ÅSIKT

Katastrof? Då kan vi tjäna pengar!

Krig eller tsunami – strax kommer ”hjälparna” på jakt efter profiter och makt. NAOMI KLEIN granskar en växande näring

Foto: MARTIN ADLER
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Naomi Klein.
Naomi Klein.

Förra sommaren, mitt under nyhetsstiltjen i augusti, tog Bushadministrationens doktrin om förebyggande krig ett stort kliv framåt. Den 5 augusti 2004 upprättade Vita huset en ny myndighet: Office of the Coordinator for Reconstruction, under ledning av USA:s tidigare ambassadör i Ukraina, Carlos Pascual. Denna myndighet har i uppdrag att utarbeta detaljerade ”efterkrigs”-planer för upp till 25 länder som än så länge är förskonade från konflikter. Enligt Pascual kommer den också att kunna samordna tre fullskaliga återuppbyggnadsoperationer i olika länder ”samtidigt”, operationer som kan pågå ”mellan fem och sju år”.

Passande nog har en regering som ägnar sig åt ständigt förebyggande förstörelsearbete nu också en permanent myndighet för ständigt förebyggande återuppbyggnadsarbete.

Förr väntade man tills att krig bröt ut – och först därefter utarbetade man improviserade planer för hur man skulle samla ihop bitarna. Men det var då. I nära samarbete med National Intelligence Council sätter Pascuals myndighet upp ”högriskländer” på en ”bevakningslista” och sätter samman snabbinsatsteam som är redo att utarbeta förkrigsplanering och att ”mobilisera och utplaceras snabbt” efter att en konflikt har lagt sig. Teamen består av privata företag, icke-statliga organisationer (NGO:er) och medlemmar av tankesmedjor – vissa, förklarade Pascual inför en samling åhörare på Center for Strategic and International Studies i oktober, kommer att tilldelas ”färdiga” kontrakt för återuppbyggnad av länder som ännu inte är ödelagda.

De planer som Pascuals team har utarbetat i hans blygsamma kontor på utrikesdepartementet handlar om att förändra ”själva samhällsstrukturen i en nation”, förklarade han. Myndighetens uppdrag är inte att återuppbygga några gamla stater, förstår ni, utan att skapa ”demokratiska och marknadsinriktade” samhällen. Så hans snabba återuppbyggare skulle till exempel (och det var säkert ett exempel som han valde på måfå) kunna hjälpa till att sälja ”statligt ägda företag som skapade en icke livskraftig ekonomi”. Ibland, förklarade han, innebär återuppbyggnad att man måste ”bryta sönder det gamla”.

Få ideologer kan motstå det oskrivna bladets förföriska löfte: ”upptäckten” av vidöppna nya områden där utopin tycks möjlig att förverkliga. Men kolonialismen är död, åtminstone sägs den vara det; det finns inga nya områden att upptäcka, ingen terra nullius (det har aldrig funnits), inga fler oskrivna blad på vilka, som Mao en gång sade, ”de nyaste och vackraste ord kan skrivas”. Det finns emellertid gott om förödelse, till följd av det som kallas Guds verk eller på grund av Bushs verk (som sker på order av Gud). Och där det finns förödelse finns det återuppbyggnad, en chans att lägga beslag på den ”fruktansvärda kargheten”, som en FN-tjänsteman nyligen beskrev förödelsen i Aceh, och fylla den med de mest perfekta, vackraste planer.

”Tidigare hade vi vulgär kolonialism”, säger Shalmali Guttal, forskare på Focus on the Global South och verksam i Bangalore. ”Nu har vi sofistikerad kolonialism, och de kallar den ’återuppbyggnad’.”

Det tycks förvisso som om allt större delar av jordklotet befinner sig under aktiv återuppbyggnad; de återuppbyggs av en parallellrege­ring bestående av en välbekant ensemble av vinstdrivande konsultbolag, verkstadsföretag, mega-NGO:er, statliga och FN-anknutna biståndsorgan och internationella finansiella institutioner. Och från människorna som lever på dessa återuppbyggnadsplatser – från Irak till Aceh, från Afghanistan till Haiti – hörs överallt liknande klagomål. Arbetet sker alldeles för långsamt, om det sker över huvud taget. Utländska konsulter lever gott på frikostiga traktamenten och löner på tusen dollar om dagen, medan lokalbefolkningen stängs ute från arbetstillfällen, yrkesutbildning och beslutsfattande.

Experter på ”demokratibyggande” predikar för regeringar om vikten av öppenhet och ”riktiga styrelseformer”, men samtidigt vägrar de flesta entreprenörer och NGO:er att redovisa sina räkenskaper för samma regeringar, än mindre går de med på att låta regeringarna kontrollera hur deras biståndsmedel spenderas.

