ÅSIKT

USA stal hans ö

JOHN PILGER berättar historien om en folkfördrivning

1 av 3 | Foto: STEPHEN HIRD/SCANPIX
Diego Garcia-familjer i exil demonstrerar på 10 Downing Street. Öborna, som har brittiskt pass , kräver att få återvända till ön de fördrevs från på 60-talet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns tillfällen när en tragedi, ett brott berättar för oss hur ett helt system fungerar bakom sin demokratiska fasad och hjälper oss att förstå hur världen styrs i de mäktigas intresse och hur regeringar ljuger. För att förstå katastrofen i Irak, och alla de andra Irak längs med imperialismens spår av blod och tårar, behöver man bara studera fallet Diego Garcia.

Historien om Diego Garcia är chockerande, nästan ofattbar. Denna ö, en brittisk koloni belägen halvvägs mellan Afrika och Asien i Indiska oceanen, är en av 64 unika korallöar som bildar Chagosarkipelagen, ett område präglat av stor naturskönhet, och tidigare även av fridfullhet. Tidningsläsare ser den nämnas i förbigående: ”Amerikanska B-52- och Stealthbombplan startade i natt från den obebodda brittiska ön Diego Garcia för bombräder mot Irak (eller Afghanistan).” Det är ordet ”obebodd” som döljer sanningen om det fasansfulla som gjordes där. På 1970-talet producerade försvarsministeriet i London denna episka lögn: ”Det finns ingenting i våra arkiv om någon befolkning eller evakuering.”

Människor bosatte sig på Diego Garcia första gången i slutet av sjuttonhundratalet. Åtminstone 2 000 människor levde där: ett saktmodigt kreolskt folk vars samhälle bestod av blomstrande byar, en skola, ett sjukhus, en kyrka, ett fängelse, en järnväg, en kopraplantage. När jag tittar på filmbilder som togs av missionärer på 1960-talet förstår jag varför varje Chagosinvånare jag träffat beskriver ön som ett paradis; det finns en kornig sekvens där öbornas älskade hundar simmar i den skyddade, palmbladskantade lagunen på jakt efter fisk.

Allt detta började gå mot sitt slut när en amerikansk konteramiral steg iland 1961 och Diego Garcia valdes ut som plats för det som i dag är en av de största amerikanska militärbaserna i världen. På ön finns i dag mer än 2 000 soldater, ankarplats för 30 krigsskepp, en kärnvapendepå, en satellitövervakningsstation, shoppingcentra, barer, en golfbana. ”Camp Justice” är amerikanernas namn på basen.

På 1960-talet konspirerade Harold Wilsons labourregering, under stort hemlighetsmakeri, med två amerikanska presidentadministrationer om att ”sopa rent” och ”sanera” öarna: det är de ord som används i amerikanska dokument. Dokument som hittats i National Archives i Washington och Public Record Office i London berättar en häpnadsväckande historia om officiella lögner som bara är alltför välbekant för de som har dokumenterat lögnerna om Irak.

För att bli av med befolkningen hittade det brittiska utrikesministeriet på fiktionen att öborna bara var tillfälliga kontraktsarbetare som kunde ”återföras” till Mauritius, 600 kilometer bort. I själva verket hade många öbors förfäder levt där i fem generationer, vilket kyrkogårdarna vittnade om. Målet, skrev en tjänsteman vid utrikesministeriet i januari 1966, ”är att omvandla alla de existerande invånarna ? till kortsiktiga, tillfälliga invånare”.

Dokumenten avslöjar också en diktatoriskt brutal inställning. I augusti 1966 skrev sir Paul Gore-Booth, utrikesministeriets ständige statssekreterare: ”Vi måste verkligen vara mycket hårda när det gäller detta. Målet med manövern var att få tag på några klippor som skulle förbli våra. Det kommer inte att finnas någon infödd befolkning förutom fiskmåsar.” I slutet av detta dokument finns en handskriven anteckning av D H Greenhill, sedermera baron Greenhill: ”Utöver fåglarna finns några Tarzan eller Fredag ?” Under rubriken Att upprätthålla fiktionen uppmanar en annan tjänsteman sina kollegor att klassificera om öborna som ”en rörlig befolkning” och att ”skapa nya regler i takt med att vi går framåt”.

Det finns inte ett ord av omtanke om deras offer. Bara en tjänsteman verkade oroa sig över att bli avslöjad, och skrev att det var ”ganska otillfredsställande” att ”vi, på mer eller mindre bedrägliga grunder, ämnar klassificera befolkningen som hemmahörande någon annanstans”. Dokumenten visar bortom allt tvivel att mörkläggningen hade godkänts av premiärministern och minst tre andra ministrar.

