltid några äldre män på en bänk utanför affären. De tummade på radband och talade högt. Då jag passerade blev det tyst. Man liksom studerade mig. Det var smått obehagligt men jag trodde att det berodde på att de ville avgöra om jag var "en av dem".

Veckan därefter var jag i centrum igen. Där vinglade en av männen vid ingången till Systemet. Han var packad. "Du är wahhabi", röt han. "Nej, bara muslim", svarade jag lite skakad. "Mig lurar du inte. Skägget. Kortbyxorna. Vem betalar dig, saudierna eller amerikanerna?" "Ingen, jag jobbar på en fabrik, men du själv, vad är du?" "Shiit från Irak", svarade han och satte högra handen mot bröstet för att visa innerligheten i sin övertygelse. "Khomeini hade också skägg", sa jag och då blev han fundersam. "Ja, men han var ayatolla." "Jag är inte alim, kan ingenting, men jag vill gärna lära mig." "Mashallah", utbrast han och log stort.

Nu när jag är nere i centrum hälsar alla farbröderna vänligt på mig och liksom bugar sig till hälften. De sätter alla höger hand mot bröstet och ler. Ryktet hade gått. Jag är ingen fiende.

I Gottsunda har vi en liten moské. Lokalen har varit kiosk. Det första som möter en när man går in är en skylt: "Förbjudet att prata politik". Islam och politik var för sig går an men sätter man ihop dem är det "islamism".

Om muslimer inte kan formulera sin samhällskritik utan att hamna islamistlägret har integrationen misslyckats. Utanförskap leder till misstro och paranoia, "vi mot dem". I gettona frodas extremismen. Vi muslimer måste hitta nya vägar. Vägen mellan att tystas av rädsla och att gå i islamismens fälla.

/Mohamad Omar

Omar är fabriksarbetare och författare, bor i Uppsalaförorten Gottsunda.

Hans bok Tregångare kommer i höst på Ruin förlag.