Tre månader efter att tsunamin drabbade Aceh publicerade New York Times en uppskakande artikel som rapporterade att ”nästan ingenting tycks ha gjorts för att påbörja reparationer och återuppbyggnad”. Rapporten kunde lika gärna ha kommit från Irak där, som Los Angeles Times just rapporterade, samtliga de vattenreningsverk som Bechtels påstås ha återuppbyggt har börjat gå sönder, ännu en i den ändlösa raden av återuppbyggnadstabbar. Den kunde också ha kommit från Afghanistan, där president Hamid Karzai nyligen anklagade ”korrumperade, slösaktiga och oansvariga” utländska entreprenörer för att ha ”förslösat de dyrbara resurser som Afghanistan mottog i form av bistånd”.

Men om återuppbyggnadsindustrin är häpnadsväckande dålig på återuppbyggnad så kan det bero på att återuppbyggnad inte är dess främsta syfte. ”Det handlar inte alls om återuppbyggnad”, säger Guttal, ”det handlar om att stöpa om allting.” Skildringarna av korruption och inkompetens tjänar om något till att dölja denna större skandal: framväxten av en rovgirig form av katastrofkapitalism som utnyttjar den desperation och rädsla som katastrofer skapar för att genomdriva radikala sociala och ekonomiska projekt.

Och på denna front arbetar återuppbyggnadsindustrin så snabbt och effektivt att privatiseringarna och markrofferiet oftast är oåterkalleligt beslutade in­nan lokalbefolkningen ens vet vad som har hänt. Herman Kumara, ordförande i National Fisheries Solidarity Movement i Negombo i Sri Lanka, skickade ut ett olycksbådande e-postbrev till kollegor runtom i världen i vilket han varnade för att Sri Lanka nu hotas av en ”andra tsunami i form av företagsglobalisering och militarisering”, som riskerar att bli ännu mer förödande än den första. ”Vi uppfattar detta som en handlingsplan mitt under tsunamikrisen för att överlåta havet och kusten åt utländska storföretag och turiständamål, med militärt bistånd från den amerikanska marinkåren.”

I egenskap av vice försvarsminister utformade och övervakade Paul Wolfowitz ett slående likartat projekt i Irak: Bränderna härjade fortfarande i Bagdad medan amerikanska ockupationstjänstemän skrev om investeringslagarna och tillkännagav att landets statsägda företag skulle privatiseras. Vissa har hänvisat till Wolfowitz meriter och argumenterat för att han skulle vara olämplig som chef för Världsbanken; i själva verket innebar hans tidigare uppgifter den bästa tänkbara förberedelsen för det jobb han nu fått. I Irak gjorde Wolfowitz bara det som Världsbanken gör i nästan varje krigshärjat eller katastrofdrabbat land i världen – om än med större ideologiskt övermod.

Tidigare konflikthärjade länder mottar nu 20–25 procent av Världsbankens totala utlåning, en ökning från 16 procent 1998 – en siffra som i sig innebar en ökning med 800 procent jämfört med 1980, enligt en undersökning av Congressional Research Service. Traditionellt har det varit FN:s olika organ som haft hand om snabba insatser som svar på krig och naturkatastrofer. Men idag, när återuppbyggnad visat sig vara en enastående lukrativ industri, är det Världsbanken – som redan innan förespråkade principen om fattigdomsminskning genom lönsamma investeringar – som leder insatserna.

Och det råder inget tvivel om att det finns pengar att tjäna i återuppbyggnadsbranschen. Det delas ut enorma reparations- och underleverantörskontrakt (tio miljarder dollar till Halliburton bara i Irak och Afghanistan); ”demokratibyggande” har vuxit explosionsartat till en industri som omsätter två miljarder dollar; och tiderna har aldrig varit bättre för konsulter som anlitas av den offentliga sektorn – de privata företag som ger regeringar råd om hur de ska sälja ut sina tillgångar, och som ofta sköter statliga tjänster själva i egenskap av underleverantörer. (Bearing Point, det mest gynnade av dessa bolag i Förenta staterna, rapporterade att intäkterna för dess avdelning för ”offentliga tjänster” hade ”fyrdubblats på bara fem år” och vinsterna är enorma: 342 miljoner dollar 2002 – en vinstmarginal på 35 procent.)