Till att börja med blev öborna lurade och skrämda att lämna ön; de som hade åkt till Mauritius för akut medicinsk behandling hindrades från att återvända. När amerikanerna började anlända och bygga basen gav sir Bruce Greatbatch, Seychellernas guvernör som fått i uppgift att sköta ”saneringen”, order om att alla tama hundar på Diego Garcia skulle dödas. Nästan ett tusen husdjur samlades ihop och gasades ihjäl med avgaserna från amerikanska militärfordon.

”De slängde in hundarna i en masugn där människorna arbetade”, berättade Lizette Taliatte, som nu är över 60, ”? och våra barn skrek och grät när deras hundar fördes bort framför ögonen på dem.”

Öborna uppfattade detta som en varning, och den återstående befolkningen fördes ombord på fartyg och fick bara ta med sig en resväska var. De lämnade sina hem och möbler bakom sig, och sina liv. Under en resa i svår sjö stod koprabolagets hästar uppe på däck, medan kvinnor och barn tvingades sova på en skeppslast av hönsgödsel. När de anlände till Seychellerna fördes de uppför ett berg till ett fängelse där de hölls inlåsta tills de blev transporterade till Mauritius. Där blev de dumpade i hamnen.

Under de första månaderna av deras exil, när de kämpade för att överleva, förekom många självmord och dödsfall bland barn. Lizette förlorade två barn. ”Doktorn sa att han inte kunde behandla sorg”, mindes hon. Rita Bancoult, som är 79 i dag, förlorade två döttrar och en son; hon berättade för mig att när hennes man fick höra att familjen aldrig skulle kunna återvända hem drabbades han av stroke och dog. De härjades svårt av arbetslöshet, droger och prostitution, företeelser som varit helt okända i deras samhälle. Först efter mer än ett decennium fick de överhuvudtaget någon kompensation från den brittiska regeringen: mindre än

3 000 pund var, vilket inte ens täckte deras skulder.

Blairregeringens beteende har på många sätt varit värst. År 2000 vann öborna en historisk seger i High Court, när domstolen slog fast att fördrivningen av dem var olaglig. Inom några timmar efter att domstolen meddelat sitt utslag tillkännagav utrikesministeriet att de inte skulle kunna återvända till Diego Garcia på grund av ett ”avtal” med Washington – i själva verket en överenskommelse som hållits hemlig för parlamentet och den amerikanska kongressen. Vad gällde de andra öarna i ögruppen skulle en ”genomförbarhetsstudie” avgöra huruvida människor kunde bosätta sig där igen. Professor David Stoddart, en av världens främsta experter på Chagos, har beskrivit detta som ”värdelöst” och en ”fullständig parodi”. ”Studien” konsulterade inte en enda öbo; den fann att öarna höll på att ”sjunka”, vilket kom som en nyhet för amerikanerna som är i färd med att bygga fler och fler basinrättningar; den amerikanska flottan beskriver levnadsförhållandena som så enastående att de är ”otroliga”.

I ett nu ökänt uppföljningsmål i High Court 2003 blev öborna nekade kompensation, och domaren tillät regeringens advokat att angripa och förödmjuka dem i vittnesbåset, och domaren Ousley använde ordet ”vi” som om domstolen och utrikesministeriet stod på samma sida. I juni i år åberopade regeringen det arkaiska kungliga prerogativet för att slå sönder domstolsutslaget från år 2000. Det gick ut ett påbud om att öborna för alltid var förbjudna att återvända hem. Det var just dessa totalitära maktbefogenheter som användes för att i hemlighet fördriva dem för 40 år sedan; Blair använde dem för att auktorisera sitt olagliga angrepp på Irak.

Under ledning av en remarkabel man, elektrikern Olivier Bancoult, och med stöd från en ihärdig och modig London-advokat, Richard Gifford, kommer öborna nu att ta sitt fall till Europadomstolen och kanske till högre instans efter det. Artikel sju i den internationella brottmålsdomstolens stadga beskriver ”deportering eller tvångsförflyttning av befolkningar ? genom fördrivning eller andra tvångshandlingar” som ett brott mot mänskligheten. Bushs bombplan lyfter från deras paradis, men enligt Olivier Bancoult kommer Chagos-öborna ”inte att låta detta brott fortgå. Världen håller på att förändras, vi kommer att vinna.”

Av: John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg

John Pilgers dokumentärfilm ”Stealing a Nation”, som nyligen belönades med Royal Television Societys pris för bästa dokumentärfilm i brittisk tv, kommer att erbjudas Sveriges Television.