ÅSIKT

Det rullar - bakåt

LARS HENRIKSSON från fabriksgolvet på Volvo

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Visst hade jag sett dem vid kaffeautomaten, bara några meter från banan där jag jobbar. Hört dem tala något slaviskt språk och lagt märke till att de sett lite mer luggslitna ut än de tyska arbetare som också håller på med ombyggnationer i fabriken. Och visst hade jag snuddat vid tanken på deras löner och arbetsvillkor men på något sätt förutsatt att ett företag som Volvo och en fackförening som Metall hade ordning på entreprenörerna.

Så avslöjar medierna vad tydligen Volvo vetat i månader; att det tyska entreprenadföretaget anlitat slovakiska arbetare som får så lite betalt att de måste ta med mat hemifrån för att ha råd att jobba i Sverige. Dagen efter är många på jobbet upprörda, men egentligen inte så förvånade, luttrade som vi är av att jagas av ständiga rationaliseringar och besparingar. Och arbete för tio kronor i timmen är onekligen en rejäl besparing.

I tv svär den välekiperade informationsdirektören företaget fritt från ansvar och fackordföranden säger från sitt ombonade kontor att det här är nya frågor som man inte hunnit med. Ett misstag i hanteringen, en avvikelse som snart skall rättas till så att allt kan återgå till det normala. Men det som skett är inget snedsteg som rättas till genom en korrigering av inköpsrutinerna. De slovakiska arbetarna med sina svältlöner är snarare en stormsvala, ett förebud om vad som är på gång. Världen är här och liksom allt annat som är lönsamt kommer lönedumpning att bli ett vardagligt hot.

På sätt och vis är det redan så. I de bilar i halvmiljonsklassen som rullar på banan monterar jag in delar köpta i låglönefabriker i Portugal, Östeuropa, Asien"

Det nya är att de lågavlönade, överutnyttjade arbetarna blir människor av kött och blod, häribland oss.

På den tyska internetsidan, med det lika talande som oblyga namnet "jobdumping.de", kan arbetssökande bjuda under varandra i internetauktioner om jobb. Än så länge ett litet, udda fenomen men egentligen bara vad vi dagligen ser runt om i världen i så mycket större skala när fackföreningar, arbetsplatser, städer och hela länder bjuder under varandra i att uppvakta de transnationella bolagen med skattesänkningar, försämrade avtal och subventionerad infrastruktur i ständigt pågående fattigauktioner. Nu senast när GM lyckades spela ut Trollhättan och Rüsselsheim mot varandra.

Även om man skulle vilja det finns ingen väg tillbaka till den gamla vanliga samförståndslunken. Eller snarare: det är just det "gamla vanliga" vi är på väg mot. Den "svenska modellens" bussiga samförstånd var ett undantag, en parentes under ett par decennier. Normaltillståndet i världen är att varje rättighet ständigt och hårdhänt ifrågasätts för oss som arbetar och därför måste försvaras och återerövras aktivt. I en sådan värld finns inget utrymme för fackliga representanter som barrikaderar sig bakom sina skrivbord och förlitar sig på invanda rutiner. Men framför allt inte för oss på golvet att titta bort och hoppas att allt skall gå över utan att vi själva behöver ta aktiv del.

Lars Henriksson , Metallarbetare