Men förhärjade länder är attraktiva för Världsbanken av ett annat skäl: de är bra på att ta order. Efter en katastrofartad händelse gör regeringar vanligtvis allt som krävs för att få biståndspengar – även om det innebär att de drar på sig stora skulder och går med på genomgripande politiska reformer. Än bättre ur bankens perspektiv är att många krigshärjade länder befinner sig i tillstånd av ”begränsad suveränitet”: de anses alltför instabila och okunniga för att få ha hand om de biståndspengar som strömmar in, varför pengarna ofta anförtros Världsbanken.

Så är fallet i Östtimor, där Världsbanken pytsar ut pengar till regeringen så länge den kan visa att den spenderar dem på ett ansvarsfullt sätt. Detta innebär tydligen att de offentliga arbetstillfällena ska minskas (Östtimors förvaltning är hälften så stor som den var under den indonesiska ockupationen) samtidigt som biståndspengar slösas på utländska konsulter som banken kräver att regeringen ska anlita. I Afghanistan, där Världsbanken också administrerar landets biståndsmedel, har den utfärdat påbud om ”en ökad roll för den privata sektorn” i fråga om vattendistribution, telekommunikationer, olja, gas och gruvdrift, och sagt till regeringen att ”dra sig tillbaka” från elsektorn och överlåta den åt ”utländska privata investerare”. Dessa djupgående omvandlingar av det afghanska samhället har aldrig diskuterats eller rapporterats eftersom få människor utanför banken känner till att de har skett: förändringarna var begravda djupt inne i ett ”tekniskt appendix” som vidfogades ett beslut om att ge ”akutbistånd” till Afghanistans krigshärjade infrastruktur – två år innan landet hade någon vald regering.

Situationen är likartad i Haiti efter att president Jean-Bertrand Aristide störtades. I utbyte mot ett lån på 61 miljoner dollar kräver Världsbanken ”offentligt-privat partnerskap och styrelse inom utbildnings- och sjukvårdssektorn”, enligt bankens dokument – det vill säga: privata företag ska sköta skolor och sjukhus. Det rör sig om extremt kontroversiella planer i ett land där det finns en stark socialistisk bas, och banken medger att det är just därför som den trycker på för att genomföra planerna nu, när Haiti befinner sig under vad som liknar militärt styre. ”Övergångsregeringen erbjuder ett gynnsamt tillfälle att genomdriva ekonomiska styrelsereformer som kan visa sig svåra för en framtida regering att upphäva”, noterar banken.

För haitier innebär detta en särskilt bitter ironi: många beskyller multilaterala institutioner, inklusive Världsbanken, för att ha fördjupat den politiska kris som ledde till att Aristide störtades genom att hålla inne hundratals miljoner dollar i utlovade lån. Vid den tidpunkten påstod Inter-American Development Bank att Haiti inte var tillräckligt demokratiskt för att kunna få pengarna, ett beslut som motiverades med smärre oegentligheter i samband med ett val. Men nu när Aristide är borta hyllar Världsbanken öppet fördelarna med att verka i en demokratifri zon.

Nu använder banken tsunamin som inträffade den 26 december för att driva igenom sin standardiserade politik. De hårdast drabbade länderna har nästan inte beviljats några skuldlättnader, och det mesta av Världsbankens katastrofbistånd har getts i form av lån, inte bidrag. Banken trycker på för att få till stånd en utvidgning av turistsektorn och de industriella räkodlingarna, i stället för en återuppbyggnad av småbåtsfiskerierna.

När det gäller skadad offentlig infrastruktur, såsom vägar och skolor, erkänner bankens dokument att återuppbyggnaden kan ”tära på de offentliga finanserna” och föreslår att regeringar överväger privatiseringar (ja, de har bara en idé i huvudet). ”När det gäller vissa investeringar”, konstaterar bankens tsunamiplan, ”kan det vara lämpligt att använda sig av privat finansiering.”

I januari orsakade Condoleezza Rice en mindre kontrovers när hon beskrev tsunamin som ”en fantastisk möjlighet” som ”har gett oss riklig utdelning”. Många upprördes över tanken på att betrakta en massiv mänsklig tragedi som ett tillfälle att söka vinna fördelar. Men Rice uttryckte sig i underkant om något. En grupp som kallar sig Thailand Tsunami Survivors and Supporters säger att för ”affärsmän och politiker innebar tsunamin svaret på deras böner, eftersom den bokstavligen rensade dessa kustområden och svepte bort de byar som tidigare hade stått i vägen för deras planer på att bygga semesterorter, hotell, kasinon och räkodlingar. För dem är alla dessa kustområden nu öppen mark!”

Katastrofer, tycks det, är vår tids terra nullius.

Naomi Klein (Översättning: Tor Wennerberg Artikeln är tidigare publicerad i The Nation)