ÅSIKT

En stjärna stiger igen

JAN ARNALD gläds åt att Willy Granqvist är tillbaka

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
20 år efter det oväntade självmordet ger bokförlaget Lejd ut Willy Granqvists samlade skrifter. Bilden togs 1977.
Foto: STIG-GÖRAN NILSSON
20 år efter det oväntade självmordet ger bokförlaget Lejd ut Willy Granqvists samlade skrifter. Bilden togs 1977.

Willy Granqvists stjärna är definitivt i stigande, tjugo år efter hans oväntade självmord. Det är inte längre bara min generation som får något grumligt i blicken när man nämner hans namn, utan man hör det allt oftare svepa förbi bland yngre poeter.

Jag tror helt enkelt att vi saknar hans tonfall.

För Granqvists poesi är i väldigt hög grad just ett tonfall - ett ärlighetens, uppriktighetens, tillitens tonfall, så personligt och unikt och ändå så nertonat, så anspråkslöst. Men om man läser honom noga så är det faktiskt fyllt med anspråk, fast rätt sorts anspråk. På att säga något viktigt, helt enkelt.

Efter att så länge ha framlevt sitt postuma liv som en raritet på antikvariaten får Willy Granqvist nu nämligen chansen att framträda i helformat, i bokförlaget Lejds utgivning av hans samlade skrifter, vars första band av fyra just har sett dagens ljus. Redaktörerna Krister Gustavsson och Magnus Ringgren har valt att ge ut skrifterna i rakast tänkbara form, utan att ge sig in och gröta i det outgivna. Det handlar om en rak men samlad återutgivning av samtliga Granqvists böcker, tio stycken som de hann bli.

Tre av dem, de tre första diktsamlingarna, uppenbarar sig i det första bandet, som omspänner åren 1974-76. Det som slår en är konsekvensen, det redan från första stund glasklart ljudande tonfallet. Redan i debuten Kropparna och rummen framträder en mogen och helt färdig diktare. Ändå är det så klart att det blir bättre och bättre; den tredje samlingen En ängel i vår tid är helt magnifik, med titelsviten som ett landmärke i svensk nittonhundratalspoesi.

En ängel anländer till jorden. Han träder in i smärtans mitt, "smärtan som går ner / till sin botten", och likväl jublar han. Diktsviten formar sig till en paradoxal, samtidigt mäktig och återhållsam hyllning till det tveeggade människolivet.

Dikterna är dock som regel mer jordiska. Riktigt rejält jordiska, faktiskt. Geologiska, arkeo-logiska. Mosslik och fossiler spelar stor roll, korspunkter där tiderna möts, där inte minst vardagen (utan att någonsin bli "nyenkel" och banal) flätas in i historien (utan att den blir "högstämd" och pretentiös).

Ändå är det något annat som gör allra störst intryck i dag, nämligen de märkliga små dagboksblad, eller vad man ska kalla dem, som Granqvist strödde in i alla de tre diktsamlingarna. Sällan har man mött något så naket självutlämnande som i de här små notiserna. De liksom ligger och vakar på dikterna, så att de aldrig lämnar livets elementa och blir alltför högtflygande.

Förutom att helt enkelt vara sig själv (en mycket stor prestation för en poet) lyckades Willy Granqvist hitta ett alldeles eget fält mitt i det politiska alternativt konkretistiska sjuttiotalet. Det var ett fält som ingen riktigt har hittat tillbaka till - någonstans precis mitt emellan vardagen och fantasin, historien och metaforerna, visionen och lågmäldheten. Redan efter tre ord känner man igen (och mår bra i) det granqvistska tonspråket: " en verklig morgon / i början av juni / sänker en apel sin / gren av aska / genom ljuset".

Allt tyder på att Lejd med Willy Granqvists samlade skrifter kommer att ligga bakom en av det här decenniets stora poesiutgåvor.

Lyrik

Jan Arnald